Denna luciadag vaknade jag av en oöverträffad huvudvärk och var fullständigt övertygad om att jag hade all möjlig corona och mest synd om i hela världen. Sedan tog jag två alvedon och åt frukost, och huvudvärken gav med sig något, men morrade liksom i bakdelen av huvudet om att den minsann skulle komma tillbaka, med besked. Och sen? Ja, sen plingade ett sms in i telefonen som kungjorde att mitt covidtest var negativt. Det här jag har är en vanlig bonnaförkylning. Och vet nån vad - då tackade huvudvärken för sig och gav sig av. ("sorry, fel huvud, ber om ursäkt för felringningen" typ) Nu har jag bara "vanlig" hosta och en döende "vanlig" förkylning, och vad jag än skrev häromdagen så är jag himla glad för det. Tänk om inte vi inte kunnat fira jul med barnen för att jag skulle hållas i karantän? Vedervärdiga tanke. Nu kommer de hem, och oj vad jag ska tindra med ögonen av lycka.
Och så kollade jag årets upplaga av Malmö lucia. Man kan hitta dem här, digitalt, men förstås inte höra dem live. Och det är så sorgligt att jag bara vill gråta. Tänk, som de har övat... hela hösten, så många timmar, och så får de inte vara med om allt det där roliga. Inga uppträdanden, ingen kortege med häst och vagn genom stan, inte jättegrejen på stortorget, ingen middag på landshövdingeresidenset, ingenting. Utom några digitala inspelningar. Det finns en inspelning som är gjort i Johanneskyrkan också, med helt tomma kyrkbänkar.
Tänk, bara för ett år sedan stod vi tillsammans med kanske tusen andra på Stortorget och lyssnade på när Lisa sjöng i luciakonserten. Och så bra det var, och så glad hon var, och bara tänk vilken tur att de hann få uppleva allt det där innan coronan satte stopp för allt. De fick göra alla sina nästan 60 framträdanden, de fick åka i den fantastiska kortegen, de fick den där storstilade middagen, de fick en upplevelse för livet. Jag har lagt in två klipp här nere, dels när kortegen åker förbi oss på Södergatan, dels när jag står med mobilkameran på första adventskonserten på Gustav Adolfs torg och spelar in sången jag älskade allra mest i förra årets luciaupplaga. Osäker på om den heter All is well eller Halleluja men den är otroligt fin och de gör den så bra.
Och i år, då? Jo, nu sjunger Lisa i Campus Gotlands kammarkör, och de skulle egentligen ha ett luciaframträdande i en kyrka (eller en kyrkoruin, har glömt namnet). Av detta blev intet. I stället spelade de in sina stämmor var för sig, och så mixades det ihop till tre sånger:
Nu längtar jag väldigt mycket efter att få se denna kammarkör live. Ännu mer längtar jag efter min Lisa.
Här är förra årets kortege. Det var magi att stå där.
Och här sjunger de att all is well (och ja, jag vet att bilden är usel pga lamporna och att en mobilkamera inte är bästa grejen att spela in film med i såna här lägen. Men ljudet är där!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar