Carolinas husbilsäventyr 8 - vandring på Österlen

Idag var det vandringsdag. Jag tog bussen till Kivik, gick ner till hamnen och hittade både Skåneledens oranga skyltar samt en toalett. Ja, jag gick på toa precis innan jag gick från husbilen, och ja, så här är det jämt, och ja, min familj suckar och känner igen sig. Det är gott med mycket te till frukost. Och kaffe. Say no more.

Första delen av vandringen var rätt himla trist, faktiskt. Asfaltsväg, spikrak och smal, ända bort till Kiviks musteri som tydligen måste vara Dagens Bästa Utflyktsmål för alla turistande familjer och annat löst folk. Det var bil efter bil efter bil som körde förbi mig på den där vägen, och det kändes lite som att gå mitt inne i stan. Vilken tur att det stod en rosenbuske i någons trädgård och doftade så intensivt att den nästan kändes overklig. Jag var tvungen att ställa mig med näsan i den en stund, och fota den, för att liksom motverka bilkaravanen bakom min rygg:

Kiviks musteri och Äpplets hus gick jag sedan förbi. Jag har varit där förr, och det lockade inte idag. För nu hade alla människorna kommit ur sina bilar och ställt sig i en enormt lång kö för att få komma in på musteriet (de släppte bara in folk i omgångar pga coronan, och i kön höll folk ordentliga avstånd). Jag hörde en ljuslockig yngling i rätt gnällig ton fråga sina föräldrar på väg från parkeringen: "men vad är det man ska göra på det här stället då?" Varpå mamman lite svävande förklarade att "ja, det är ett musteri, och de har äpplen här och sånt...". Detta var innan de ens hade sett kön, och jag undrar vad den unge ljuslockige tyckte om att få vänta länge i kö för att se "äpplen, must och sånt".

Well. Jag gick in i Stenshuvud nationalpark, och upp på utsiktsberget. Det var det fler som gjorde. Många fler. Många, många fler. Det var ett himla lämmeltåg av folk, faktiskt, och jag tappade helt Carolina-vandrar-ensam-i-naturen-feelingen. Nästan sugen också. Fotade utsikten, och fotade också folk som fotade utsikten, och sedan fotade jag en kvinna som hade gjort det fantastiska skovalet någon-typ-av-högklackade-finsandaler för att klättra upp på Stenshuvud. Klokt. Eller inte. Ungefär som alla de familjer som äntligen skulle dra barnvagn ända upp på toppen av berget. Smidigt.

Fult smygtagen bild men jag lovar: hennes sandaler är med hög kilklack, smala remmar och guldframstycke. 

Sedan var jag så muttrig att jag insåg att jag behövde mat. Jag avvek från Skåneleden och hittade en blomsteräng, och där satt jag och höjde mitt blodsocker och humör i nästan en timme innan jag gick vidare. Och heja! nu var det inte alls lika många människor längre! (jag hade kommit bort från massvandringsområdet) Naturen var fin och livet lekte.

Lunchrestaurang för sura bibliotekarier som sedan blir glada

Tur att jag hade ätit och blivit gladare, för när naturen var som vackrast så slutade Skåneleden att skylta sig ett tag, och jag gick fel (vid Knäbäckshusen) trots att jag är orienterare och borde veta bättre. När jag väl gjort om och gjort rätt så var det dags för ett långt, långt stycke på asfalterad landsväg. Skåneleden skämdes nog så mycket för detta att den knappt hade några skyltar om sin existens alls, men det var inte så svårt att hitta ändå pga väg, väg, och ännu mer väg. Lågvattenmärket var när jag någon dryg kilometer fick gå på cykelväg längs med hyfsat trafikerade väg 9, och nu var jag sur (igen). Detta kände nog Skåneleden, för nu hoppade den raskt bort från väg 9, ner över en äng och så öppnade sig världens utsikt över havet och lilla byn Vik, och plötsligt kändes allt bra.

Jag fick gå igenom Viks smala gränder och beundra alla små fina hus. Och sen? Resten av etappen ner till campingen vid Tobisvik? Det kan vara en av de finaste vandringsleder jag gått på! Sanslöst fint! Vältrampad, tydlig stig precis invid havet, ibland på strandängar, ibland i strandskog, alltid med havsutsikt, mängder med blommor, klippformationer. Vandring när den är som allra bäst. Vilken tur jag inte gav upp där på asfaltssträckan! (gick nämligen förbi en busshållplats när jag kände mig som mest moloken) Och visst träffade jag på andra som gick här också, men för det mesta fick jag gå ensam och njuta av natur och tystnad.

Nästan 20 kilometer blev det idag, och benen säger att i morgon ska det inte göras så mycket alls, tack så mycket. Läsning vid/i husbil anbefalles.