Det du är har jag en gång varit - det jag är kommer du att bli

Häromdagen skrev jag ett inlägg om det här med att bli gammal, och om medeltidskonst med motiv där unga människor mitt i livet mötte uppståndna lik eller skelett som påminde dem om att även de en dag skulle bli gamla och dö. (Här kan du läsa inlägget)

Igår fick vi vår nya (eller fick och fick...vi hade minsann betalt dyra pengar för den) torktumlare. Den gamla, som aviserat sin snara föregående bortgång i över ett år ungefär drog nämligen häromveckan sin absolut sista gnisslande och skorrande suck och lade sig ner och tvärdog. Den har jobbat och slitit hårt de senaste tretton åren, så man får väl förstå att den inte orkade längre.

Men då, precis när vi släpat ut den gamla torktumlaren från badrummet, och parkerat den i uterummet bredvid den precis uppackade nya och fina torktumlaren - ja då såg jag ju det där medeltidskonstmotivet! Det du är har jag en gång varit - det jag är kommer du att bli.

- Hur är det? Trött?
-....jaaaa....(stön)
- Så det är ett tufft liv därinne, alltså?
- Du anar inte. Slit och släp och slaveri. Så fort du har torkat en tvätt ligger nästa på golvet nedanför och väntar.
- (gulp)

Filosofisk frukostfundering nr 578

- Mamma?

- Mmmm?

- Om en människa skulle födas helt utan några sinnen? Alltså inte kunna höra, inte kunna se, inte kunna känna, inte känna några lukter eller smaker?

- (ryser). Läskigt. Ja?

- Skulle den personen då kunna tänka överhuvudtaget? För vad skulle tankarna kunna innehålla?

Kloka svar efterfrågas i kommentarsfältet för vidare befordran till min son.

Små, fina stunder som inte vill bli glömda

Hur märker man att det är höst och gråvardag? Tja, på att dagarna ofta har hunnit ta slut när jag kommer på att "ja just det ja, nu har jag glömt att skriva på Carolina lever-bloggen...fast, äsch, det har väl inte hänt något särskilt idag att skriva om? Jag har jobbat. Och jobbat. Och återigen ätit godis på kvällen fast jag inte borde. Och läst något. Som jag skriver om på min andra blogg. Och kört bil. Och, näää...det är nog inget viktigt." Och så går dagarna. Men det är klart det händer saker! De där små, små sakerna i vardagen som inte är tråk, utan livet självt! Jag glömmer bara bort dem just då på kvällen när allt är sömnigt och det väntar en ny vardag bara sex sovtimmar kvar.

Så det här får bli ett litet samlingsheat på gyllene ögonblick de senaste dagarna som jag nog borde skrivit om:

Det här med att Lisa hade tjejkväll i lördags. Lite bävade jag ju efter förra årets övernattningskalas, men hon behövde verkligen få ha en kul kompiskväll. Men det blev ju så bra! När Håkan och jag kom hem efter förmiddagens orienteringsövning, sisådär vid tolvtiden, så hade Lisa och hennes kompis (som kom tidigare) redan bakat en tårta inför kvällen samt gjort iordning vardagsrummet med madrasser och kuddar på golvet där alla skulle sitta och mysa sen. De hade kånkat ner grejer själva från vinden och in från husbilen. Duktiga tjejer! Och kvällen (eller, ja, gästerna kom vid 16 och stannade till 22) var bra. Det fnissades och tjoades mycket från vardagsrummet men det värsta som hände var ett glas utspilld päronsaft. Mycket godis åts, mycket Wii spelades, film sågs och Lisa var mycket, mycket lycklig.

Och så det här med att Håkan och jag var med i en orienteringstävling på söndagen där man sprang i par. Man får varsin karta där ett antal kontroller sitter utplacerade, och så delar man upp kontrollerna i mellan sig på ett så smart sätt att den gemensamma tiden för att ta alla kontrollerna blir så liten som möjligt. Riktigt svårt, och med mycket prestige inblandat när man som par tävlar mot andra par exempelvis i den egna klubben. När jag sprang in på upploppet stod Håkan redan vid målet och skrek "öka! öka! sekundstrid!". Och jag sprang allt vad jag kunde. Bra det, för vi vann över våra klubbkompisar med en sekund! Det är inte mycket, det. Väldigt roligt att ha den sekunden på sin sida, för en gångs skull.

