Alla dessa vardagar som gått. I en hög.

Idag var det dags att flytta över mitt liv till den nya jobbkalendern, den för 2023. Jag har burit med mig två olika ett tag eftersom jag skrivit in grejer i både den för nästa år och för de sista veckorna detta året - och JA, jag är en person som behöver en analog kalender att SKRIVA i, med rutor och klockslag för inbokade saker så jag visuellt ser hur stor del av dagen de tar, med plats för att-göra-listor i punktform och annat jag bara måste ha för att funka som människa. Jag har såklart en digital kalender i Outlook också, så jobbgrejer finns med lite parallellt i bägge kalendrarna och det är säkert omständligt -  men jag har försökt sluta använda papperskalendern förr och bara köra digitalt men nästan fått panik när jag inte fått skriva in saker med penna på papper så snabbt återgått till mitt dubbla system igen.

Well. Det var egentligen inte mina kalendervanor jag skulle skriva om här. Utan det som de leder till: kalenderarkivet. Jo, för nu när jag gick över till 2023 så skulle jag lägga min 2022-kalender bland de andra utgångna kalendrarna. Men i den lådan var det fullt. Överfullt. Hmmm, tänkte jag, jag kunde kanske rensa lite här? Jag är ju professionell bibliotekarie, vi ska ju kunna det här med att gallra i samlingar? Ganska många år använde jag Filofax, och då får man ju bara en bunt papper att spara, eftersom själva bokpärmen återanvänds. Och dessa pappersbuntar kunde jag väl kanske göra mig av med? 

Började kolla lite. Och fastnade. Här var oktober 2015... åh, då hade jag precis börjat jobba i Trelleborg och skulle åka på bokmässan med Kulturkollo-gänget. Och här var... OJ! länge sen, 1992,när jag jobbade på SJs biljettförsäljning och skrev in alla arbetstider med särskilda sifferbeteckningar eftersom vi hade väldigt oregelbundna arbetstider och hade olika "turer" som det hette. Tidigaste turen började 5.15 på morgonen, för att vi skulle hinna öppna före 05.30 eller vad det var, för då gick dagens första tåg mot Stockholm och det var en så kallad "Röd avgång" (minns ni dem?) och det var en hel del folk som ville köpa biljetter till den.
Och här! 2001, i maj! Här var jag gravid med Lisa, har tid för barnmorskan på måndagen och ett utvecklingssamtal på Väderlekens förskola på onsdagen, och går på söndagen tydligen in i vecka 39+0 i väntans tider. 
I en annan kalender hittar jag vaccinationstider för våra katter Emma och Hobbe, numera saligen hädangångna sedan många år tillbaka.

Herregud. Det är ett helt liv som ligger i den där lådan.

Jag KAN inte rensa. Absolut inte. Jag får hitta en låda till för förra årets kalender, och kommande kalendrar.

Om runor, fjärilar och Pokemon Go

Sak som jag har lagt orimligt mycket tid på de senaste dagarna: Pokemon Go, och det faktum att det nu i spelet går att samla på små larv-pokemons, som efter ett tag går att utveckla till fjärilar. Grejen är att det finns 18 olika fjärilar, med olika färgkombinationer på vingarna, och de 18 skiljer sig beroende på var i världen den här lilla larven kommer ifrån. 

Herreminje (tänker ni som inte sysslar med Pokemon) - har du inget vettigare för dig än larver som inte finns på riktigt?

Men det är här som det börjar bli spännande! Spelet utnyttjar det faktum att man inom spelet kan få pokemon-go-vänner över hela världen. Och att dessa kan skicka "presenter " till varandra, innehållande vykort från den plats där de snurrat pokestops. Och när man fått tre vykort från samma region så får man en sån här liten "larv" som sedan alltså kan utvecklas till fjärilen med färgerna från, säg, Japan. Och vill man då samla ihop alla 18 fjärilarna så får man skrapa ihop vykort från folk över precis hela världen, via spelchattar och liknande där man kan hitta nya vänner.

Jag har nu fjärilslarver för alla regioner utom för "Sandstorm" (som är Mellanöstern) och "Ocean" (som ungefär är öarna i världshaven) - och har vykort från mina "vänner" i alla möjliga länder: Finland, Indonesien, Australien, Kap Verde, Mexiko, Brasilien... överallt! 

