Vi kallar honom Edward. Eller Bruce.

Häromkvällen när jag skulle åka iväg och ta med mig paraplyet eftersom det regnade, så upptäckte jag något i hörnan där bakom. Eller någon:

Det är väl ingen världsomstörtande händelse, det där. Fladdermöss är inte direkt ovanliga på något sätt. Men vi har i alla fall aldrig haft någon hängande i uterummet, och jag har nog aldrig kunna kolla på någon så där nära. Jag fotade den, och la (förstås) upp på facebook och tyckte att vi hade fått besök av Edward Cullen i egen hög person. Nästa morgon var den förstås väck.

Men... nä?! Det där längst nere i uterumsdörrlisten, som såg ut som något halvruttnat löv - var inte det...? Jodå, Edward. Återkommen, till nästan samma plats men inte riktigt.

Nu har den faktiskt kommit tillbaka varje dag, och hängt sig i ungefär samma område. Inte hade jag en aning om att fladdermöss återvände till samma plats för att sova? Little did I know... men vi verkar alltså ha blivit med fladdermus på obestämd tid. Jag kallar honom Edward. Några i familjen föredrar Bruce.

Nå, den lille Edward-eller-Bruce verkar inte vara så där himla intelligent, alltid. Idag tyckte han att det var en bra idé att sova i den här halshuggarpositionen:

Tur att vi såg honom innan vi stängde igen uterumsdörren hårt. Han flyttade sig sen till en något tryggare plats.

Det är bra om han stannar. Eller hon?? En fladdermus tar tydligen väääldigt många mygg och andra insekter, och mygg slipper vi gärna i vår omedelbara närhet.

Mycket roligare och mer spännande än så här blir det inte om man bor på landet... :)

Vad en tonårsmamma måste lära sig att leva med

Hela min familj har samfällt dömt ut mig såsom varande alldeles för negativ och hönsmammig, och att jag oroar mig i onödan, och att jag ska chilla, och har sett på mig med både höjda ögonbryn och överlägsna blickar.

Men jag har kval idag, och kommer att gå och bita i både naglar och knogar och annat som råkar vara tillhands, ända tills jag kommer hem och (förhoppningsvis) blir lugnad. Då blir det åtminstone ett glas vin. Eller två. Eller möjligtvis tre tills jag lugnar ner mig helt. Jag är ju, som sagt, (överdrivet) uppskärrad över detta stora nya steg i mitt liv.

Det var nämligen ingen som varnade mig.

Ingen, som när jag skrev på (not) allt-du-behöver-vara-beredd-på-när-du-skaffar-barn-pappren sade något om att det här kunde inträffa.

Det har med bilar att göra. Och trafik. Och att min son ska ut i trafiken, utan mig. Nej, han ska inte köra själv. Vi övningskör, han och jag, och jag har lärt mig hantera det där att han försiktigt kör bil när jag själv sitter bredvid och kan tala om för honom när det ska köras lite fortare alternativt krypbackas runt ett gathörn. Hans eget körkort ligger så pass långt in i framtiden att jag inte har börjat oroa mig för det än. (men det kommer, var så säker)

Det jag hade glömt att ta med i beräkningen är att han har kompisar som är äldre än honom. Nu ringde en kille som han har känt sedan de tog varandras leksaker på dagis. Killen ifråga fyllde arton för några månader sedan, och hade nu tydligen tagit körkort. Och idag? Då ska de här två pajsarna ut och köra själva. Killen med nytaget körkort och så min rosenkindade oskyldige lille gosse som alldeles nyligen lade av med välling. De ska till Nova Lund och göra av med studiebidragen, kan tänka. Fast jag har en känsla av att själva bilfärden dit, utan några som helst föräldrar eller vuxna med i bagaget, är själva höjdpunkten på utfärden.

Fyra glas vin? (Meh! Mamma! Lugna dig nu!! VARFÖR skulle de inte klara av att köra dit själva??)

Ytterligare tretton Toscana-moments

OK - som jag utlovade igår kommer här fler bilder från vår Toscanavecka. Sen återgår den här bloggen till normal aktivitet. (som, ja, väl inte är så där överaktiv just nu... men plötsligt händer det?!)

Nå, allt var inte en dans på rosor. Innan vi ens kom ifrån flygplatsen vid Pisa fick vi stå i världens absolut långsammaste kö till en biluthyrningsfirma. Alla andra biluthyrare hade flera kassor och inga köer - men vi hade förbetalt vår bil och var så illa tvungna att hämta ut den hos de här. Det hände INGENTING där framme vid disken, och vi stod i kö i kanske 70-80 minuter. Hungriga, och nervösa (jag) för att köra hyrbil ut i Toscanas berg. Men det gick bra, och vi kom fram i god ordning. Och fick mat.

