Mio, Harry, Louis och Båtsman. Eller när 1D slog ut Astrid Lindgren på teknisk knockout.

I maj, precis innan Lisa skulle fylla 11 år, så passade jag på att fotografera hennes väggar (se här). Hon hade pratat mycket om att måla över dem, eller måla runtom sagofigurerna i alla fall, och jag ville dokumentera dem som de var.

Vilken tur att jag gjorde det, då. För sen på hösten gick Lisa in i en ny fas i sitt liv. Idol-fasen, nämligen. Idolerna heter One Direction, eller 1D, och består av fem supergulligulliga killar som sjunger och dansar och är enormt stora och kända. Troligen mest bland den delen av världens befolkning som är under femton, men i alla fall.

Det finns en hel uppsjö med 1D-prylar. Igår tjänade jag många popularitetspoäng hos min dotter genom att ge henne ett pennskrin med 1D på, gelé-pennor i fem olika färger, varje penna med en 1D-medlem på, ett suddgummi med 1D.

Och givetvis finns det affischer på 1D. Många, många affischer. Och ungefär 95% av alla dessa affischer ska förstås sitta uppe på Lisas väggar.

Det är därför det är tur att jag fotograferade dem då i maj. För nu kan man nämligen inte se sagofigurerna längre. Man kan mest se Harry. Och Louis. Och de andra.





































Harry är sötast. Säger Lisa.

Naaaawwww...gullepluttigullgullHarry...åååååhhhh...suuuuuck.

(Nä, mamma. Du behöver inte säga ett enda dugg om mitt rum på 80-talet. Om Depeche Mode, Ratata, Indochine och sånt. Jag minns.)