48 små presenter

Varje år så här års så får jag och Håkan något jagat i blicken. Nä, det är inte själva julen för den är det många veckor till och inget att hetsa upp sig för ännu. Men när november börjar närma sig sitt slut så börjar vi känna stressen. Stressen av att ännu inte köpt de 48 små presenterna.

Om någon läser det här som ännu inte fått barn men som vill ha det så småningom - lyss till ett visdomens ord från En som Vet: Skaffa inte en presentadventskalender till ditt lilla söta barn!! Det känns kul och spännande och gulligt det första året. 24 små presenter skaffar man lätt: gulliga strumpor, nappar, kravlösa prylar. Men rätt var det är har du två barn. Och då måste även barn nr 2 ha en presentadventskalender, förstås. Det blir 48 presenter. (tre barn eller fler blir högre matematik och är inget för min stackars bibliotekariehjärna...) Äsch, säger du till dig själv, när de blir lite större så växer de ifrån de där kalendrarna. Och hur svårt kan det vara att köpa småprylar? Lite suddegum och gulliga hårsnoddar så är det fixat. Nej, säger jag, de växer inte ifrån det.

Har man en gång infört en presentadventskalender - så har man presentadventskalender tills barnen flyttar hemifrån. Kanske även sen, men det vågar jag inte fundera på.

Det ska vara presenter som inte är alltför dyra, förstås. Sisådär 10 - 30 kr styck, lite dyrare på julafton kanske. Annars blir det en väldigt dyr kalender. Det ska vara lite roliga saker. Det ska inte vara för många dagar med godis i paketen (bra nödlösning annars). Det ska inte vara något som de fick förra året. Det ska helst vara likadana saker till bägge barnen varje dag, eller rätt likvärdiga saker. Sakerna ska inte ta för stor plats, för då blir det trångt i adventskalendern. De ska inte väga för mycket för då går adventskalendern sönder.

Och så måste de vara färdiga tills morgonen den 1 december.

Vi körde till Burlöv centrum i går eftermiddag, Håkan och jag, för en timmes powershopping. På Burlöv centrum finns T*G*R. Tack alla fiffiga affärsgudar för T*G*R!! Där köpte vi ungefär 40 av de små presenterna och sen var vi ju nästan klara.

Ikväll har vi suttit och slagit in 24 paket var. Det är inga vackert inslagna paket med krusade snören och sånt grejs - nä det handlar mer om att vira in prylarna i papper, slå snöre om och knyta fast så hårt som möjligt. Vi slog upp varsitt glas vin och jobbade på.

Lisas. Tema rött. Carolina har slagit in.

Eriks. Håkan har slagit in. Mer genomtänkt färgkombination.

Klara! Med en dag till godo! (för inte ville vi sitta på en fredagskväll och pilla med paket)

Livspusslet - ett femtontusenbitars pussel

"Livspusslet" är ett slags inneord, det där om hur man ska få ihop vardagen med jobb och barn och alla måsten. Ibland funkar det och går på rutin - ibland känns det som att alla bitarna ligger i en enda röra på golvet med baksidan upp. Igår kändes det som att vi hade koll på alla bitarna, men att de var sisådär femtontusen eller så. Det blir så mycket ibland! Speciellt i december! Nu var det förvisso fortfarande november igår, men det får ändå räknas som december nu för det är så mörkt ute.

Så här såg vår måndag ut:

Morgon - barnen går till skolbussen 07.40. Lisa har med sig fiol och noter, äpple, mobil och glasögon i skolväskan (alla komponenter är viktiga att ta med). Erik har med sig sin laddade laptop (får inte glömmas hemma, får inte glömma att ladda). Murre (älskade grannhunden) anländer 07.38. Håkan kan inte köra iväg i vanlig tid 06.45 utan får vänta tills 8.15 då han och jag kör i varsin bil ner till Klågerups bilverkstad, lämnar Subarun, kör tillbaka till Vismarlöv där han byter till husbilen som han kör med till jobbet i Lund.

