Vad jag just nu ägnar (för mycket?) av min tid åt

Vår orienteringsklubb ska ordna en tävling på söndag. Fyrklubbs heter den, och är Skånes största orienteringstävling. Arrangemanget brukar vandra runt bland skåneklubbarna, och i år är det alltså vår tur.

Det som är så speciellt med den här tävlingen är att klubbarna tävlar mot varandra. Man springer för sin klubb, som sedan sätter ihop dagens bästa resultat till ett "lag" enligt en stor och snårig mängd regler. Väldigt många fler orienterare än vanligt springer (för vissa orienterare är Fyrklubbs den enda tävlingen de springer på hela året) och det är lite extra arrangemang kring tävlingen med sjungande av nationalsången, utsmyckning av arenan, en särskild tjugomannaklubb för dem som sprungit tävlingen mer än tjugo gånger och lite annat extra.

Och det är  mycket arbete med att anordna Fyrklubbs. Mycket mer än till en vanlig tävling. Jag har ansvar för sekretariatet - datorsystemet som används för tävlingen, alla anmälningar, startlistor och administrerande av tider och resultat. Och när det är så många människor inblandade (nära 1100 anmälda just nu) så blir det mycket att göra. Jag har varit djupt, djupt engagerad i denna Fyrklubbstävling sedan i april eller så. Och nu sista veckan har det förstås kulminerat - nu ska ALLT bli färdigt, ALLT måste FUNKA. Det rasar in mail med lagändringar, det uppstår små detaljer som ska fixas, jag kommer på nya grejer att oroa mig för hela tiden. Sover gör jag inte så mycket.

Häromkvällen hade jag och min käre oäkte make ett litet meningsutbyte om detta. Han tycker det finns en gräns för hur mycket jobb man kan lägga ner på såna här saker. ("det är inte VM") Att det nog löser sig ändå. Jag tycker att det ställs stora och detaljerade krav på denna Skånes största orienteringstävling, och jag vill ha det perfekt. Tävlingsledaren vill ha det perfekt. Mannen som "uppfann" Fyrklubbstävlingen vill ha det mer än perfekt. Och jag vill inte att "det nog ska lösa sig". Jag vill kunna förutse allt som skulle kunna hända och ha en lösning uttänkt för det.

Han tycker jag lägger ner för mycket jobb på det. Jag vet att jag lägger ner mycket jobb och vill ha lite förståelse och stöd för det.

Vi blev sams senare.

Jag KAN träna och jag KAN tävla och jag är så himla glad för det.

SVT sänder dokumentärserien "En klassiker", och jag sitter som klistrad framför datorn/TVn. Vanliga människor som genomför något duktigt och stort. De är trötta, de kämpar, de är nervösa för punkteringar och vrickade fötter. Men de fullföljer. Hittills har jag sett de tre programmen när de gör Vätternrundan, Vansbrosimningen och nu ikväll Lidingöloppet. (kolla här) Jag blir så himla träningsinspirerad!

Förvisso tänker jag aldrig i livet cykla Vättern runt. Inte heller någonsin köra Vasaloppet. Jag har kört Tjejvättern och Tjejvasan när jag gjorde Tjejklassikern ungefär 1995, och det var jobbigt nog. Men Vansbrosimmet kan jag tänka mig att göra. När jag gjorde Tjejsimmet då 1995 så var det så kallt så vi simmade bara ca 800 m i Vanån vilket är medströms, och det var över på 15 minuter eller så. Jag skulle vilja testa det riktiga simmet, hela distansen, någon gång.
Och Lidingöloppet är vi ju anmälda till, Håkan och jag, så nu när jag såg hur de sprang det så blev jag enormt peppad. Här ska springas!

Men det som verkligen berör mig med den här serien, det är en av deltagarna: Anders Gyhlenius. Han är 60 år och ambassadör för En Svensk Klassiker, som han har gjort 35 gånger tror jag det är. Och nu har han långt framskriden prostatacancer med metastaser i skelettet. Han har ont och musklerna har kanske 20-30 % av kapaciteten de hade för två år sedan. Ändå genomför han klassikern. Och han är den gladaste av alla deltagarna - hela tiden. Jag får tårar i ögonen varje gång han går i mål på ett av loppen och har klarat det. Han är glad och ledsen, för han älskar det han gör, men han gör det nog för sista gången vet han.

