torsdag 27 februari 2014

Sälen - Mora. I snömos och lera.

Nu kan jag bocka av något ytterst svenskt på min vill-göra-någongång-i-livet-lista: jag har stått som en i publiken i Mångsbodarna, i Evertsberg, i Oxberg, i Hökberg och så vid portalen i Mora där det står: I fäders spår för framtida segrar. Jag har varit supporter till en vasaloppsåkare.

I måndags körde nämligen min oäkte make Vasaloppet/Öppet spår. Alla nio milen, från Sälen till Mora, på ett helvetiskt underlag med sex-sju plusgrader, vatten, bakhalt, snömos och lera. Vi körde alla 75 milen upp till Sälen i lördags och sen hem alla 75 milen på tisdagen, och däremellan var det alltså oro, vånda, stakande, saxande, skidande, blåbärssoppedrickande, svettande, och en hel del hejarop.

Så här kommer nu en salig blandning minnesbilder från detta snömosinferno:

(Som viktig bakgrund kan ges att vi trängde in oss åtta personer i en liten stuga i Kläppen avsedd för ungefär fyra personer. Det var trångt. Vi sov på madrasser, åt i omgångar. Överallt, precis överallt, hängde skidkläder, stod pjäxor (det åktes utförsåkning av några också), stod matkassar, väskor, bag-in-boxar och godis. Luften tog slut redan innan alla åtta kom dit. Men - finns det hjärterum så finns det stjärterum osv osv...)