Med största sannolikhet kommer jag aldrig att träffa en endaste en av alla dessa personer, eller ens få veta vad de heter på riktigt (eftersom man använder nicknames i Pokemon) - men jag får små bilder från platser i deras vardagar och liv. Och även om jag skulle resa till dessa länder så skulle jag förmodligen aldrig komma till just de här platserna eftersom de nästan aldrig är vid de vanliga turistmålen. Det kan vara lokala stadsparken eller kvarterets postkontor eller en lekplats eller vadsomhelst...

Och det som driver oss alla till att skicka alla dessa vykort till varandra är den kollektiva lusten att äga 18 olika pokemonfjärilar... 

Vilket vykort jag allra oftast skickar ut i världen? Jo, pokestoppet utanför vårt hus: runstenen i Vismarlöv, den med (oläsbara) inskriptioner från 1000-talet. Nu förbryllar de personer i Indonesien och Guatemala :)

Carolina-kalender i mörkrets tid: 24

Så gick min Carolina-kalender i mål med stor julefrid. Julafton har vi tillbringat här hemma i vårt hus, mestadels med att äta någonting (känns det som)(precis som det brukar kännas alla jular?). Sill åt jag väldigt mycket, och det har jag fått sota för mest hela dagen (fasen vad törstig man blir). Och vi har ätit choklad på längden och tvären, och förskräckligt mycket risgrynsgröt (det är väldigt gott med risgrynsgröt!) - men Janssons frestelse åt jag inte så mycket av eftersom jag efter några tuggor insåg att delikatessen på ICA Karlssons är duktiga på att göra många saker men Janssons frestelse tillhör inte dem. 

Temat för årets julklappar var dofter - sonen fick några paket med kaffe, alltså hela kaffebönor av lite spännande sorter. Kaffebönor doftar som bekant rätt starkt. Även när de ligger inslagna under en julgran. Det gjorde också alla de paket som innehöll badbomber från Lush (och som var till mig från Lisa). Det låg många andra saker i julklapparna under granen också, men kaffe- och badbombsdofterna låg liksom över alltihop.

Och vi har spelat spel! Julklappsspelet, och efter paketöppningen spelade vi På spåret eftersom tomten snällt nog hade varit på Emporia häromdagen och köpt det åt hela familjen (och sedan svurit över paketinslagningen). Det var ett roligt spel! Jag är inte ett dugg bitter över att team Lisa/Håkan gav team Erik/Carolina storstryk. Inte alls. 

Och nu när jag sitter och skriver detta så sitter mina familjemedlemmar och bygger ihop de små meccanomodeller som tomten också tyckte att de kunde få. Ett flygplan, en grävmaskin av något slag samt en racerbil. De är sååå lyckliga.

Redan imorgon behöver vi spela På spåret igen. Inte för att jag är bitter (nejdå, inte alls), utan för att det är bra att spela nu medan vi har reglerna inlästa och i gott minne. OK då, lite för att jag har lite revanschlust.

God jul på er!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 23

Idag har jag varit kompledig. Tydligen främst för att kunna sitta onödigt länge vid frukostbordet och spela Paint it back på min Ipad. Tanken var dock att jag skulle göra vettiga saker, så när sittfläsket började göra ont så reste jag mig, tog på mig mer vettiga kläder (dvs inte mysbyxor och slafsig t-shirt)(ibland tar Carolina på sig normala kläder och blandar sig obemärkt med vanliga människor i affären - gammalt djungelordspråk), satte mig i min fina bil och körde till ICA Karlssons i Svedala för att handla julmat. 

Tänka sig - det var fler än jag som gjorde precis samma sak! Många, många fler. Men jag kände mig sjukt effektiv utrustad med min inköpslista där jag trots folkhorderna lyckades hitta allt. Även den passionsfruktjuice som sonen beställt. (han ska bjuda på mystiska drinkar på julafton säger han, bland annat en som smakar som Solero och då krävs tydligen passionsfruktsjuice)(en annan lär ska smaka som äppelpaj, tror jag, och till den har nu både äppeljuice och vispgrädde införskaffats) Och de grejer till julbordet som vi tycker att vi vill ha. Vi har ett mycket begränsat julbord, och vi lagar inget själva till det, så jag lät delikatessen på ICA förse mig med både julskinka (färdigskivad) och Janssons frestelse, och sillburkar fanns i mängd i kyldisken. Tänk så mycket tid som sparas på detta!

