Bilverkstaden, Klågerup. Tisdag, ca 17.45.

Nu är Volvons värsta skavanker åtgärdade. Bilmekaren som gjorde jobbet hade dock en hel del åsikter om bilen. Bestämda åsikter. Och han tvekade inte att delge mig dessa åsikter. Fast han dömde inte ut bilen, så som jag trodde att han skulle göra först. Han hade nämligen hållit på med den hela dagen eftersom det var besvärligt att byta ut bromsrören när de kringliggande delarna var så rostskadade som de var. Han fick pilla och vara försiktig. Jo, sa jag lite urskuldande, jag sa ju att bilen är rätt dålig. Och då har vi ändå inte diskuterat motorn på den. Så du förstår väl, tyckte jag, att vi inte ville lägga för mycket pengar på den?

Nu fick jag veta vad han tyckte. Nämligen att det här, det är en Bra Bil. En sån ska man vara rädd om, och göra vid de småsaker som måste lagas efter långt slitage. Man skulle faktiskt inte tveka att lägga ut tio-femtontusen på att gå igenom den ordentligt, gå igenom alla delar på motorn och fixa rostskador och sånt. För trodde jag verkligen att jag skulle kunna hitta en ny sån här bil för femtontusen? Va? Den är bra. (snabb titt på värden på besiktningsprotokoll). Inget fel på den här bilen, har bara gått 26 000 mil, det är ingenting. Fin bil. Den håller länge till. Bra bil.

Oj. Hur ska vi göra nu, då? (ja, förutom att åka och göra ombesiktning på den i morgon) Den kanske trots allt är värd att lagas ordentligt? Och hålla tiotusen mil till??

Jag blev så tagen att jag beställde tid för felsökning på Subarun av bara farten. (På bilverkstan i Klågerup. Han tror nämligen redan att han vet vad det är för fel på den, har ställt preliminär diagnos på min muntliga framställning av symtomen)

Klappade Volvon lite när jag ställde den utanför huset. Känns lite som en gammal familjemedlem. Den kanske ska få en chans till, då. Fin bil.