Jag får, förutom träningspepp, en riktigt rejäl carpe-diem-känsla. Här och nu är jag frisk. Här och nu kan jag träna och genomföra långlopp. Just nu lever jag och kan njuta av livet och borde och ska göra det varje dag - för rätt vad det är så har jag inte livet kvar.

En milstolpe

Vi ska springa i en orienteringstävling i Tollarp i morgon, Håkan och jag. Lisa ska med, hon också. Egentligen skulle Erik det också, men nu är det ändrade planer.

Eftersom det är ganska långt att köra och Håkan har en tidig starttid så kom vi på att i stället köra upp nu i kväll, med husbilen. Så sover vi på tävlingsplatsen och behöver inte gå upp så tidigt i morgon. Husbilen behöver för övrigt motioneras - den har stått stilla sedan den kom hem från sin jätte-övning att köra Boden t/r för några veckor sen. Tanken var att vi alla fyra i familjen skulle följa med. Men Erik mer eller mindre skrek rakt ut när han fick höra om de här planerna. NÄ! Jag vill vara hemma på min lördagskväll!!

Då frågade jag honom om han i så fall hellre ville stanna hemma, men i så fall få sova ensam hemma över natten (och tänkte att det vill han nog ändå inte).

Det ville han.

Så för första gången ska min son sova ensam hemma. Det klarar han givetvis utan problem - det är bara hans mamma som har svårt att förstå att han har blivit så stor att han kan tänka sig det.

Som väl är frågade grannfamiljen om Murre kunde få vara här i natt eftersom de är bortbjudna. Så nu vet jag att det finns en imponerande hund med mycket päls som vaktar min son i natt. Så kanske jag kan somna ikväll utan att vara orolig.

Felrapport vid synkning av kalendrar: allvarlig konflikt har uppstått. Var god starta om systemet.

Nu har jag gjort det igen!! Att jag aldrig lär mig!

Vi har en kalender på köksväggen där alla familjens aktiviteter skrivs in. Det är en sån där med en kolumn för alla familjemedlemmar + en extra kolumn för sånt vi gör allihop på en gång, typ kalas. Allt viktigt måste skrivas in i den här kalendern, för varje måndag utgår jag från den och skriver in det på veckoplaneringstavlan på samma köksvägg. Här står fiollektioner, orienteringstävlingar, läxor, om det är idrott i skolan, arbetstider, styrelsemöten. Ni vet: "livspusslet", att få ihop vardagen.

Utöver den där kökskalendern för familjen har jag en egen kalender som jag har på jobbet. Där skrivs jobbrelaterade möten, bokprat etc in, men även vissa privatlivsgrejer. Det funkar så att sånt jag får reda på när jag är hemma skriver jag först in i kökskalendern och sånt jag får reda på när jag är på jobbet eller någon annanstans som inte är hemma (och har jobbkalendern med mig) skrivs först in i jobbkalendern.

Livsviktigt är alltså att med jämna mellanrum jämföra de här bägge kalendrarna och föra över information från den ena till den andra (synka dem med ett käckt och modernt ord). Och ofta när jag väl kommer ihåg att göra det - så upptäcker jag diverse dubbelbokningar. Det är så dumt - men jag MÅSTE ha två olika kalendrar, och så uppstår detta gång på gång. Fiolkonserter som krockar med orienteringstävlingar. Läkartider som krockar med möten. Scoutläger som krockar med kalas.

Och nu sitter jag riktigt illa till, för nu har jag verkligen lyckas göra en katastrofal dubbelbokning. Vi hade träff med en av mina bokcirklar i helgen, och då bestämde vi datum för nästa bokcirkelhelg, då vi alla åker iväg till en stuga, läser, pratar böcker och äter god mat i två dagar. Det är helt underbart och jag längtar väldigt mycket till den helgen. Vi har inte alltid så lätt att bestämma en helg som alla kan komma - en hel del av oss jobbar ofta på  helgen, många har småbarn och kan inte alltid komma ifrån så lätt, och dessutom ska stugan vi lånar vara tillgänglig. Men nu hade vi lyckats boka in en helg i mitten på oktober. Lycka!
I går kväll satte jag upp ett papper på anslagstavlan, och fick av en händelse syn på en tjusig inbjudan som hängde där. Den där inbjudan fick vi i maj så vi har vetat om den mycket länge. Den står noggrant inskriven i kökskalendern. Det är Håkans moster och morbror som ska ha ett gemensamt födelsedagskalas för de båda fyller jämt i år. De har hyrt hela Staffanstorps gästis och ska verkligen slå på stort.

