Randige Ove

Sonen har alltså börjat på LTH i Lund, vilket vad jag förstår utgör ett helt eget litet universum. De har traditioner som ska hållas, konstiga benämningar på saker, egen stavning, en hel jämra bok med etikettsregler, ramsor och sånger som ska läras... och, ja just det ja: de pluggar en del också. Mest matte tycks det ännu så länge.

Och så är det det här med overallerna. De ska bära overall i alla möjliga sammanhang, teknologerna, och alla som vistats i Lund i särskilt september har sett dem: rosa, bruna, gula, blå... en färg för varje sektion. Sonen, som läser kemiteknik, har en lysande gul overall. Vi har käckt påbörjat sjungande av Det var en kyckling som hette Gullefjun... men vår son ger oss onda ögat varje gång.

Förresten heter det inte "overall". Nä, den heter "Ove". Och "Ove" kan vara klädkod vid vissa evenemang, likaväl som "kostym", "högtidsdräkt" och "bruten kostym".

Häromdagen kom han hem och hade ena byxbenet på stackars Ove avklippt uppe vid låret. Men-herregud-vad-har-hänt-med-din-overall...? hann Orolig Moder säga innan hon fick förklaringen: alla nollor hade klippt av ena byxbenet. Sedan hade de klippt det i mindre "ringar", och så hade de olika sektionerna bytt byxbensringar med varandra. Därefter skulle alltså ringarna sys ihop till ett byxben igen, fast randigt.

Kul! Problemet för en ung man som Erik (som har storlek XL på sin Ove) var att vissa av de färggranna byxbensringarna härrörde från Ovar i storlek S eller M. De gick inte ens upp över hans ben...
Nå - han löste det genom att klippa av lite till från sin stackars gule Ove, klippa itu de fådda ringarna, skarva med gult och sedan (för hand) sy ihop hela härligheten till någonting som... ja, jag vet inte om det ens kan kallas byxben längre. Men det är randigt, och det täcker hans ben. Han är mycket ståtlig när han ger sig ut på Lunds gator, och jag är mycket stolt.

Förresten är alla teknolognollor förkylda så här års. Det är tydligen så vanligt att det kallas "nollningssjukan". Jag har banne mig inte godkänt någonstans att denna nollningssjuka skulle gå vidare till nollornas anförvanter - men den har den gjort. Jag snörvlar och är synd om, fast jag inte ens (som somliga andra) har badat i sjön Sjön.

Hurusom jag kom 9:a (av 16) i lång-DM i orientering

Det här inlägget kan mest ses som ett nördigt test: jag ville se om jag kunde spela in min gps-rutt från orienteringen jag sprang idag (DM lång utanför Hörby). Och jodå, jag hittade käcka funktionen "game" i Windows 10 (tryck windowssymbolen + G så går det att spela in saker på skärmen och filmen sparas som en skärmdump)(jag hade ingen aning om denna funktion förrän nu)(hurra, jag kanske ska starta en youtubekanal med mina mindre-lyckade-orienteringar??) och kunde spela in det här: (se det i helskärmsläge, annars blir det lite för fnuttigt)



Och här kommer kommentarerna till vad vi ser:

Hela kartan: är lite skev (eller om det är något annat osynk), och det är inget jag kan göra något åt. Men kontrollblinket kommer alltid lite utanför ringen, och det ser ut som att jag har sprungit lite till höger om där jag faktiskt var. Vi får leva med detta.

Sträcka start - 1:
kallar vi Carolina Fipplar Med Inspelningsknappens Väg och här ser vi (inte) hur C rusar iväg från start och tycker det är en alldeles utmärkt idé att följa stigen alldeles för länge innan hon kommer på att hon bör söka sig söderöver för att hitta vägen. Innan hon hittar vägen krånglar hon sig lite för långt åt öster för att se om hon bör tränga sig igenom ett stort buskage och hoppa över en bäck innan hon tar sitt förnuft till fånga och går söderut, hittar vägen, hittar rätt ingång och hittar kontroll 1.

Sträcka 1-2:
är Givna Vägvalets Väg för hur svårt kan det bli, liksom? Ut till vägen, följ vägen förbi staketet, dra rakt in längs med strecket till kontroll 2, som sitter snällt där den ska i norra kanten av en glänta. Carolina regerar. Carolina har fart. Carolina kommer att vinna det här. (Jorå. Säkert.)

Sträcka 2-3:
är Riktigt Fega och Tråkiga Vägvalets Väg där vi kan se hur Carolina springer i typ 90 graders vinklar. C borde ana att om hon under flera hundra meter delar väg med barnfamiljer i grupp så har hon INTE tagit den snabbaste vägen. Men, men. Kontroll 3 hittas.

Sträcka 3-4:
kallar vi Fasen Det Är En Bäck Ivägen vilket leder till att Carolina gör konstiga böjar hit och dit. Och när den blå pilen efter sista bäcken ser lite onykter ut så beror det på att det som ser rätt vitt (=löpbart) ut på kartan i verkligheten var grönt (=inte så löpbart, dvs sly, nässlor, buskar och annat elände bestämmer sig för att ställa sig i vägen) och det var rätt jobbigt att ta sig framåt. Dessutom hade kontroll 4 bestämt sig för att ligga betydligt längre västerut än vad den här orienteringslöparen tyckte var rimligt.