Dagtid - Barnen är i skolan och gör förhoppningsvis det de ska. Lisa har fiollektion 12.20 direkt efter att hon ätit upp skollunchen. Jag är hemma med Murre och städningen och tvätten fram till 15 då jag ska börja jobba. Hela tiden har jag mobiltelefonen så jag hör den eftersom jag väntar på att bilverkstan ska ringa och säga att Subarun är klar. Då ska jag cykla ner till Klågerup, hämta den, hänga på cykeln och köra hem, eller till jobbet om det är dags för det. De ringer inte. Låter tvättmaskinen jobba så att den nästan glöder eftersom alla lakan behöver tvättas + allt det andra (och då måste man liksom kasta sig över tvättmaskinen när den centrifugerat klart för att slänga in nästa tvätt. Ingen tid går till spillo. Murre får hålla benen i kors och anpassa sig efter tvättmaskinens krav) (fast vi hinner förstås ändå en skogsrunda under ett långt tvättprogram)

Eftermiddag - 14.45: jag ger upp om Subarun, kör Volvon till jobbet. Har med mig Lisas gympapåse och extra mellis eftersom hon nu efter en timmes väntetid på skolan ska på cheerleading. Träffar Lisa i biblioteket, hon äter mellis, byter om, går till gympasalen, bär med sig fiolen, noterna, ombyteskläder, skolväskan, mobilen, läxorna och glasögonen. Håkan slutar jobbet 15.45, kör via Vismarlövs bagarstuga för att hämta fikabröd till cirka 75 personer, har också svängt förbi Willys för att köpa vaniljsås. Därefter kör han hem till Vismarlöv där Erik under tiden har kommit hem med skolbussen och Murre hämtats hem till sig. Håkan lagar mat till Erik, kör därefter husbilen till skolan och hämtar Lisa 17.15 efter cheerleadingen, kör via McDonalds i Malmö för att köpa middag till Lisa. Lisa äter middag i husbilen på väg mot Vellinge. I Vellinge lämnar Håkan Lisa på Kulturskolan vid 18 där hon ska öva med symfoniorkestern hela kvällen. Fiolen och noterna är fortfarande med, dock glömmer hon skolväskan (med glasögon och mobil) i husbilen. (och tyvärr glömde H att köpa biljetter till konserten som symfoniorkestern övar till, vilket skulle göras idag om man ville vara säker på att få några)

Ja, nu har eftermiddagen övergått i kväll... och Håkan kör husbilen till Malmö för att vara med på Malmö OKs årsmöte och bjuda på fikabröd och vaniljsås, blir kvar där till 22-tiden. Jag ringer bilverkstaden och får veta att bilen nu går att hämta - men vi är liksom inte på plats att göra det så den får stå kvar tills tisdag. Passar på att kolla om de samtidigt kan göra service på den förutom det vi lämnade in den för. Jo, det går bra. Den kanske är färdig vid 17 på tisdag. Jag jobbar vidare till 19, lämnar biblioteket, kör till Vellinge, lyckas efter diverse om och men hitta Kulturskolans nya lokaler där jag inte varit innan och det är en löjligt mörk novemberkväll, lyckas hitta symfoniorkestern och en kisande Lisa (glömde ju glasögonen...), väntar tills 20.00 då de är klara, kör hem, hämtar in posten på vägen, får äntligen äta middag vid 21-tiden. Läser för barnen 21.30 - 22.00. Då är det redan alldeles för sent på kvällen egentligen och de borde ha sovit. Kommer på att lakanen ju var tvättade allihop och att alltså sängarna behöver renbäddas, alla fyra. Lisa bäddar sin egen, hon har det till läxa i hemkunskapen (de har en lång lista på grejer som ska göras hemma under en period), och det tar ju extra tid förstås. 22.15 ligger barnen i sängarna och Lisa meddelar glatt att hon i läxa tills i morgon behöver kunna sin strof utantill ur en dikt som hon ska läsa upp i skolans adventsfirande på fredag. 22.30 går jag igenom barnens skolväskor, hittar dikten, glasögonen, mobilen, samt dagens läxa som är engelska glosor, parkerar glosor + dikt på matbordet till frukosten. Lisa får intensivläsa dikt och glosor till frukost (fast nu har vi nog tjuvstartat på nästa dag...).
23.00. Barnen sover. Håkan sitter med datorspel och en whisky. Jag bäddar rent min egen säng. Somnar som en gris, ovanligt tidigt för att vara mig (men gick å andra sidan och la mig 01.00 på söndagkvällen...). Subarun sover i en främmande verkstad och längtar hem.

Detta är en helt vanlig dag, och dessutom lite lyxig eftersom jag bara jobbar fyra timmar på måndagar (15-19). Det som ställde till det lite var att vi lämnade in ena bilen på verkstaden och inte visste när den skulle hämtas. Andra dagar i veckan kan vara ännu mer hårdbokade. Så är det att ha barn som har kvällsaktiviteter + att man har kvällsaktiviteter själv + att vi bor på landet och måste köra bil överallt. Det finns de som har det värre - tänk alla som måste pussla ihop det här med affärsresor också!

Nördig träningsrapport 2

Senast jag skrev någon Nördig träningsrapport var i juli. Eller ja, det är den enda jag har skrivit överhuvudtaget. Men hur kul är det att skriva om eller läsa "jag springer, och så springer jag ännu mer, och nu har jag sprungit lite också" ungefär? Varje månad?

För det är så det är. Jag tränar för marathon. Ihärdigt och utan att ge upp det minsta. Och det innebär att jag
1. springer
2. springer ännu mer
3. springer även om det är motigt
4. springer även om det är mörkt

Mitt (fortfarande extremt ovetenskapliga) träningsupplägg går nu (och har gjort det hela hösten) ut på nötning. Jag springer ungefär en mil fem dagar i veckan, för att stärka muskler och leder. De ska bli sega och starka och oförstörbara, har jag tänkt mig. Jag tränar intervaller en gång i veckan, med Malmö OK på deras träningspass, annars är det bara distans som gäller. Jag vill inte göra någon kanontid på marathonet, bara ta mig runt på dryga fyra timmar eller så och må så bra jag kan hela vägen runt och fortfarande kunna gå och springa när jag kommit i mål. Jag vill utvecklas till att vara av "segt virke" som man brukar skriva i böcker om de där krutgubbarna/krutgummorna som inte ser så värst atletiska ut men som springer mil efter mil, mara efter mara fast de är pensionerade sedan länge.

Till våren kommer jag att lägga in fler långpass. Ett i veckan, omväxlande 15 km, 20 km, 25 km, någon enda gång 30 km.

Så här ser innevarande vecka ut:
Måndag - vila
Tisdag - bilen på verkstad, kunde inte köra in till Malmö OK, sprang 11 km med pannlampa på landsväg
Onsdag - sprang 8,5 km elljusspår (tre varv...)
Torsdag - sprang 10 km skogsväg (dvs grus)
Fredag - vila
Lördag - kommer idag att springa 15 km varav 8 km asfalt och 7 km skogsväg
Söndag - snabblöpt orientering (AdventOrient, Järavallen) där det kommer att bli ca 8 km omväxlande grusväg och terräng i mestadels högt tempo

Det tar lång tid att springa 10-15 km. Men jag lyssnar på ljudbok när jag springer. I och för sig så springer jag fortare när jag lyssnar på musik, men tröttnar på mina spellistor. När jag lyssnar på bok så tänker jag nästan inte på att jag springer - jag är helt inne i bokens värld och kilometrarna bara försvinner. Just nu är jag inne på sista biten på Brobyggarna av Jan Guillou och är mer i Afrika och på Hardangervidda än jag är springandes på en landsväg i Skåne.

Nästa Nördiga träningsrapport dröjer...i vår någon gång?

Men jag får inte vara med.