Gissa vilken helg?? Och gissa om kalaset stod inskrivet in min jobbkalender (som jag hade med mig på bokcirkeln)???

Jaha. Vad gör jag nu? Ska jag göra mina bokcirkelvänner sura och besvikna genom att inte följa med på bokcirkelhelgen (jag kör bil, vilket behövs) när vi nu faktiskt hade bestämt datum? Jag VILL ju dessutom så väldigt gärna åka på bokcirkelhelg. Eller ska jag svika familjen och få läskigt sura kommentarer från svärföräldrarna och besvikna kommentarer från kalasvärdarna som bjuder på så fin fest som jag HAR VETAT OM SEDAN I MAJ???

Vad hade ni gjort? Snälla trösta mig och säg att ni också har gjort liknande saker och att det är fler än jag som försöker få ihop två kalendrar och  inte lyckas så bra med det.

Så länge går jag och lägger mig i en hörna och hyperventilerar lite i en papperspåse.

Telefonsupport

Telefonsamtal igår eftermiddag:

- Klågerups bibliotek, Carolina.
- Mamma! Det är en jättestor spindel i köket!!
- (suck) Men låt bli att gå in i köket då?
- Jag måste ha mat! Jag hungrar ihjäl!
- OK. Då får du helt enkelt ta en flugsmälla och slå ihjäl den - men jag lovar dig att den inte kommer att göra dig någonting om du bara låter den vara.
- Joooo! Du måste komma hem!!!
- Nej. Jag är på jobbet. Jag kan inte komma hem för att slå ihjäl spindlar och jag kan inte göra något genom telefonen. Ta nu en flugsmälla och slå den.
- DEN KOMMER ATT MÖRDA MIG!!!
- Nej Lisa, den kommer inte att mörda dig. Du är väldigt stor och den är väldigt liten. Ta Erik till hjälp - tillsammans måtte ni väl kunna göra något åt den?
- Snälla?!
- Nej, jag kommer inte hem. Jag måste vara kvar på jobbet. Du får klara dig tills jag kommer hem.

Haft några såna här telefonsamtal någon gång? Här är ett annat exempel, taget ungefär vilken gång som helst när Håkan och jag åkt iväg på någon orientering minst 3-4 mil hemifrån. Antingen är vi på väg ut i skogen eller så har vi precis kommit tillbaka från skogen och ser ungefär tio missade samtal på mobilen:

- Mamma! Erik/Lisa bara använder TVn hela tiden. Jag får ALDRIG kolla på xxx (fyll i med lämplig urusel Disneychannelserie). Han är elak och kallar mig saker! alt Hon lyssnar inte på  mig och gör bara som hon vill!
- (djup suck) Vad Vill Du Att Jag Ska Göra När Jag Är Här Och Ni Är Hemma???
- SÄG ÅT  HONOM/HENNE!!
- Nej. Ni får faktiskt reda ut era gräl och bråk själva. Jag KAN inte göra något per telefon åt era gräl. Håll sams. Turas om vid TVn/Wii:et.
- Men...nä nu SLOG HAN MIG.....WAAAAAAHHH...SKRIK (utbrytande av tredje världskriget hemma på Vismarlövs bygata) (där vi inte befinner oss).

Skoldags

Skolan började igår. Det upplevdes på väldigt olika sätt hemma hos oss, kan jag berätta.

En var kvittrande glad. Allt var roligt! Vilka kläder man skulle ha på sig första dagen, spänningen att börja högstadiet. Vilka lärare? Vilka kommer att hamna i samma mentorsgrupp? Vilken mentor får vi? Att få ett eget skåp! Att få en egen dator! Att få ha mobilen med sig i skolan! Att få vara inne på rasterna! Slippa alla småungar på låg- och mellanstadium! Att få BLI STOR!!!

Hon kunde knappt somna kvällen före för det var så spännande och roligt. Och hon kom inrusande till mig i biblioteket för att glädjestrålande krama mig och berätta att hon och Magda hamnat i samma grupp, att Magnus var världens bästa mentor, att ALLT var kul och nu skulle de spela brännboll hejdå!