(tid som tydligen är helt OK att lägga på Harry Potter Puzzels and Spells på mobilen samt Paint it back på Ipaden)(men ja, det är viktigt med egen kvalitetstid)

Jag har också (plats för applåder här) varit ute och sprungit en bra runda. Och det var solsken! När vintern bär sig åt så här, solsken och barmark och nästan vindstilla, så tycker jag den är helt OK. 

Och julstädat! Julstädningen bestod förvisso av exakt samma städning som annars sker här varje vecka: jag städar badrummet. Håkan dammsuger huset. Sen är vi färdiga. 

Och så hann jag också en vända till Vismarlövs bageri för att köpa vörtbröd - de har möjligen världens godaste vörtbröd. Dessutom köpte jag några vörtbullar. Vilken fin uppfinning - vörtbullar! Sen åt jag en vörtbulle med julskinka, drack julmust till det och solen lyste in genom fönstret. 

Nu skyndar jag mig att skriva dagens blogginlägg så att jag ska vara färdig tills barnen kommer hem. För ikväll kommer de! Och stannar åtminstone till juldagen! (då det har aviserats utegång till diverse klubbar) Hurra! Älskar att ha båda våra barn hemma!

Carolina-kalender i mörkrets tid: 22

Kort rapport från tejphelvetets land:

Jag satt och slösurfade på Instagram igår, och fick upp flera filmklipp på händiga människors paketinslagning. De vek så snabbt och geschwindt vackra papper till rena origamin, krusidullade snören så de blev små granar eller konstverk eller fan och hans moster. Vek själva pappret så det blev som solfjädrar. Garnerade med kulor och konfetti. Och andan över det hela var: "testa att göra så här! Så fint kan det bli med enkla, smarta trix!"

Fy fan för paketinslagning, säger jag bara.

I det här huset, med undertecknads paketinslagning, förekommer inga jämra krusiduller eller julgransformade snörningar. Inget bling-bling. Undertecknad har nämligen sju fingrar på ena handen och tre på andra, varav en är tummen och den sitter i mitten på handflatan. Undertecknad hatar allt pyssel och småfippel och tejp och klister och allt sånt pims. Julklapparna får papper om sig. Pappret fästs nödtorftigt med tejp. Snöre vrids om och krusas. Etiketter skrives och sättes på. Ingen julmusik, ingen stämning, bara lidande. Jag förbannar varenda pryl jag köpt. (och hur dumt var det inte att igår "jamen jag kör på Emporia och köper några FLER onödiga presenter, billiga men bara för att det är kul att ha många klappar under granen..."???) (hur TÄNKTE jag? vem trodde jag skulle slå in dem? tomtenissarna?)

Och mitt paket till oäkte maken är av den stora sorten. Riktigt otympliga sorten. Gick åt en hel förbannad rulle julklappspapper. Vet inte om han är värd det. 

(det beror helt på vad han har köpt till mig)

OK. Det blev en ganska lång, och upprörd rapport. Alla har vi våra svaga sidor. Min är pyssel och paketinslagning, om ni inte visste det sedan förut. 

(kan ha förvärrats till hat genom alla de där julklappskalendrarna vi kämpade med när barnen var något yngre ända tills jag bara sa "nej" till dem. De ylade, men jag menade på att de var vuxna nog att ta den besvikelsen. Fatta bara: år efter år av 48 små paket som skulle slås in med tejp och snören och skit.)(men gud som de älskade sina kalendrar)

Carolina! Gå genast tillbaka till presentinslagningsbordet! Du är inte färdig än. 

Carolina-kalender i mörkrets tid: 21

Egentligen hade jag handlat färdigt alla julklappar - men de jag köpt kändes så... nyttiga? beställda? Vi är duktiga på att skriva önskelistor i familjen L-G, men nu kände jag att jag ville köpa några julklappar utöver vad som stod på listorna. Inte så dyra, lite knasiga, lite för att det är kul när det ligger många klappar under granen. Så jag körde till Emporia och gick en stund på Flying Tiger och hittade ett antal i typ 20-50-kronors klassen till min familj. De kommer att bli sååå lyckliga. 
Vi har också lyxen att ha fått en hög färdiginslagna paket enbart avsedda till julklappsspelet. Mamma har fixat, slagit in och skickat till oss för hon tycker att det finns för lite julklappsspel i våra liv. Det tycker vi också, och tackar och tar emot. 

