Jag äter lunch tillsammans med högstadiebarnen i skolmatsalen. Då kan man få lyssna på väldigt intressanta diskussioner om man har tur. Om hur världen ser ut för en fjortonåring eller vad en trettonåring tycker om småsyskon i allmänhet (jobbiga).
Idag fick jag veta vad dampförkortningar är.
Damp har numera liksom inget att göra med någon psykiatrisk diagnos när ungdomar pratar med varandra. "Damp-" har blivit ett förstärkningsord och betyder mer eller mindre "mycket". Man kan också "dampa loss" och då är man störig.
Men dampförkortning hade jag inte hört förut. Det är alltså när man börjar prata ungefär som när man skriver sms - man förkortar även i talade meningar. Man säger inte "tio minuter" utan "tio min". Man förkortar friskt långa ord till dess första stavelse. För att inte tala om att man inte läser ut förkortade uttryck utan säger bokstäverna i förkortningen i stället: "omg" i stället för "oh my god". Och dampförkortar man så gör man det här hela tiden, i varje mening.
Jag kände mig hopplöst lastgammal, jag som är lite allergisk mot förkortningar överhuvudtaget och gärna skriver ut precis alla ord. Och helst använder mycket mer text (när jag skriver) än vad som behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar