Jag var lite sen när jag körde hemifrån till jobbet idag, och blev ju först lite lätt irriterad när jag var tvungen att stanna med bilen och invänta en lastbil som skulle backa in på en liten väg och därför blockerade hela Malmövägen som går genom Klågerup. Men ganska direkt så försvann irritationen och byttes mot enorm fascination. Vilken skicklighet!
Alltså - vi pratar den största sortens lastbil, med ett lika största sortens lastbilssläp, hela ekipaget troligen lastat med tunga grejer som skulle in till gården eller byggarbetsplatsen i närheten. Allt detta skulle alltså backas in från en ganska liten landsväg in på en ännu smalare grusväg, backa in i nittio graders vinkel. Lilla grusvägen har dessutom en hög häck och träd på ena sidan samt ett djup dike på andra sidan.
Jag kan lugnt säga att detta hade jag ALDRIG gått i land med. Förvisso har jag inte ens lastbilskörkort, men jag vill inte ens backa med något större än en personbil. Vill inte backa med släp heller. Och definitivt inte in på en mindre väg man måste svänga in på. Åh, jag hade suttit på den leriga åkern och gråtit, med släpet ner i diket och häcken/träden totalt nedmejade.
Men detta gjorde denna okände vardagshjälte, lastbilschauffören, på relativt kort tid. Och med åskådare - alla vi som satt i bilarna och väntade tittade ju på och följde varenda liten rörelse lastbilen gjorde.
Jag blev så imponerad så att jag blev matt. Ville nästan gå ut ur bilen och applådera när lastbilen var inbackad där den skulle.
Vad vi är duktiga på olika grejer! Den här personen på att backa lastbil med släp. Jag på att prata om barnböcker. Jag skulle aldrig klara hans jobb - han kanske skulle få hjärtklappning av att stå inför folk och prata, vad vet jag.
Men oj vad tacksam jag är för att inte just jag jobbar som lastbilschaufför och endera dagen hade varit tvungen att göra om den där manövern.
Ja du, vardagshjältar finns det gott om bara man höjer blicken lite. Jag brukar beundra dessa långtradarchaufförer när de knixar sig fram (eller bak) på de trånga gatorna på Kvarnholmen, många parkerade bilar på båda sidor och trånga korsningar som ska snirklas igenom. Ofta är det bara nån ynka decimeter till godo mellan ekipagen. Jag är så imponerad av denna skicklighet, jag som tycker det är läskigt att backa in på en parkeringsruta... Maman
SvaraRaderaFör att inte tala om att backa med släp - även om det är den minsta sortens släp.
SvaraRaderaNär jag var betydligt mycket yngre, brukade mamma och jag stå och titta i fönstret på ovanvåningen när cirkusen kom till byn. Där kan man tala om skickliga bilförare. Lastbil med två!!! släp som backade runt ett hörn in på en gångstig och det utan problem.
SvaraRaderaHade jag varit "din" lastbilschaufför hade jag blivit superstressad av alla som tittade på och bara väntade på att jag skulle komma ur vägen.
Jag med!
RaderaTänk att en överväga tanken att backa med dubbla släp...ryyyyys
jag blir så glad när jag läser dina tankar här Carolina och detta inlägg drabbade mig nu... här på mitt jobb och då blir jag filosofisk och tänker att just detta går hela mitt arbetsliv ut på... att visa på ett alternativ... att stå upp för en människosyn där vi faktiskt ALLA behövs i vår olikhet... Att arbeta för en förskola/skola där vi alla behövs... där vi alla har rätt att vara olika... Tack. You made my day...
SvaraRaderaKänns som det här inlägget blev lite pretto, men så får det bli.
Hälsningar från Stoccolma in febbraio,
Åsa
Det var ett väldigt bra sätt att läsa det på, tycker jag! Lite åt det hållet var det som jag tänkte, förutom den rena och skära beundran jag kände.
RaderaEn del är begåvade med att arbeta med händerna, andra älskar att ta hand om andra och orkar tungt vårdjobb, vissa har tålamod att lära andra saker, vissa är helt asociala och vill inte vara bland andra människor men kommer i sin ensamhet på fantastiska lösningar på tekniska problem, kanske. Andra är helt opraktiska men har en fantastisk fantasi och hittar på pjäser, böcker, målningar...
Ja, så rätt så! Länge leve mångfalden!
Radera