tisdag 23 januari 2018

Måndagsliv

Måndagsförmiddagen guldkantades av ett antal sms från flera olika lånebolag som alla meddelade att jag hade fått mina sms-lån beviljade. För att få ut pengarna behövde jag dock logga in mig på min bank med bank-id. Grejen var bara att de kallade mig för Daniel Lans eller Boris Olsson i de här sms-en. Och efter en stund ringde det någon från ett av finansbolagen och ville prata med Daniel om hans lån, fanns han till hands? Jag berättade att någon Daniel inte fanns i mitt liv, att jag INTE hade sökt några sms-lån och att den som gjort det nog angett fel telefonnummer och kunde de vara snälla och sluta skicka mig meddelanden om detta nu, tack? Telefonkillen sa att de skulle det och att det nog hade blivit något fel. Fler sms kom dock, fast från andra bolag, fortfarande gällande två andra personer jag aldrig hört talas om.

Så nu vet jag:

  • att Daniel Lans och Boris Olsson har så akuta ekonomiska problem att de inte kan sina egna telefonnummer. Flera gånger hos flera olika bolag kan de inte det. Om de möjligen inte är en och samma person. 
  • att jag nog har ett telefonnummer som liknar Daniel/Boris nummer? 
Daniel Lans och Sten Boris Ingvar Olsson - känn er outade med er usla ekonomi och mystiska metoder att klara januari. Men... skriver ni mitt telefonnummer i stället för ert/era egna så får ni faktiskt skylla er själva. Jag har nu fått sisådär tio sms (som inte går att svara på, så kan inte rätta till eländet) om att era pengar finns att hämta om ni bara loggar in på er bank. Pilutta er.


Annan stor måndagshändelse i mitt liv: jag klarade äntligen nivå 1996 i candycrush efter sjukt många försök. Ja. det är en viktig sak. Eller kanske inte. Heh. Senare på kvällen nådde jag nya nivåer, och fick den här fina bilden i min telefon:


Jo, det är lätt pinsamt att erkänna att jag klurat mig igenom tvåtusen nivåer i candycrush - men till mitt försvar ska det sägas att det har tagit några år. Men om jag någon gång klagar över att jag inte har tid att läsa så många böcker som jag vill, så är det fritt fram att skriva ut bilden ovan och slå den i mitt huvud.

Sak jag stör mig på:
När min oäkte make inte svarar i sin telefon när jag verkligen vill att han ska svara i sin telefon. Igår jobbade jag till 19, men kollade nyheterna sisådär vid 17-tiden och såg att det hade varit en trafikolycka i Staffanstorp med ett flertal bilar inblandade och stora köer till följd. Och att den hade inträffat strax efter 16, alltså då när oäkte maken brukar komma körandes mot hemmet, precis på den vägen.
Klart att man ringer och kollar så att han är OK?
Och så svarar han inte.
Klart man blir orolig? Skickar iväg ett sms?
Som han inte besvarar.
Klart man blir ännu oroligare och ringer igen?
Klart man gör.
Karln svarar fortfarande inte.
Klart att man då i stället ringer sin dotter och oroligt frågar om hon är hemma? ("ja") Och om pappa kommit hem än? ("ja, det har han") Och om han ser ut att leva och trivas? ("ja, det gör han, du mamma? kan vi prata ikväll i stället om du inte har något viktigt just nu?")

Fasen. Det borde vara obligatoriskt att svara i sin telefon när ens oroliga sambo ringer.

För övrigt fick jag besök i biblioteket av min favoritlåntagare V, som är i treårsåldern. (Hans mamma och storasyster var också med.) V lämnade nu tillbaka sina böcker om stora maskiner, och hittade i stället böcker om Babblarna. Eller blabblarna som han sa. Han bar babblar-boken tätt tryckt intill bröstet när han gick härifrån. Babblarna är en riktigt stor grej i småttingvärlden nu, bara så ni vet. Och den avlånge, gröne babblaren är V's favorit.

4 kommentarer:

Evelina Ekelund sa...

Jag vill bara påpeka att den avlånge gröne babblaren heter Dadda. Sånt är viktigt, faktiskt.

Carolina sa...

Absolut. Mycket viktigt. Jag har bara liiite svårt att hålla isär dem...

Ann-Charlotte sa...

Kan allt om Babblarna! Nästan i alla fall. Är utbildad i språkträning enligt Karlstadmodellen där Babblarna finns med. Förr användes de bara i språkträningssammanhang. Förskolan lyfte på ögonbrynen när vi kom med våra plastfigurer. Nu finns de överallt! Kul för Hatten förlag. Och Irene Johansson, upphovskvinnan till Karlstadmodellen.

Carolina sa...

Ja, kul att deras idé funkar så bra!
Jag kan inte mycket om dem själv, men kände till dem sedan tidigare då en logoped (tror jag det var) bad mig köpa in dem till biblioteket. Då fanns inte många böcker - nu hur många som helst och lätta att få tag på :)