Jag jobbar ensam i biblioteket idag, och fick därför hämta in lunchen och äta den sittande i vårt lilla kontor innanför disken. När jag satt där så kom det in en liten kille, ungefär 8 år eller så. Han har aldrig pratat med mig särskilt mycket förut, men idag hade han något viktigt att säga:

- Du, Carolina?
- Ja?
- Vet du vad som händer nästa tisdag?
- Uumm....nä?
- Då kommer det en präst hem till oss!
- Jaha, en präst. Vad ska han göra där, då?
- Han ska döpa mammas bebis.
- Hemma hos er? Det låter spännande. Får du vara med och titta på då, när mammas bebis döps?
- Nä.
- Inte? Varför inte det, då?
- Nä, för jag är hemma hos pappa den veckan, så det går inte.
- Men vad synd att du inte kan vara med, tycker jag.
- Ja. Men jag ska vara hos pappa. Hejdå!

Sånt här är livet när man jobbar med barn hela dagarna. Man får höra små saker och stora saker, roliga saker och viktiga saker och ganska mycket sånt som inte är så viktigt också. Och sånt som inte är så kul heller, sånt får man höra en hel del. Det här samtalet gick jag och funderade på en ganska lång stund efteråt. Det var ju en viktigt grej för honom, det här med prästen och döpandet av bebisen, det förstod jag. Annars hade han väl aldrig kommit till mig och berättat om det? Och så tänker jag att det är ju så nu för tiden att det inte är självklart att alla barn ska döpas - jag menar, vi har väl kommit ifrån tron på att skogsfrun eller trollen eller dylika ting ska komma och ta barnet om det inte är döpt. Så om man bestämmer sig för att ha ett dop så är det väl för att man vill ställa till med lite fest? Välkomna sitt barn och presentera det?

Varför i allsin dar väljer man då att ha dopet när ens äldre barn är hos den andra föräldern??? Det är ju hans syskon det handlar om. Jag blir arg och ledsen - men kan bara gå och koka i det tysta.

Bilverkstaden, Klågerup. Tisdag, ca 17.45.

Nu är Volvons värsta skavanker åtgärdade. Bilmekaren som gjorde jobbet hade dock en hel del åsikter om bilen. Bestämda åsikter. Och han tvekade inte att delge mig dessa åsikter. Fast han dömde inte ut bilen, så som jag trodde att han skulle göra först. Han hade nämligen hållit på med den hela dagen eftersom det var besvärligt att byta ut bromsrören när de kringliggande delarna var så rostskadade som de var. Han fick pilla och vara försiktig. Jo, sa jag lite urskuldande, jag sa ju att bilen är rätt dålig. Och då har vi ändå inte diskuterat motorn på den. Så du förstår väl, tyckte jag, att vi inte ville lägga för mycket pengar på den?

Nu fick jag veta vad han tyckte. Nämligen att det här, det är en Bra Bil. En sån ska man vara rädd om, och göra vid de småsaker som måste lagas efter långt slitage. Man skulle faktiskt inte tveka att lägga ut tio-femtontusen på att gå igenom den ordentligt, gå igenom alla delar på motorn och fixa rostskador och sånt. För trodde jag verkligen att jag skulle kunna hitta en ny sån här bil för femtontusen? Va? Den är bra. (snabb titt på värden på besiktningsprotokoll). Inget fel på den här bilen, har bara gått 26 000 mil, det är ingenting. Fin bil. Den håller länge till. Bra bil.

Oj. Hur ska vi göra nu, då? (ja, förutom att åka och göra ombesiktning på den i morgon) Den kanske trots allt är värd att lagas ordentligt? Och hålla tiotusen mil till??

Jag blev så tagen att jag beställde tid för felsökning på Subarun av bara farten. (På bilverkstan i Klågerup. Han tror nämligen redan att han vet vad det är för fel på den, har ställt preliminär diagnos på min muntliga framställning av symtomen)

Klappade Volvon lite när jag ställde den utanför huset. Känns lite som en gammal familjemedlem. Den kanske ska få en chans till, då. Fin bil.

Och kontrollen blinkar...orange? grön?

Jag körde just Lisa hem till en kompis, och jag körde Subarun. Alltså inte Volvon som ju ska läggas in på verkstad på tisdag, utan vår "förstabil", vår trygga och stora Subaru.