Jag var också på Unilabs för mammografi, den där kallelsen som kommer varje eller vartannat år eller vad det är. Jag beundrar sköterskan som jobbar med detta - det är alltså enbart en mottagning för mammografi. Och min undersökning tog max 5 minuter. Max! Med avklädning, bildtagning och allt. Så det bör ju vara minst 50 besökare varje dag, säkert fler. Och varje person ska instrueras om att ta av sig på överkroppen, ställa sig rakt framför apparaten, slappna av, hålla huvudet hitåt, nu kommer det spänna lite, nu håller du huvudet åt andra hållet, nu vänder du kroppen hitåt och håller armen här och nu vänder du dig åt andra hållet, och så kommer provsvar inom 4-6 veckor. Och varenda gång jag har varit där har sköterskan alltid varit lugn, proffsig, tålmodig. Hur orkar man det? Med så många varje dag? Varje vecka? Alltid? Jag hade skrikande sprungit därifrån efter bara några dagar, efter att ha pressat in min laptop i mammografi-apparaten och vält ut pennstället och vrålat något om att jag inte vill se fler nakna bröst i hela mitt liv. 

Men jag har aldrig gillat jobb som går ut på likadana dagar alltid. Vilken tur att det finns andra som gör det. Tålmodiga, vänliga sådana andra. 

Vad har jag mer gjort idag än köpt onödiga julklappar och haft vråla-om-bröst-visioner? Jo, det är ju vintersolståndet, och som alla vet så händer inte det om inte jag och Lisa går ut på vår traditionsenliga vintersolståndspromenad i snormörkret. Så det har vi gjort. Vi gick dit vi brukar, konstaterade att "satan, vad mörkt det är". "Jo, men nu vänder det." "Eller, nja, det vänder 22.47 så det är ett par timmar kvar." "Jo, men nu stampar vi lite på landsvägen här och hjälper jordaxeln eller jordmaskineriet eller lutningsgudarna så att de kommer igång". 
Sen gick vi hem igen. Och nu blir det ljusare tider. Bra va?

Carolina-kalender i mörkrets tid: 20

Denna blöta och mörka tisdag var jag ändå rätt nöjd med tingens ordning eftersom det myckna regnandet hela natten före hade gjort att marken nu var snöfri, slaskfri och allmänt halkfri. Så då offrade jag ett par komptimmar och åkte hem tidigare från jobbet för att hinna komma ut och springa medan det fortfarande var ljust ute. Det var ganska precis jag lyckades med det - elljusspåret var tänt när jag kom tillbaka mot slutet av min runda i Bokskogen. Och det regnade en hel del de sista kilometrarna så sikten var väl inte så där bra, klafsandet ganska rejält så kläderna var blöta och leriga, och orken var definitivt inte vad den borde vara. Men! Jag var ute i dagsljus! Jag fick frisk luft! Och det bästa av allt: sen fick jag dra av mig de där blöta och leriga kläderna, slänga dem i väskan, gå in i duschen och... sätta mig i bastun! Mmmm, att få basta när man har sprungit i trist och kallt väder. Och dessutom få basta utan att ha någon tid att passa, eller någon som väntar på en.

Men fasen vad jag måste börja träna oftare, det här duger inte. Kroppen kändes tung och ovillig, och stel. Det är bara det att det är så väldigt svårt att komma iväg på kvällarna när det är mörkt när man kommer hem från jobbet - känns som att kvällen redan är slut och att det är helt legitimt att bara sitta vidare med sin bok eller vid sin dator med datorspelandet.

Förresten har familjen L-G lite déja vu från julen för två år sedan när vi körde covid i olika stadier och intensiteter hela familjen: nu har sonen fått covid igen. Fast han har fått tre vaccinationsdoser så det verkar bara vara som en lätt förkylning den här gången. Jag och oäkte maken tog ju fjärde dosen i söndags och känner oss lugna, och dottern tar sin fjärde dos imorgon eller om det är på torsdag. Så vi kör familjejul utan oro. Men ändå!