tisdag 13 mars 2018

Aptråkigt långt inlägg om onödigt jobbiga och trista ting som förpestar min arbetsvardag

Det finns dagar på jobbet som är bra. Sedan finns det dagar på jobbet som inte är bra men går an. Sen finns det dagar som den jag hade igår, när man står mitt på golvet och ylar och bara vill gå hem och pensionera sig för tid och evighet. Eller när man börjar gråta mitt i pågående samtal med IT helpdesk.

Varför?

Vill ni verkligen veta? Det är fullt av Carolina-yrar-om-saker-hon-inte-vet-de-rätta-benämningarna-på... Det är långt, omständigt och nog mest ett behov att få skriva av mig. Läs om ni orkar.

Nå. I Landskrona stad införs i dagarna något som kallas för "metakatalogen" som jag inte har en aning om vad det egentligen innebär, men som i praktiken egentligen bara ska innebära att vi ska få nya inloggningsnamn och krångligare lösenord. Bakom kulisserna flyttas allting om, så att allt det jag hade på min dator, som ju egentligen inte finns på min dators hårddisk utan på en server någonstans, flyttas till att ligga någon annanstans under ett annat namn. Det, eller min dator, "migreras". Igår skulle den där migreringen ske.

OK. Här är två problem:

1. Nya inloggningarna är personliga. Jag har hittills på den här arbetsplatsen inte jobbat under mitt eget namn, utan varit inloggad som Biblioteket i Häljarp, eftersom datorn ska kunna användas av andra som jobbar här ifall jag skulle bli sjuk eller så. Alla filer, all sparad mail, allt! har legat noggrant nedsparat i olika kataloger med underkataloger (jag är en väldigt strukturerad person när det gäller sånt här) på Biblioteket i Häljarps lilla serverplats på jorden.
2. Min tjänst är delad mellan två förvaltningar. 50% är jag anställd av utbildningsförvaltningen, 50% av fritid- och kulturförvaltningen. Migrering för de bägge förvaltningarna skulle ske vid två olika tillfällen. Jag hade fått reda på att min dator skulle migreras igår.

När info om allt detta kom insåg jag att det fanns risk för att alla mina filer på biblioteksinloggningen skulle kunna försvinna eftersom jag bara fått nya inloggningsuppgifter för mig själv och inte för bibliotekets inlogg.  Jag tog det säkra före det osäkra och gjorde backup: sparade alltihop på en annan server, en gemensam katalog för alla biblioteken i kommunen. Jag skrev ut alla nya inloggningsuppgifter och anvisningar som papperskopior, tog skärmdumpar på alla inställningar, försökte tänka på allt och vara förberedd i god tid.

Bra, va. Jag är en duktig och förutseende person. Jag hittar på allt jag kan att oroa mig för.

Och det kan väl behövas. För... i torsdags, fyra dagar före datum och klockslag jag hade fått info om, hostade min dator till och meddelade med en varningstext att den "höll på att flyttas inom Landskrona stad". Jag var inloggad, hade mail och mängder av program uppe, vilket vi fått varningar om att vi inte skulle ha för då visste ingen vad som kunde hända med datorn. Död och förintelse, tydligen. Jag kastade mig på alla kryss- och nedstängningsknappar för alla program och hade loggat ut mig på typ 1,5 sek blankt.
Varför i torsdags? Jo, för då skulle skolans alla datorer migreras. Och eftersom jag hör till två förvaltningar... så kom jag tydligen med i den migreringen.

Jahapp. Sen följde jag alla mina utskrivna lappar och instruktioner och lyckades väl hitta tillbaka i det mesta efter lite krångel även om mailprogram och lite annat fortfarande ylade om att jag använde mig av fel användarnamn och inte alls ville godkänna tingens nya ordning och min nya, migrerade identitet.

Jag flyttade tillbaka alla mina filer från den där allmänna servern, nöjd med att inte längre behöva ha dem där med alla inloggningsuppgifter och annat känsligt jag tveksamt hade sparat där. Installerade om program, gjorde nya genvägar, fixade till och gjorde mig hemmastadd och var väl allmänt nöjd.

Sen kom då måndagen. Igår. Då, när jag egentligen skulle få min dator migrerad. Det var ju lugnt, det var ju redan fixat allting?
Nope. Nej. För när jag nu loggade in med mitt nya, fina användarnamn med extra säkert lösenord... så fanns ingenting kvar. Allt det jag hade lagt på plats igen förra veckan - hade försvunnit ut i cyperspace. Min användaridentitet hade tydligen migrerats igen, den här gången tillsammans med övriga på den andra förvaltningen jag är anställd på.
Och alla mina filer, min arkivfil för mailen, allt allt allt som jag så duktigt flyttade tillbaka från min backup-plats i torsdags... de är borta.

Alltså: varenda fil jag sparat ned sedan jag började jobba här, varenda bokutlåtande, bokpratsloggar, budgetfiler, adresslistor, bilder, loggar över sagor jag haft på sagostunder, ALLT... är väck.

Tillbaka till mitt telefonsamtal med IT helpdesk: de konstaterar att alla mina filer ligger på den biblioteksinlogg som nu försvunnit i migreringen. Att det "kanske går att göra en läsning på en backupfil om den går att hitta men att de inte kan lova något". Och var det verkligen så att jag suttit och sparat ned alla filer under bibliotekets inlogg?

Ja, jag hade ju det. För att det bara finns en dator här i biblioteket och den ska kunna användas av flera. Och ja, jag hade ju insett problematiken och gjort något åt det. Tagit backup på alla filer, själv flyttat dem, försökt förutse alla möjliga problem och hitta lösningar på dem. Sedan... migrerades min dator på en annan tidpunkt än den utsatta. Sedan flyttade jag tillbaka mina filer eftersom jag trodde att allt var klart. Sedan fastnade min nya användarprofil mellan olika förvaltningars migreringar, försvann och fick återskapas. Och här är jag nu: med ett jäkligt starkt lösenord, men med noll dokument att skydda.

Klart jag började gråta i telefonen när IT-människan lite så där överlägset frågade om jag verkligen hade suttit och sparat ned alla filer på en profil som skulle försvinna. Jag hade verkligen, verkligen försökt allt för att undvika att få det som jag har det nu - men jag lät inte min backup ligga kvar av försiktighetsskäl. Om jag bara låtit den ligga där några dagar till...

Alltså: yl. Och en verkligt dålig dag på jobbet.

2 kommentarer:

Emelie sa...

Usch och fy och stackars STACKARS Carolina! Du har min allra största sympati, även om det inte hjälper dig ett drit.

Carolina sa...

Tack! För det känns lite bättre att få några "synd om" från dem som begriper hur jobbigt det här ändå är.