Och på tal om mat - pappa hade på ett mycket organiserat sätt ordnat oss i olika matlag för de olika dagarna. Alla matlagen försökte överträffa varandra, så vi bjöds faktiskt på trerätters middag varje kväll. (och en kväll värmde husägaren upp husets pizzaugn och bjöd på frasiga, nygräddade pizzor...) Här ser vi Team Lugna Gatan eller vad de nu kan tänkas ha kallat sig: Erik, Johanna, Greta och Arvid, som i fint samarbete bjöd på bland annat ett berg med pasta.

Här är en av alla de måååånga bilderna på gulliga syskonbarn: Arvid med Vinton och Bonnie.

Den där finaste sittplatsen igen, den vid trädet med utsikten. Här befolkad av endast en person: min son, med en kopp kaffe i handen och världen vid sina fötter.

Här har vi Team Rastlös som absolut var tvungna att testa det där pingisbordet. Lag Lennart/Arvid vann över Lag Håkan/Mathias.

Finaste uteplatsen IGEN, nu i skymning och nästan helt överbefolkad med Team Landin.

Min lillebror, med den bestämda profilen.

Här kommer lite gammalt - det här valvet har lett in till Volterras gränder sedan etruskernas tid. Det ni!

Mer Volterravyer: branta gator med gammal stenläggning. Det tog ett tag innan vi fattade att det INTE var gågator innanför muren - nädå, det tryckte sig igenom bil efter bil på de smalaste och omöjligaste gator. Och när vi satt på torget kom det banne mig en hel jämra BUSS farande. Hur den kunde ta sig dit är mer än jag kan förstå.

Volterragränd...

Och här är en romersk teater som ligger precis utanför stadsmuren i Volterra. 

Här har vi oss! Alla vi som var med och bodde i Finaste Huset i San Luce, Toscana!

Och här har vi världens vackraste dotter som ser ut mot solnedgången.

8 ögonblick från Toscana

264 bilder har jag i mobilen från den gångna veckan som vi tillbringade i Toscana för att fira att pappa fyllde 70. Förvisso tar jag aldrig bara EN bild när jag hittar ett fint motiv, utan 2-3 bilder för att få större chans att en av dem ska bli bra. Men 264 bilder...
Jo, det var utsikter som var fantastiska. God mat som skulle förevigas. Solnedgångar att minnas. Köer att sucka över. Syskonbarn som var sötare än sötast. Hus som var vackra, dörrar som var gamla och spruckna, eller dörrar med reliefer i guld. Kyrkkupoler som var imponerande och gränder som var trånga och uråldriga. Och, ja, utsikter igen...

Jag fotade och fotade. Men jag kan ju inte lägga upp alla 264 bilderna här, det blir kanske lite väl bra ändå. Så jag väljer ut några idag och kanske några imorgon och ser om jag kan stoppa där sen. Det är så himla svårt att välja, bara!

Utsikten från dörren till vårt rum... otrolig. Att öppna dörrarna på morgonen och stå och titta ut där en stund var en enorm känsla.

Överallt runt huset fanns olika små eller stora uteplatser, och så kunde man välja var man ville sitta för sin frukost, eller fika, eller pratstund, eller ensamma lässtund, eller kvällssammankomsten eller kaffet efter maten eller... Alla med sin fantastiska utsikt, och alla med sitt eget slags bord. Stolar av järn, eller plaststolar, eller tunga träbänkar... några med fyra platser, några med tio, några med sex, några med tjugo. Vi valde olika lite beroende på varifrån vinden kom eller vilket humör vi var på. Det här var mitt favoritfrukostbord, med utsikt över hängmattan. Stenbord med fyra tunga järnstolar.

Och helt förutom alla de där uteplatserna fanns det olika slags bänkar utplacerade på olika ställen på ägorna, alla med någon fantastisk utsikt. Här sitter Lisa på en enkel trästocksbänk.

Jadå, vi gjorde turistiga saker också. I Pisa tyckte jag att det var oändligt mycket roligare att kolla på turisterna som kollade på tornet än på tornet självt. ALLA skulle äntligen fota sig i den där klassiska posen "ser-ut-som-att-jag-håller-uppe-det-lutande-tornet-med-min-hand", så hela planen här framför tornet var fullt av turister uppspetade på små pelare med armarna i olika stela pekpositioner. Här har vi ett typexempel på Poserande Turist Modell 1A.

Och ja just det ja, det pågick ett EM i fotboll. Och givetvis är en blågul tröja något av det första man tänker på att packa med sig på sin Italienresa? Givetvis... även i ministorlekar. Sen är det ju något av ett antiklimax när italiensk TV inte väljer att visa Sveriges matcher...

En av alla mina motljus-snart-solnedgångs-bilder. Jag älskar dem! Lisa står på den absolut finaste uteplatsen av alla - en terrass som var som en platå vid ett träd med fri utsikt åt alla håll. Dock var det inte många kvällar vi faktiskt kunde sitta där pga rätt blåsigt. Men när det var vindstilla? Wow, säger jag bara. Top of the world...

Samma plats, samma solnedgång... far och dotter.