  • Det är söndag kväll. I morgon är det dags. De fyra männen som i morgon ska plåga sig igenom 90 km skidåkning är ohyggligt nervösa. Det blandas kolhydratdrickor. Det lyssnas på Vasaloppsradions egen väder- och vallaprognos ("elände, elände, elände, elände, klister, elände, blött, plusgrader, tungt och elände..."). Det provas kläder. Och de Två Stora Frågorna är 1. Är det rätt vallning och kommer den att hålla? och 2. Vad ska jag ha på mig??
  • Det är måndag morgon. Eller, morgon är lite att ta i. Det är fakking 04.00 på natten. Vi går upp. De fyra männen, och så jag som aldrig i mitt liv överhuvudtaget tänker åka något jämra vasalopp, men som nu är den kärleksfulla oäkta makan som ska heja på, köra bil, vinka, stötta och vara med. (för jag tycker om min oäkte make och vill vara snäll mot honom) (och han åkte med mig till Stockholms marathon och gjorde samma sak)(fast då gick vi banne mig inte upp 04.00). Gröt äts. En av de fyra männen klämmer en tallrik pasta och köttfärssås, uppvärmd från gårdagens middag, perfekt kolhydratuppladdning. Vi andra nästan kräks av doften. Nummerlappar riggas, chip sätts fast runt foten med darrande fingrar. Stämningen är...spänd. Och frågan kvarstår: Vad Ska Man Ha På Sig för nio mils skidåkande i plusgrader? Regn, blåst, för varmt, för kallt??
  • Det är fortfarande måndag morgon. Klockan är 06.00. Vi har anlänt till starten i Sälen. Öppet spår innebär i teorin att man kan starta när man vill mellan 07.00 och 08.30. I praktiken är det masstart 07.00 eftersom alla vill starta så tidigt som möjligt och hinna i mål innan det blir mörkt på kvällen. Taktiken är att anlända till starten tidigt, jogga iväg till startfållan och paxa en startplats genom att lägga sina skidor så långt fram som möjligt. De Fyra Männen kan parkera sina skidor hyfsat långt fram, och sedan helt övergå till frågan om Vad Inihelvete De Ska Ha På Sig. Vad ska lämnas in i väskinlämningen? Vilken jacka ska de ha på sig tills startögonblicket och sedan kasta åt sidan i överdragsklädespåsen? Vad, åh, VAD ska de sedan ha på sig när de kör?
  • 06.20. Toakö. Nervösa män och kvinnor med något vilt och vansinnigt i blicken står och småhoppar utanför alla bajamajorna. Bajslukten i området är överväldigande.
  • 06.25. Oäkte maken har ett sista beslutsångestbryt. Vilken jacka? VILKEN JACKA??? Byter i sista stund till den som är något tjockare och kanske regntätare. Lämnar in väskan. Point of no return.
  • 06.30. Jag ger oäkte maken en uppmuntrande dunk i ryggen när han ger sig in i startområdet. Nu, efter x antal timmar med rullskideträning, vånda och förberedelser är det till sist dags. Ska han fixa det? Håller knäet? Ljumskarna? Och har han valt rätt jacka???
  • Nu hoppar vi ett par timmar framåt och befinner oss plötsligt i Mångsbodarna, kontrollen som kommer efter 23 km åkning. Här är smockfullt med folk. Här är livsfarligt att gå, för alla områden är i princip täckta med blankis. Och här kommer en oäkta make åkande och SER GLAD UT. Visst, det är jobbigt, men han är äntligen igång. Här kommer också en lillebror åkande och ser lika oförskämt glad ut. Skidor är kul. Jobbigt, men kul. 
  • Evertsberg: inte fullt så glad min på oäkte maken längre. Det är väldigt jobbiga backar till Evertsberg. Väldigt jobbiga. Och föret är en ren katastrof.
    För övrigt var Evertsberg den kontrollen som hade den roligaste speakern. Han pratade på i etthundranittio, och blandade glatt in kommentarer på engelska, tyska och franska också. Han kunde inte prata engelska, tyska eller franska (mer än i teorin) men det struntade han i. Han blandade alla tre språken på en gång, med svenska meningar, uttalade skidåkarnas namn på svenska (kanske en av fem åkare fattade att det var de som nämndes på högtalarna och vinkade tillbaka) och tyckte livet, skidåkning, Evertsberg, blåbärssoppa och backåkning och alltihop var alldeles alldeles underbart. "Och efter Evertsberg är det mest utförsbackar, så kör på nu så är ni snart i mål."
  • Oxberg: Alla glada miner är fullständigt försvunna. Skidor vallas om. Trött så inihelvete. (enligt rapport)
  • Hökberg: "aldrig mer". "Ska aldrig mer åka några jävla skidor". Spåren är dumma, snön är ful och skogen är i vägen och ful den också. Skidor är det dummaste människorasen någonsin uppfunnit och den där j-a Gustav Vasa borde någon ha avrättat innan det blev försent.
  • Målgång Mora: Segervrål, lycka... Är. Äntligen. I. Mål. ( Och var bränner man skidorna någonstans?)
    Att stå en stund och se alla dessa skidåkare som äntligen, äntligen kommer i mål efter 90 km otroligt slit är en fantastisk grej. Så många lyckoskrik, så många glädjetårar, så många hjältar som gjort en otrolig bedrift...Tårarna kom många gånger - fast jag inte ens åkte själv. 
  • Bilen. Och kängorna. Som de såg ut. Hela Vasaloppsgrejen är uppbyggd kring att det ska finnas ordentligt med snö. Nu gjorde det inte det. Möjligen i skidspåren (men inte ens där egentligen). Kontrollerna var ett enda kaos av blankis och lera. Djup lera. Gångstigarna, fälten man parkerade på, överallt. Det sprutade lera från alla bilar som försökte ta sig in och ut på parkeringarna. Lera och smutsvatten stänktes överallt i de långa bilköerna som var längs med vägen mellan kontrollerna. Mina termobyxor var mer bruna än svarta. Allt var lerigt, lerigt, lerigt och mot slutet av dagen såg bilen ut som om jag hade kört loppet Paris-Dakar snarare än lite supportbilkörning Sälen-Mora.
  • Hemfärd Mora - Sälen. Bilen givetvis parkerad ungefär så långt bort man kunde komma från målgångsområdet (man får helt enkelt köra dit man blir anvisad). Fyra ledbrutna män och en lerig kvinna som sakta, sakta vandrar hela vägen till bilen. Klämmer in sig, väskor, fyra par skidor, 3 kg lera och några mjölkförpackningar i bilen med mycket stånk och stön. Kör de där nio milen igen - fast nu lite snabbare.
  • De olika kroppsreaktionerna: En av de fyra slutade aldrig att vara törstig efter loppet. Han drack. Mjölk, läsk, vatten, ännu mer mjölk, kaffe, vatten, juice, ännu mer mjölk - men satt ändå och var törstig i bilen på väg hem. En annan var hungrig. Mycket hungrig. Väl åter i stugan stod middagen på bordet och han åt fyra portioner mat. En tredje hade brutit loppet i Risberg och kände att bästa återhämtningen var att dricka vin i Vasamässans stora tält. Han tyckte livet var helt OK framåt kvällen. En fjärde kunde inte äta alls. Nästan ingen mat, inget godis, inte mycket till frukost nästa morgon...men sen öppnades Stora Svarta Hålet och han åt, åt, åt, åt...
  • Ältandet av Loppet. Har man åkt 90 km skidor så bara måste man prata igenom det efteråt. Smälta vad man gjort. Hur man kände sig efter första backen. Hur man kände sig i Oxberg. Hur spåren såg ut, hur man fick staka, hur bakhalt det var, hur man tänkte ge upp i Evertsberg men fortsatte, hur mycket man åt vid kontrollerna, vad man tänkte när man svängde in vid klockstapeln i Mora, hur det kändes att gå över mållinjen, och så om igen från början vid starten 07.00.
Till vänster - de som inte hade paxat plats med sina skidor. Till höger - ledet med åkarna som Var Ute I God Tid. Längst fram - område där det fordom var snö men numera är en djup pöl med lite snö ovanpå. Svordomar hördes när åkarna fick pjäxorna dyngblöta innan de ens hade hunnit börja åka.

Evertsberg. Många backar hit, men ändå en antydan till ett leende.

Detaljstudie av Extremt Smutsig Subaru (vindrutan är rentorkad, annars blev det lite trafikfarligt)
I mål. Tröttare än han någonsin varit förut. Och lyckligare.
Jag var supporter. Jag hejade på. Jag kramade om. Jag dunkade rygg. Jag blev fullständigt övertygad om detta: jag tänker aldrig, ALDRIG, själv köra Vasaloppet. Tänk att behöva vara så nervös över utrustning, valla, väder och kläder... När man springer - då är det bara en själv och skorna. Bara att springa på. 

Men oäkte maken är en riktig hjälte. Han fixade det här.

3 kommentarer:

  1. du är bättre en plex i dina referat. nästa år får du ta över speaker jobbet.. just love it

    SvaraRadera
  2. Haha, tack! Nä, Plex koncentrerar sig mer på själva tävlingen och de Mäktiga Vinnarna - jag på de små, små detaljerna och muskelvärken. Typ.

    SvaraRadera
  3. ja men vilket komplement till de där strikta referaten! Härligt!

    SvaraRadera