Eftersom vi idag fick avboka vår golftid (jag är icke tillräknelig när jag hostar lite titt som tätt samt väntar på covidtestbesked) så var detta första lördagen på evigheter det var sovmorgon och långfrukost. Och det var ju faktiskt ganska skönt, ändå. Därefter vidtog lite mer seriösa grejer, som för min del handlade om att beta av lite i högen av lästa böcker som borde skrivas om på bokbloggen. Stackars bokblogg, den har sjunkit i prioritetsordningen den senaste tiden. Den, och trädgården, och hemmets skick som nuförtiden mest kan beskrivas som "inbott" och inte alls lämpar sig för bild.
För Håkans del innebar det att han började borra i taket och golvet och muttra för sig själv när taket och golvet inte var där de skulle. Alltså, han skulle dra en nätverkssladd från vår fina nya fiberanslutningsdosa (heter det säkert inte, men jag talar inte Datorteknikiska) till våra stationära datorer i arbetsrummet på ovanvåningen, eftersom den nya fibersnabbheten inte var fullt lika snabb när den var tvungen att färdas via vårt wifi. Alltså sladd. Och den skulle anslutas så osynligt och snyggt det bara gick. Men så var det detta med att väggen inte slutade där taket började på det andra stället, eller om huset inte såg likadant uppifrån som nedanifrån, eller om rummen inte var synkade med varandra, eller....ja. Det funkade inte att borra ett hål mellan våningarna i alla fall. Trist att borra i några vitala husdelar också, typ andra elkablar eller vad vet jag. Jag satt tyst med min laptop och bloggade, jag. När han gick över till att mer väsa att "det inte gick" och hårt plocka fram andra verktyg, typ silikonspruta för att täcka igen hålen som inte blev som de skulle, då satt jag ännu tystare. Vi har varit ihop i trettio år, och jag vet när jag inte ska lägga mig i.
Nå. Nu går det en nätverkskabel från fiber-grej-sak-dosan där nere till en nyinköpt switch på skrivbordet där uppe. Den fick ta en annan väg, och Ernst hade säkert haft invändningar, men helt ärligt så struntar vi ganska mycket i Ernst, faktiskt. Nu har vi alltså sketasnabb uppkoppling på våra speldatorer. Min dator, som alltid legat sist i internetkön (ja, jag vet att det inte funkar så, men det är så det har känts) är nu så snabb att den blev helt till sig och tyckte att jag skulle spela ett flera år gammalt spel som jag aldrig spelade färdigt när jag köpte det 2014 eller nåt, eftersom det laggade och lade av titt som tätt när internetanslutningen bråkade. Det är Dragon Age Inquisition, och när bloggandet och sladdragandet var klart så lade jag resten av min lördag på det.
Kanske jag nu måste köpa en ny speldator som passar till min nya snabba internetanslutning till världen, och till mitt återuppväckta spelintresse? Senast det begav sig var 2011 när Skyrim släpptes, och en nio år gammal dator är väldigt gammal i spelvärlden.
Well. Här är fotot jag tog när vi åt middag, eftersom jag kanske hade en liten tanke om att skriva om hur mycket jag saknar barnen här hemma vissa dagar. Detta är en lördagsmiddag med god mat, och två väldigt tomma stolar vid bordet där vi borde suttit fyra personer.
Men det är ju så kluvet, alltihop, och som ni märker av inlägget ovan så håller vi trots allt på att installera oss alldeles utmärkt i vårt barnfria liv. Med golf, med datorspel, med att bre ut oss mycket mer i det hus som egentligen är rätt lagom för två personer.
Längtan, tomhet och frihet. Så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar