torsdag 15 augusti 2013

Hjärtslagen saknas

Imorgon drar Malmöfestivalen igång igen. Vi kommer nog inte att åka in dit i år heller - det blir liksom inte av nuförtiden när vi är "utombys" och såna där som måste hitta parkeringsplats för att kunna turista runt på de knökfulla gatorna, äta langos och köpa remmar. Annat var det förr - Malmöfestivalen var faktiskt något jag längtade lite till på sommaren. Vi bodde i stan, gick in till olika arrangemang, tog en öl, åt lunch vid ett av alla matstånden, såg på fyrverkeriet och allt det där.

Två saker var viktigast: kräftfesten på första festivalkvällen, och drakbåtsturneringen. På kräftfesten tillhörde vi ett gäng som paxade platser redan på tidiga eftermiddagen, la ut dukar på borden, sjöng med Grus i dojan och hade jättekul. Och när den festen var färdig så gick vi ner till drakbåtarna. Det gjorde vi förresten varenda kväll vi gick in till festivalen. Att kolla på drakbåtarna var ett givet inslag. Och att själv ingå i ett av lagen, med "förfest" och övningspaddlande någon annanstans först, paraderande under mycket skrik och trams ner till kanalen och sedan snabbt paddla och troligen förlora med lika mycket skrik och trams och vattenskvätt.

Drakbåtsturneringen var väl det som mest bidrog till det allmänna kaoset. Alla dessa lag som skulle gå genom stan (och skrika), som skulle trängas nere vid tävlingsplatsen, alla dessa anhöriga/kollegor till deltagare som skulle heja och skrika och trängas, all övrig publik som stod längs med kanalen och tittade på. Det var roligt att titta på! Utklädda lag, lag med roliga namn, roliga motståndarkombinationer (olika politikerlag, eller konkurrerande stora företag). Och dunkandet från trummorna som skulle hålla takten för roddarna.

Kräftfesten är vi inte med på längre. Barnen kom, det flyttades ut till landet och det blev alldeles för krångligt att åka in till kräftandet. Och drakbåtsturneringen - den lades ner för ett antal år sen. För mig känns det lite som att Malmöfestivalen dog utan den. Trummornas dunkande och alla lagens skrikande och skränande var som festivalens hjärtslag. Det var liksom ingen exakt tidpunkt att hålla reda på där - man kunde gå ner till kanalen och kolla på drakbåtar hela tiden. Men nu om vi åker in till festivalen så blir det liksom alltid samma: dra en repa på stan. Säga nej till barnen när de vill lägga massor av pengar på någon ynka biljett till Axels tivoli. Köpa remmar. Äta grillspett eller nåt, sittandes på en trottoarkant. Hitta en toalett någonstans till mig och Lisa. Bli less på att trängas med folk. Inse att den enda konserten man ville se under festivalen nog hölls igårkväll. Samt att jag själv var den enda i familjen som hade velat se den så vi hade ändå inte gått dit. Inte köpa festivalöl, för det är inte gott i plastglas och någon av oss ska köra hem.

Saknar drakbåtarna! Saknar dunkandet och skriken. Hjärtat har stannat.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vi avverkade Kalmar stadfest tors-lördag förra veckan. Det var roligt och gick väldans smidigt eftersom vi bor som vi gör. (M)

Carolina sa...

Ja då är det bra att bo inne i stan. Men drakbåtspaddling har ni inte...!

Anonym sa...

Nej, inte längre, det var en del år sedan. Finns det kvar någonstans alls? Men imorgon går Ironman här, det är mäktigt! (M)