Den andre var en studie i missmod. Kvällen innan meddelade han dystert att nu var det minsann 43 veckor kvar till nästa sommarlov. Och när han kom hem från skolan igår hängde liksom allt på honom. Axlarna slokade. Mungiporna pekade neråt. Det var en massa jobbigheter på gång. Det skulle åkas till utebadet för att simmas i pool nästa vecka. Det skulle startas projekt på musiken - starta ett eget band (och man fick inte spela triangel). Schemat var bottenlöst dåligt. Lärarna var väl OK men annars fanns det inga ljuspunkter i tillvaron whatsoever.

Så olika kan det vara.

Bakken ser ut som det brukar

I helgen som gick så gjorde vi som många andra: tog adjö av sommarlovet med en heldag på Bakken.

Bakken såg ut ungefär som Bakken alltid gjort - det är väl just det som gör Bakken till Bakken. Ni vet: träberg-och-dalbanan, Pierrot, picknickkorgarna i parken utanför, alla restaurangerna med ta-hur-mycket-du-vill-för-139-kr, det lilla tuff-tuff-tåget som på något obegripligt vis varv på varv tränger sig igenom alla folkmassor.

Vi har varit på Bakken väldigt många gånger. Det som är lite nytt nuförtiden är att vi anländer dit tillsammans med barnen, men sen drar barnen iväg åt sitt håll och vi vuxna spankulerar själva omkring. Tar en öl eller en kaffe eller så. Ibland möter vi våra upphetsade barn i folkvimlet och får en rapport på hur många gånger de åkt Tornado, eller att de blivit blöta i Flumriden eller så, och sedan drar de vidare. Ibland lyckas vi hamna intill någon karusell som de befinner sig i och fånga dem på ett foto. Och så har vi stämt träff med jämna mellanrum så att vi kan kolla upp att de lever samt trycka i dem någon slags mat.
Snart får vi nog inte åka dit med dem alls, så en får vara gla för det lille.

Två Erikar i vagnen längst bak

Fyra stycken fångade i kön till radiobilarna. Det är rätt mycket väntande i kö...

En himla trevlig matsäck hade vi gjort i ordning på morgonen för den traditionella fikan i parken innan Bakken öppnade. Rostbiffsmörgåsar, uppskurna grönsaker, kaffe, saft, delicatobollar, chips. Vi skulle bara stanna på Bilka på vägen till Bakken för att köpa öl, och så skulle det alltså bli varsin immig Hof till mig och Håkan också. Var det tänkt.
Visst. Öl handlades på Bilka. Tre stora backar, för det är alltid trevligt att ha Hof hemma. Sen skulle vi flytta på matsäcksgrejerna i bagageutrymmet för att få in de tre backarna. Det var bara det att vi inte behövde flytta på dem så värst mycket, för det visade sig att de inte alls låg i bilen. Nä, den goda och fina matsäcken stod kvar hemma på hallgolvet i Vismarlöv.
Suck. Ny tur in på Bilka för att snabbt handla bröd, skinka och annat som inte alls var som det vi tänkt oss. Givetvis kom vi försent till det avtalade mötet med dem vi skulle vara på Bakken tillsammans med. Fast å andra sidan hann det sluta regna under tiden, och efter att ha druckit den där immiga Hofen så kändes livet rätt trevligt trots kvarglömda matsäckar.

Sen var det Bakken-dag enligt givet mönster. Det enda som väl egentligen var nytt var "hönseskidningen". Det var rätt kul med hönseskidning. Vi köpte varsin lott som gällde varsin ruta, och så fick vi tre chanser till vinst när tre hönor i tur och ordning släpptes ut på "spelplanen" för att nervöst någon minut senare släppa ifrån sig en klatt. Givetvis inte i någon av våra rutor. Men kul var det.

Vi spelade på chokladhjul, förstås. Det måste man ju! Och i det allra första chokladhjulsståndet så vann vi (Håkan...) en giganto-schweizernöt. Och i nästa stånd vann vi en nalle! Hade vi slutat spela sen så hade det känts som en bra affär. Men det går ju inte - har man sån tur så vill man förstås vinna en giganto-dajm också. Gärna en giganto-kexchoklad med. Så därför spelar man snabbt bort läskigt många pengar. (och nej, vi vann inte mer sen, utan chokladen, nallen och ett litet gosedjur till fick följa med hem)

Ölen är ingen vinst, men killarna som hänger runt den är.