Om saker jag faktiskt inte har ett dugg med att göra

Jag fick se en nytagen bild på min favoritförfattare (Brandon Sanderson, läs vad jag skrivit om hans böcker på min bokblogg) på facebook idag. Den här:

Och... det var ju väldigt vad, eh, stor han har blivit. Han är ju himla produktiv som författare, och reser mycket, så jag antar att det blir si och så med motionen. Har ingen aning om hur han lever sitt liv eller någonting, läser ju bara (och älskar) hans böcker. Men nu när jag såg det där omfånget runt midjan så gick det en blixtsnabb tankekedja genom mitt huvud: ujuj, stor, lever säkert ohälsosamt, ujuj, stressigt också med alla de där resorna, ujujuj tänk om karln går och dör i en hjärtattack? Hur går det då med att skriva färdigt giganto-serien Stormlight Archives? Han har ju sju böcker kvar, och går och bär på hela det där universat inne i sitt huvud...

Sedan rodnade jag lite. Vad säger de där tankarna om mig? Hur självisk? Jag har inte ett dugg att göra med hur en vilt främmande karl på andra sidan jorden lever sitt liv och hur många kilon han önskar släpa runt på? Nä, men det är väl det. Jag känner honom inte på något annat sätt än att han för mig är leverantör av den bästa fantasyn jag vet, och skulle han försvinna kan inte uppdraget tas över av någon annan. Kan ingen säga åt karln att sköta om sin kropp lite bättre?

Den här krass-själviska Carolina brukar sticka upp samma fula själviska nuna så fort herr George R.R. Martin dyker upp på bild. Han, som någon gång borde leverera de avslutande böckerna i Game of Thrones-serien. Han är också stor, och inte är han särskilt ung heller. Precis samma ujuj-hjärtattack-tankegång brukar dra igång i mitt huvud när jag ser på honom. Sköt om din kropp och leverera böcker innan det är för sent, karl!

Sicken tur att jag själv inte är kändis på något sätt, för fy vad jag hade blivit arg på alla som hade tyckt saker om min livsstil utan att känna mig...

Mot en annan vardag!!

4 april, om bara ynkans två veckor, byter jag vardagsliv. Då börjar jag jobba på Häljarps bibliotek!

Häljarps bibliotek är ett folk- och skolbibliotek, som ligger på Sandåkerskolan i Häljarp strax söder om Landskrona. Jag kommer alltså att tillhöra Landskronas biblioteksorganisation, och också jobba en eftermiddag i veckan inne på Landskrona stadsbibliotek. Men resten av tiden ska jag husera ute på Häljarpsfilialen. Alldeles ensam! Och det är faktiskt det bästa av alltihop - jag ska ensam ta hand om vuxen- och barnlitteraturen och dessutom ska jag vara skolbibliotekarie för Sandåkerskolan (4-9). Alltihop - bokinköpandet, bokuppsättandet, bokpratandet och sagostunderna... mitt!

Jag ser oerhört mycket fram emot detta. Enormt! Ska bli så kul att få lära känna sisådär fyrahundra barn närmare igen. Jag har nämligen saknat det väldigt mycket.

Jo, för nu hör jag er: Ska du redan byta jobb? Du började ju i Trelleborg i skolbibliotekspoolen så sent som i augusti?? Ja, det gjorde jag. Och ja, det har varit en intressant tid. Och ja, jag har haft väldigt, väldigt trevliga kollegor (som jag kommer att sakna...). Men - som jag har saknat att ha de där barnen och ohängda tonåringarna omkring mig varje dag! Och jag har saknat att ha bokhyllor fyllda med böcker som jag har exakt koll på vilka de är, eftersom det är jag som har köpt in dem. Och jag har saknat kombinationen - att känna mina låntagare och att veta vilka böcker jag har, så att jag kan hitta rätt bok till rätt person... Jag har helt enkelt saknat att jobba på ett bibliotek hela tiden, och ha den där kollen.

Nu får jag det! Yej! Jag är så väldigt lycklig för det!

