I framtiden kanske jag till och med tycker om att gå på fester?

Jag läste en artikel i tidningen nu i morse. Eller ja, morse och morse, klockan var väl närmare tolv, och det var en välsignad lördagsmorgon med oändligt med tid. Alltså hade jag verkligen tid att läsa hur mycket som helst i tidningen.

I vilket fall som helst så fick den här artikeln mig att fundera över vilka mystiska vägar våra liv tar. Den handlade om att tala inför publik, och hur man ska göra det för att minska obehaget och nervositeten. (Förbereda sig, skriva upp stolpar, positiva affirmationer som att tänka sig att publiken efteråt kommer att ställa sig upp och applådera, öva anförandet många gånger innan så att det sitter men ändå har möjlighet till improvisation) Nämligen är det ju så, konstaterades det, att de flesta människor tycker att det är obehagligt att prata för en större grupp med människor.

Det tyckte jag också. I skolan var det nog det absolut värsta jag visste - redovisningar som skulle göras framme vid tavlan, ensam, med hela klassen framför sig kunde få mig att vara nervös i veckor och dagar innan. Det slutade inte för att jag blev större heller, jag minns en gång på gymnasiet när jag av någon anledning hade ersatt ordinarie ordningsman och skulle läsa upp ett viktigt meddelande inför hela klassen (inte vet jag hur sånt där går till nu, men då var det ordningsmans uppgift att klassen fick veta om sånt som friluftsdagar och lokaländringar). Jag höll på att svimma. Luften tog slut redan vid inledningen på första raden och jag vet att jag kollade mängden text jag skulle läsa upp och insåg att jag förmodligen skulle dö långt innan dess. Jag var nästan vuxen och tyckte väl rätt bra om de flesta i gymnasieklassen - men detta gick inte.

Likadant när jag var riktigt vuxen och gick bibliotekarieutbildningen - då ingick också en kurs i "muntlig framställning" eller något liknande. Det var inte det att de jag pratade inför (mina kurskamrater) var läskiga eller att jag inte fick ihop tekniken med powerpointpresentationen eller att det blev för långt eller så - det var bara det att så fort jag ställde mig inför en grupp för att tala så fanns det ingen luft kvar att andas och jag liksom fick dra hela anförandet på ren utandningsluft.

Hur kan det bara vara så märkligt att jag nuförtiden i mitt jobb talar inför folk nästan varje dag? Och TRIVS med det? För det gör jag. Förvisso är det mest barn i de stora grupperna jag pratar för, men det spelar ingen roll för jag är inte nervös eller får luftbrist när det är riktigt stora grupper med vuxna jag ska prata inför heller. Det går hur bra som helst. Hela matsalen full med föräldrar och jag ska prata om biblioteket och barnböcker som deras barn gillar - jag bara pratar på och får dessutom uppskattande småskratt till svar och intresserade människor som kommer fram efteråt och ställer följdfrågor.

Jag inte bara trivs med att prata inför folk - jag njuter av det. Det är så skönt - det är bara jag som pratar och folk lyssnar till vad jag har att säga. Ingen avbryter, jag behöver inte höja min röst för att komma in i diskussionen, utan jag pratar om det jag vill ha sagt.

Det är banne mig inte klokt. Tänk om jag hade vetat det då när jag inte ens kunde läsa upp ett meddelande inför klassen utan att få en nära-döden-upplevelse. Att jag i framtiden skulle njuta av situtationen jag talar-folk lyssnar.

Men jag vet varför jag nu trivs med att prata inför folk (förutom det att jag får prata oavbruten): jag pratar om något jag känner till: böcker och läsning. Något jag älskar. Något jag vill att andra ska få veta, något jag verkligen brinner för att dela med mig av. Då kommer det liksom av sig självt, pratet.