Och så mamma-dotter-grejer part 2: igår var jag och Lisa på Emporia. Jag behövde köpa mer te på Bönor & Blad, och hon ville följa med. Sen strosade vi runt i affärerna bara för att det var mysigt. Provade alla dofterna på Bodyshop. Och mängder av badskumsdofter i en annan affär som jag har glömt vad den heter. "Lagun" var godast, så den köpte jag en flaska av för 80 spänn. Varma bad med doftande badgrejs är sånt som får en att överleva mörka höstkvällar. Och så fikade vi på Espresso House där vi delade på en stor varm choklad, vit choklad. Mycket gott. Varsitt sugrör. Mys.

Små, fina saker här i livet: när ens dotter är lycklig, sekundvinster och väldofter.

Det här är INTE en bok för dig? Ska försöka med den nästa gång.

Jag läser ju mycket. Och jobbar med böcker. Och skriver om böcker. Och lånar ut böcker till folk som kommer till biblioteket. Och tipsar dessa besökare om böcker.

Men en person finns det jag aldrig, aldrig kan tipsa om en bok. Min oäkte make.

Det är ett idiotsäkert sätt att få honom att aldrig, aldrig någonsin ta upp en särskild bok - att jag rekommenderar den till honom. Aldrig ens andas om att "den här tror jag du skulle tycka om", eller "den här är så himla bra, du bara måste läsa".

Jag har ingen aning om varför - det är väl en särskild märklig gen han har. Han läser mycket. Thrillers, polisromaner, sånt. Ibland kan jag använda mig av honom och hans läsvanor när jag jobbar: "nej, jag har inte läst den själv, men min sambo har läst hela den där serien och gillar den mycket".

Och just nu läser jag Jo Nesbös deckare om Harry Hole mycket bara för att Håkan säger att de är något av de bästa han har läst.

Själv läste jag nyligen Adler-Olsens serie om avdelning Q, och tänkte att det här är verkligen något för Håkan. Och så råkade jag tyvärr säga det till honom (att jag aldrig lär mig). Nu är liksom hela den serien bränd för honom. Ska inte läsas.

Tur att skolbarnen läser det jag sätter i händerna på dem, i alla fall. Så att jag får fortsätta gå runt och tycka att jag är duktig på det där med boktips.

En mor-dotter-grej

Riktigt kul har vi haft det ikväll, Lisa och jag. Och jobbigt. Vi har varit på Friskis & Svettis! Ett vanligt medelpass i en vanlig gympasal. Men för mig var det första gången på säkert fyra-fem år eller så jag var på gympa. Och Lisa har aldrig varit på F&S.

Jag undrade lite innan - ska min axel orka? Vältränad är jag ju - men från midjan och neråt, liksom. Jag har sedan länge problem med vänster axel, och senaste tiden har det varit värre än vanligt. Dessutom behöver jag verkligen träna magen och ryggen, och det gör man nästan inte ett dugg när man springer. Men jag trodde nog det skulle gå OK.

Men Lisa, då? Som mest tränar sig genom att byta kanal på fjärrkontrollen? Skulle hon hänga med? Orka hela passet? Tycka att det var pinsamt?

Hon såg lite misstänksam ut halva första låten ("mamma, det här känns rätt konstigt, faktiskt"). Men sen kom hon in i det. Och orkade! Jag kollade åt hennes håll ett par gånger och såg ett svettigt rött ansikte och en kropp som envist kämpade vidare, och ett stort leende faktiskt.

Och efteråt pratade vi om "nästa gång". En gång i veckan ska vi gå, har vi tänkt. Det ska bli en Lisa-mamma-kväll, och det ska bli hur kul som helst.

Skönt för Lisa att på väg till bilen få påpeka att "jag har faktiskt bättre kondis än vad du tror!"

Inget drag under galoscherna här inte

Det där kalaset vi var på i lördags? Med kanske hundra personer sittandes i en lokal? Det var hundra grader varmt där inne. Man fick andas lugnt och sansat för att få i sig något syre alls. Alla fönster och dörrar var stängda.

Vi satt precis vid en dubbel altandörr som vette ut mot en trädgård. Och vi försökte öppna den där dörren ett antal gånger för att få in lite luft och svalka. Varje gång gick det ungefär tio sekunder innan det kom någon pigg 75-åring ilande och drog igen dörren med en smäll, varpå det alltid skickades en förebrående blick åt vårt håll.

"Pfff. Låta dörren stå öppen så där." kunde man riktigt höra hur de tänkte. "Då blir det drag. Jag vill inte sitta i drag."

Drag. Det är farligt, det.

Fast jag tycker att om man öppnar ett fönster i ett överhettat rum så blir det inte drag. Det kommer in kylig luft, ja. Men för att få drag måste det väl vara öppet någon annanstans i rummet eller huset. Eller så är det en felaktig ventilation som skapar drag - inte det öppna fönstret. Men det där verkar vara en generationsfråga. Flera äldre personer i vår omgivning (och definitivt på det där kalaset) är paniskt rädda för drag. Jag undrar varför?

Själva sover vi med öppet fönster varje natt, även vintertid. Vi är nästan aldrig sjuka. Den enda gången jag kanske fått ge de drag-rädda människorna lite rätt är när jag för tolv år sedan ammade Lisa vid öppet bilfönster (högsommar) och nästa dag fick mjölkstockning. Men jag vet ju egentligen inte om den berodde på det där draget eller på något annat.

Och det är dragigt vintertid i biblioteket där jag jobbar. Då fryser man alltid hur mycket kläder man än tar på sig. Men det beror som sagt var inte på något öppet fönster utan mer på ventilationen som inte låter rätta till sig.

Frisk-luft-från-fönster-drag? Nä, någon måste ha skrämt alla de här människorna med läskiga drag-historier när de var barn. Eller nåt.

Social (in)kompetens

Vi var på dubbelt 70-årskalas igår. (ja, det blev det jag valde till sist, läs här om min beslutsångest) Det började redan vid 15 på eftermiddagen, och gick av stapeln på Staffanstorps Gästgiveri. Festarrangörerna/födelsedagsbarnen hade inte sparat på något och det bjöds på champagne, buffé med rikliga mängder god mat, vin så mycket man ville ha och lite till och snaps i stora och bräddfulla glas (jamen det var gästgivare Möller själv som skänkte i glasen, och han hade två egna kryddningar på snapsen och man säger liksom inte nej i ett sånt läge), tårta, kaffe, konjak och ja....allt.

Och eftersom ena födelsedagsbarnet är med i både Staffanstorps Dragspelsklubb och i Evert Taube-kören så bjöds det riklig underhållning till maten med sång och musik.

Så jag känner mig ytterst otacksam när jag säger att jag nog mest satt och längtade hem. Men jag är nu en gång skapt på det viset. Tyvärr har jag överfört min sociala oförmåga till bägge mina barn, verkar det. Ungefär när sista tuggan av första omgången mat hade svalts så påbörjades nämligen diskussionen vid vår del av bordet. Diskussionen kring ämnet "när det är socialt accepterat att gå hem från ett kalas".

Jag tyckte någon gång ganska långt efter kaffet och tårtan (som det vid diskussionens påbörjande fortfarande var väldigt långt till). Och definitivt inte som första familj. Nä, kanske när det hade börjat droppa av en hel del folk?

Min son tyckte i princip att det var helt OK att lämna när man ätit upp maten. Min dotter var lite inne på idén att inte ens äta maten (eftersom hon nöjde sig med att äta brödet). Barnens kusin tyckte att "typ 15.05" var lagom.

Det blev lite av en kompromiss. Kaffet, tårtan och konjaken var avklarade. Första familjen hade lämnat (de hade nämligen mycket små barn som behövde komma hem och sova...). Andra familjen också (som egentligen inte var en familj utan ett ungt par i 20-årsåldern och alla hade full förståelse för att ett sådant par vill dra vidare på andra festligheter en lördagskväll). Vår familj har inte längre små barn. Inte heller är de i dra-vidare-till-annan-fest-åldern. Däremot är de i den precis så mellanstora ålder att de inte kan leka loss i bakgrunden av festen men inte heller sätter sig att konversera de andra kalasdeltagarna.

Vi lämnade kalaset någonstans där, efter att det unga paret hade gått men innan det hade börjat droppa av så där värst många folk i övrigt.

Husfrid eller släktfrid?