Kort rapport om hur den här bloggaren tar mindre plats

Rubriken skulle ju kunna anspela på hur lite plats i bloggosfären jag tar upp numera med den här bloggen... jo, ja, jag vet. Jag är periodare. Just nu är det en period i mitt liv där det känns som att "äsch, tss, inte är väl det där värt att skriva om?" Sen kan det hända hur världs- eller livsomstörtande händelser som helst, typ Erik kör bil, bygatan har torkat upp eller annat - skrivlusten för vardagsliv kommer liksom inte. Jag tar det med ro - den återvänder.

Men vad jag menar med mindre plats är mer bokstavligen - det här är en rapport om mitt viktväktande. Jag skröt ju i början av december hur det nu skulle bli mindre ostbågar och mindre midja i det Carolinska livet eftersom jag hade ledsnat på de där kilona?

Hur har det gått?

Jodå! Idag när jag var och vägde mig så fick jag ett diplom eftersom jag nu har gått ner 10 kg.

10 kg! Hallå - fatta hur mycket lättare det går att springa i skogen nu??! Hur mycket skönare byxorna sitter? Hur inte ont i hälen jag har längre? Tjoho!

Vad en bibliotekarie kan gå igång på

Igår gjorde vi ett något ovanligare studiebesök med skolbibliotekarierna - vi var på Trelleborgs museums magasin. Anledningen var att vi skulle få se det många skolelever kommer för att se där: ett inrett skolrum med gamla bänkar och gamla skolsaker, och likaså ett rum inrett som en gammaldags handelsbod med hyllor fyllda med gamla burkar och annat fint. Det var intressant. Men för att komma dit gick vi igenom magasinets övriga salar, fyllda med museets samlingar. Och det! Det var verkligen wow! Så många saker, så gamla saker, så kärleksfullt och ordnat ställt på sina rätta platser.

Jag kan ju ingenting om hur man ska sköta ett museum och hur man tänker och arbetar med dess samlingar, men brukar tycka att det är intressant att se utställningarna på museum. Där ser man saker i miljöer, tillsammans med information, genomtänkt och fint och utvalt. Men de här samlingarna var liksom de riktiga samlingarna på något sätt. Skatten. Hade jag sett varje sak för sig hade jag nog inte blivit lika fascinerad - nä, det var nog det här att allt var ordnat i grupper, sorterat. En bibliotekarie går igång på sorterat. Det första jag såg när vi kom innanför dörren var samlingen med vagnar till vänster, och till höger stod alla barnvagnarna. Åh!

Eller klockväggen!

Eller samlingen med vaggor. 

Mest spännande var nog den här violinen, som är gjord i marmor. I marmor! Och, om den bara blev stämd, så går den tydligen att spela på.

Det fanns så mycket i det där magasinet (som var gigantiskt). Fina skåp i alla möjliga storlekar, dressiner, gamla räfsor, cyklar, ett bingohjul (fungerande), soffor, kläder, spinnrockar i långa rader... men aldrig fick jag den där kaotiska och överväldigade känslan som jag får på loppisar och sånt. Det här var så prydligt och kärleksfullt, numrerat och katalogiserat.

Hade jag inte blivit bibliotekarie hade jag nog trivts som arkivarie eller något sånt tror jag.

Det är nu ni ska komma med ett avundsjukt "ååååhh..."

På lördag! På lördag ska jag och mina fellow bokcirkelkompisar fira tioårsjubileum! (och bara DET är ju ämne till ett eget blogginlägg... tio år. Tio år??! har vi verkligen redan hållit på så länge? jestanes vad många böcker vi har hunnit läsa tillsammans. Och så mycket soppa vi ätit, och så många goda kladdkakor och andra goda kakor vi har mumsat.)

Och hur firar vi då detta tioårsjubileum? Jo, med spa-helg på Hotell Mossbylund. Jag ska få åka på spa! Mitt i detta surgråkalla mars där kylan vägrar släppa taget och precis allt är jämngrått, blött och trist.

Spa! Bubbelbad utanpå, bubbel inuti, bastu, tofflor och slapperi på hög nivå! Och jag har bokat in massage! I fyrtiofem minuter!! (mina axlar har nu gått ner på knä för att tacka mig) Och vi ska äta tvårätters middag! (om vi inte somnat av avslappning innan dess) Och sova över! Och äta hotellfrukost i många timmar! Och vara ännu mer på spa-avdelningen!

Oj, nu gick visst tangenten med utropstecknet på sönder...

Fatta, fatta, fatta hur sugen jag är på detta och vad skönt det ska bli.