Det var en blinkande upplevelse.

För sedan någon tid har den tagit över Volvons symtom: att den lilla symbolen för "motor" har tänts på instrumentpanelen. Den lyser orange och detta betyder att något inte är som det ska med motorn. Den verkar fungera rätt bra ändå, så vi kör och tänker att det nog borde vara dags att göra något åt det där. Snart. Fast den här bilen har en rätt irriterande egenhet, för samtidigt som motorlampan tänds så sätter lampan som indikerar att farthållaren är igång att blinka. "Cruise" blinkar den med grönt sken och försöker liksom hetsa oss att lämna in den stackars bilen på verkstad nu genast. Hallå, hallå, skriker den, fattar ni inte att motorlampan är tänd? Vakna, vakna! Cruise, cruise cruise!! (fast nej - farthållaren är definitivt inte i gång).

Som om det inte räckte med att motorlampan och farthållarlampan hade något slags privat fyrverkeri därinne i instrumentpanelen - nu var det också dags för bensinlampan att börjar lysa med ett fast orange sken. Nu ska du tanka! beordrade den. Ja, men, jag har inte plånboken med mig när jag kör Lisa till en kompis, försökte jag. Du Ska Tanka! lyste den tjatigt vidare.

Orange, grön, orange alltså.

Och inte nog med det.

För nu märkte jag också att varenda bil jag mötte BLINKADE åt mig. Men åh! skulle de också börja tjata om att jag borde tanka, eller köra bilen till service, eller nåt? Nä, det är nog inte det. Brinner bilen? Nä. Håkan bytte ut trasiga lampor för någon vecka sen så någon trasig lampa är det väl inte de försöker påpeka?
Kom på det efter en liten stund - halvljuset var avstängt av någon mystisk anledning så jag körde runt med bara parkeringsljus på. Klart alla mötande bilister och Ansvarsfulla och Godhjärtade medtrafikanter varnade mig då.

Skönt att sätta sig vid datorskärmen. Den blinkar inte.

Än.

Bilverkstaden i Klågerup, fredag 14.07

-Hej, jo, det är så att jag har en Volvo V40, ja den där utanför.

-Mhrmmmmf?

- Och jag var och besiktigade den i tisdags, och det var ett par grejer jag fick anmärkning på, nåt bromsrör och någon mackapär som har med hjulfjädringen att göra, eller nåt. Jag har med mig besiktningsprotokollet. Och nu undrar jag vad du skulle ta för att laga det, för det är så att den här bilen är egentligen rätt kass och jag vill inte lägga ner för mycket pengar på att laga den...?

Kort blick genom fönstret på vinröd Volvo V40. Tystnad. Genomläsning av protokoll. Hummande.

- Bromsröret, va? Butta bromsröret, du sa?

- Ja.

- Bromsrör. Du, det blir durt.

Rysning över ryggen.

- Men hur dyrt ungefär?

- Kom, vi går in på kontoret.

Ännu en rysning. Att gå in på kontoret känns illavarslande.

Kollande på dator, kollande i papper, hummande, suckande, muttrande.

- Inte under tre tusen.

Svälj.

- Men hur mycket över? (10 000? Ny bil? ekonomisk ruin?) 4 000?

- Nä. Inte så mucket. Kanske 3500. Kanske 3.

Lättnadskänsla. "Kanske 3500" är så väldigt mycket mindre än 10 000.

- Då vill jag att du lagar den. När kan du göra det?

Oro. Måste besiktigas igen inom en månad. Liten verkstad, en man som jobbar, gott rykte...nästa lediga tid i januari??

- På tisdag.

Tänk att saker och ting kan gå så mycket lättare än man tror. Kanske nu Volvon funkar ännu ett år. För jag tror verkligen att den här killen är duktig på att "butta bromsrör" och fixa det där andra. Jag har hört gott om den här verkstaden. Man kanske rent av skulle be honom kolla på motorn? ("det här blir mucket mucket durt") En bra och billig bilmeckare är guld värd.