ÄNNU maffigare utsikt var det från stadsmuren i den gamla etruskiska staden Volterra som ligger högt, högt uppe i bergen. För att komma dit måste man köra på smala kurviga (hårnålskurvor!) vägar. Håkan körde och Höll Blicken På Vägen, tack så mycket. Det här fotot ser gulligt ut, men faktum är att Lisa håller fast Erik så att han inte kan fly från att stå nära höjden...

Såååå kul med bilder!

Det var definitivt inte alls det här jag hade tänkt ägna en stor del av min tisdagskväll åt. Annat, viktigare fanns. Blogginlägg att skriva, Candy crush att spela, trädgård att röja... men det var det här jag fastnade med. Allt är Eriks fel. Jag kommenterade den fina bakgrundsbilden han hade på sin dator, och han sa att det var en bild från ett datorspel som han "gjort om i dreamscope".

Dreamscope?

Ett gratisprogram som finns på nätet, som gör om bilder och foton i olika stilar ända ner på pixelnivå.

Han mailade mig adressen till Dreamscope. Och sedan... ja, sedan gick den kvällen. Så kan vi väl säga.

Här är mina barn i Van Gogh Starry night-stil, här är jag själv som mosaic, här är hela familjen LG på Fiskaregränd i Visby fast i tempera, här är Murre i någon "teal curls"-stil, här är överdådigt mellanmål (ostbågar, varm choklad, korvmacka) gjord som "water color cartoon" . Och Lisa i midsommarkrans som Munchs Skriket. Och fler...

JA, JAG HAR HAFT VANSINNIGT ROLIGT!! Behöver ni ens fråga? Allra mest fullständigt älskar jag Erik och Lisa i motljus goes Starry night. Och nu.... borde jag göra annat men ska förändra profilbilden till facebook lite. Bara för att jag kan.

Och allra längst ner lägger jag in länken till Dreamscope. Känn er varnade.

Här!!
https://dreamscopeapp.com/editor

Glimtar från en ganska så makalös torsdag i juni

Vissa arbetsdagar är bättre än andra, så är det bara. Idag infann jag mig 8.00 på Venterminalen för båtfärd över till Ven och planeringsdag med bibliotekspersonalen på Landskronabiblioteken. Det planeringsmötet genomfördes helt och hållet sittandes i trädgården utanför Turistgården där vi också åt fika och lunch. När vi hade varit duktiga färdigt hade vi fri lek i ett par timmar, och då tog jag min gula hyrcykel och gav mig ut på upptäcktsfärd på Ven. Det är faktiskt ett litet paradis. Särskilt en junidag med strålande sol och sisådär 27 grader.

Och ja, jag är lite solbränd på näsan och armarna nu.

Och på kvällen sen? Ganska sen middag, som intogs i uterummet. Där blev jag sittandes tills det var så mörkt att det inte gick att läsa längre. Ljuset var... ja junikvällsljus. Och näktergalen sjöng. Och friden var total.

Livet är helt enkelt väldigt fint i juni, och vissa torsdagar är bättre än andra.

Vår bästa femtonåring!!

"Mamma? Kan du fatta att jag ska börja nian till hösten? Nian?"

Nä, Lisa, jag kan inte det. Du är min lilla minsta. I mitt huvud springer du fortfarande upp till ditt rum och byter om till balettkläder och dansar framför TVn när det spelas bra musik där. Typ "medivestifalen". Och du dansar fortfarande mamma-kommer!-glädje-dansen när jag hämtar dig på dagis.

Idag fyller du femton år, min älskade tjej. Du är mittemellan barn och vuxen, och kan mycket väl hålla mig i handen ibland, och fnysa åt frågan om "ni klarar er ensamma över helgen nu då?" nästa stund eftersom du vet att du och brorsan givetvis klarar att fixa till en god lördagsmiddag själva.

Du, som har perfekt gehör, som sjunger dig igenom alla dina dagar. Du, som är riktigt duktig på att spela fiol, men som även har lärt dig att spela piano alldeles på egen hand (meh! mamma! vem som helst kan väl spela ackord på piano?) och kompar dig själv när du sjunger. Och du, som kom med den något oväntade prylen att önska dig till din födelsedag: en ukulele. En ukulele? Jo, för det är som gitarr, fast coolare liksom. Och du envisades, och önskade liksom bara det.

Nu står du där på ditt rum, och har stämt din ukulele, och håller på att lära dig ta de där ackorden på den i stället. (meh! mamma! vem som helst kan väl ta ut några ackord?)(nej, Lisa, vem som helst kan inte det)

Musik och sång, fanfiction och vanliga böcker, snapchat och andra sociala media är de största delarna i ditt liv. Skolan fixar du lätt. Vilken väg du ska vandra i framtiden vet du inte riktigt än, och är lite orolig för det. Men hallå!? vilken femtonåring vet vad han eller hon ska bli? Jag tror du kommer att vandra en bra väg. Och du kommer garanterat att sjunga varenda steg. Högt, så där som du brukar, och ur någon obskyr musikal som du har lyckats hitta. Det är du.

Grattis på femtonårsdagen, älskade dotter!