Här! På lördag!!

Tillbaka i Skyrim

Jag hade ett ovanligt stort behov av verklighetsflykt och underhållning, och boken jag läste var rätt trist. Så i stället tog jag och återvände till Skyrim. Jag har inte varit där på fyra år. Fem? Jag spelade ett par hundra timmar då när det kom 2011, men spelade faktiskt aldrig färdigt the main quest. Men nu när jag återvände hade jag lust att göra allting igen. Så... jag började från början. Med fångkärran och alltihop. Har varit i Bleak Falls Barrow och återstiftat min (o)vänskap med diverse draugar som tyckte att jag skulle dö. Jag satte ett antal pilar i dem och kom ihåg hur himla kul det är med just missile weapons i Skyrim.

Och jag hade glömt hur otroligt vackert det är där. Sanslöst! Var tvungen att stanna på bron ut från Riverwood och titta lite.

Och nu är jag förstås på väg till Whiterun. Har ännu inte haft ihjäl min första drake, men det kommer snart. Däremot har jag redan plockat min första nirnroot - det liksom sitter i ryggmärgen när man hör det där nirnrootljudet att de måste plockas.

Kolla, där borta ligger Whiterun!

Jag kommer nog inte att lägga några tvåhundra timmar den här spelomgången - men några kvällar kanske? Och lite till? Det är ett väldigt bra spel!

Carolina v/s Grus: 1-0

Jag brukar bli fnoskig över grus och sand i hallen så här års, men i år håller jag faktiskt på att bli alldeles tokig. Men det är ju inte så konstigt heller - det går liksom inte att komma in i vår trädgård utan att först bli alldeles lerig om skorna nu.
Det är allt det där grävandet som skett för vatten och avlopp - i vår trädgård, utanför vår trädgård och hela bygatan. Just nu råder tillfällig frid i grävandet. (nästa fas som innebär att resten av vår trädgård ska grävas upp och uterummet rivas börjar väl någon gång i april eller så) Orangeklädda männen avslutade genom att lägga ut ett tjockt lager grus överst på bygatan - jag antar att det ska köras in och sedan skrapas till för att så småningom mer likna Trevlig Bygata än Skumpig Byggarbetsplats. Men just nu? Just nu är det ett tjockt lager grus som är väldigt grusigt och löst. På nätterna fryser det till och på dagarna töar det upp till att bli lergrus.

Och det följer förstås med in i vårt hus där det bekvämt lägger sig tillrätta i hallen, knastrar mysigt under våra fötter när vi går till badrummet, villigt följer med under fötter, tofflor och strumpor in i vardagsrummet, uppför trappan, ner i mattor, upp i soffor och ner i sängar.

Jag är inget maniskt städande person. Jag har mycket hög toleransnivå för damm (typ oändlig). Men jag fixar inte när det ligger grus på golvet. Så just nu består mitt hemmaliv av rätt mycken Kamp Mot Jävla Grus.

Just nu står det 1-0 i den där kampen, 1-0 till mig. Jag har förbjudit skor som kommer direkt från Vismarlövs Grusgata att komma innanför ytterdörren. De får bo i uterummet i en stor hög. På ytterdörren sitter en typiskt charmig Arg Lapp som skriker att "Ta av dig skorna UTANFÖR dörren!!", mest riktad åt min förvirrade son som annars gärna klampar runt i hallen iförd skor beklädda med centimetertjockt grus. ("va? grusiga skor? tänkte inte på det") Han må ha den skarpaste mattehjärnan i vår familj, men särskilt praktisk är han inte. Jag håller nu tummarna för Arg-Lapp-Metoden.

Fast... de närmste dagarna kommer gruset att ta en gruvlig ledning i den där kampen. Vi ska nämligen ha fina Murre boende hos oss. Och han är ju världens bästa, och snällaste och mycket efterlängtad och så... men samojeder har rätt fluffig päls. Samojeder måste gå ut och gå på Vismarlövs Grusgata många gånger om dagen. Och samojeder kan inte läsa Arga Lappar. Inte heller kan de ta av sig tassarna innan de går inomhus. Så... jag får väl sätta på mig inneskor. Och lugna ner mig lite.

Exhibit A

Och så här ser trädgården ut just nu. Innan vi gräver upp resten, alltså.