onsdag 31 maj 2017

FinaLisas dag

Det här är min lilla minsta, när hon häromkvällen på ett ganska o-Lisigt sätt gjorde mig sällskap på kvällspromenaden. Kvällssol, rapsfält som blommade och näktergal som sjöng och så en pladdrande dotter som viftade efter irriterande flugor och tyckte jag var jobbig som skulle fota henne hela tiden. Hur mycket kan slå en sån kväll? Inte mycket.


"Lilla minsta" ja. Hon kan möjligen ha vuxit om mig med några millimeter. Och nej, hon är ju inte liten längre. Hon slutar nian om knappt två veckor! Och det är så märkligt, för niorna på skolan där jag jobbar känns sååå mycket större, bängligare, uppkäftigare och halvvuxnare än denna min dotter. Inte kan hon möjligen vara jämnårig med dem?

Jo! Idag fyller hon sexton år!

I sexton år har jag fått dela mitt liv med denna fantastiska person. Denna smarta och begåvade tjej som kan så mycket, alltifrån att leverera lockande bakverk från köket till regissera musikal (jamen herregud, ja! hon gör det!!) till att sitta med på möten i kommunens lokaler för att bestämma var Ungas Fritids pengar ska spenderas... (hon är föreningsmänniska! det kommer INTE från mig!) Och det här med musiken, som fick bestämma gymnasievalet till hösten (natur med musikinriktning), musiken och sången och musikalerna som så mycket ÄR Lisa.

När jag skrev på det där Var-Beredd-På-Det-Här-När-Du-Skaffar-Barn-kontraktet? Då stod det en del om smällande i dörrar av tonåringar, om humörsvängningar och om att Vara Pinsam Förälder. Jag var beredd på det, och visst, det förekommer. Det jag inte var riktigt beredd på var all den här kärleken jag som tonårsförälder fortfarande får. Alla dessa långa kramar, all denna tillit - hur pinsam jag än må vara i diverse sammanhang är jag fortfarande den där trygga mamma-ön som står kvar i det annars så stormande vem-är-jag-tonårshavet. Alla dessa hjärtan i sms-konversationerna vi har.


Och det här var jag inte alls beredd på: när ens dotter övergår från att vara barn till att vara ens vän? För vad ska jag annars kalla det när jag och hon alltid vet vad den andra menar utan att allt behöver sägas? När vi kan åka till London tillsammans och trivas i varandras sällskap? På gott och ont tänker vi och fungerar på samma sätt (även om jag är lastgammal och inte fattar någonting av den moderna världen). Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag vet att det får oss att stå varandra mycket nära.  Hoppas vi alltid kommer att göra det.

Lisa - du gör mitt liv så mycket finare, bättre och roligare! (och mer fyllt av sång vilket inte alltid är en bra sak) Grattis på sextonårsdagen, och om du nu har hunnit komma fram till Liseberg på er skolresa: åk Balder några gånger åt din mamma också!

2 kommentarer:

Emelie sa...

Å här sitter en småbarnsmorsa i soffan och lipar! Igen.

Carolina sa...

Åh... :)
Och du som ju har TVÅ blivande vänner, lyllos!