Sträcka 4-5:
kan vi kalla Oframkomlighetens Väg alternativt Trasiga Byxans väg. Och vad ska vi säga om den? Den tog tid. Det stod träd i vägen. Det växte djungel ivägen. Någon hade fällt mängder av träd och inte plockat upp efter sig. Ett av dessa träd anföll mitt ben så illa att mina favorittights revs upp rejält. (nu måste jag sätta mig med nål och tråd och sy igen detta)(vilket nog inte kommer att hända före jul, jag AVSKYR att sy igen revor som den här)(jag äger andra tights, dock inte lika sköna)

Sträcka 5-6:
är Revanschens Väg. "Attans, vilken tid det tog att ta sig till femman. Nu drar jag på. Det är nog bara att springa ungefär häråt så hittar jag vägen." Och det funkade. Kontroll 6 i princip vinkade åt mig att "här är jag!".

Sträcka 6-7:
kallar vi Omvägens Väg. Varför gå snabbaste vägen till mål när man kan göra en extra trudelutt söderut, över ett litet fält fullt av nässlor och skit?

Sträcka 7-mål: 
är förstås klassiska Upploppets Väg där alla andra springer i ljusets hastighet och Carolina tar det mer förnuftigt (för vore ju himla trist att stuka foten på en äng full av hästbajs när det nu kunnat undvikas ända fram tills nu?).

Vad lär vi oss av detta? 
Spring mer rakt på. Säg åt skogen att flytta sig. Gå ner 10 kilo så att du kan flyga lättare över stock och sten. Spring snabbare. 
Jorå.

Mamma, kan vi övningsköra idag?

Bra sak med att barnen blir större: vi går snart i mål med detta eviga kan-vi-övningsköra-idag?-ande. Jag räknade nyss ut att det har varit ett ganska stort inslag i vår vardag de senaste fyra åren, sedan Erik var 16 alltså. Och ja, det är förstås självklart att ens barn ska övningsköra så mycket det bara går - körlektionerna på körskolan är dyra och ska man bli bra på att köra bil behöver man öva mycket. Men fatta detta: att övningsköra blir ganska snabbt rätt så himla astråkigt. Det är bilkörande utan mål, gärna med upprepande av vissa moment (köra in i parkeringsficka, backa ut, köra in igen, bli osams med barnet som tycker att ens instruktioner är Otydliga och Oförståeliga och inte alls liknar De Som Körläraren Ger, köra ut igen, köra in i annan parkeringsficka...) och eftersom vi bor ute på landet tar det ofta ganska lång tid i anspråk. (vi måste ju ta oss dit där det inte bara är "köra på landsväg" för det är ju bara svårt när man får möte med en skördetröska eller så)(och då är det ganska överjävligt jobbigt, faktiskt)(särskilt om man är i Hyby allé)

Så klart vi söker efter tillfällen när vi ändå ska någonstans med bilen, som att köra och handla eller så. Men oftast ska vi ju åt olika håll i våra vardagar så det är oftast inte så lätt att få till den där övningskörningen "på köpet".

Och jodå, jag har ju tillbringat ett antal timmar med att sitta och hålla hårt i stolen, försöka slappna av och inte själv bromsa med min fot, inte tugga sönder mina naglar och tala med lugn röst fast jag bara vill skrika av frustration - det är ganska så överläskigt att ge sig ut i trafiken med en ovan förare i en bil utan dubbelkommando. Men nu är jag förbi det där. Som sagt: vi går snart i mål. Erik tog sitt körkort i maj, och Lisa väntar just nu på att få uppkörningstid bokad av körskolan. Sen: fyra körkort i familjen. Yes!

Fast, OK, det har varit en del bra stunder under övningskörandet också. Mellan ....ska vi kalla dem Oenade Uppfattningarna Om Instruktionsgivande? så har det förstås varit en hel del prat om annat. Om livet och sånt. Man pratar bra i en bil.

TGIF

Som en liten fortsättning på gårdagens inlägg om middagar och deras planering ska jag avslöja kvällens meny, som kommer att bli nåt sånt härnt:

Det är nämligen en väldigt ovanlig slags fredagskväll i vårt hem: det är jag och Erik hemma. Bara vi två. Oäkte maken har dragit till Hästveda med husbilen för att jaga runt i skogen på någon nattorientering jag inte hade någon lust att vara med på. Dottern tror jag bestämt sitter och grillar något i Pildammsparken i Malmö, tillsammans med sina klasskompisar. Eller om det var förra helgen. Hon har berättat, och jag har lyssnat, men jag blandar ihop saker. Hon sover i vilket fall som helst kvar i Malmö. Sonen skulle ha varit med på någon slags sittning i Lund, men nu är han i stället hemma.

Så nu ska vi köra till Veberöd och köpa indiskt. (ja, det är knäppt och långt härifrån, men där finns en restaurang som gör väldigt god indisk mat för avhämtning) Och så ska vi kolla på film. Och det känns så här:
Jaaaaaaaaa!!!!

1-4 till middag, typ mellan 18-20.30

Låt oss tala om middagar. Och om middagsplanering. Om hur fyra människor eventuellt ibland ska sammanstråla kring ett middagsbord i ett väldigt orenoverat kök i en by i Skåne. En av människorna går långa skoldagar i Malmö och meddelar allt som oftast att "ikväll ska vi vara hos T" eller "på onsdag är jag hemma 20, för vi övar direkt efter skolan. Vet inte om jag äter hemma".
 En annan av människorna jobbar i Ystad, och ska ta sig hem med kommunala medel. Oftast funkar det, och då är hon hemma till 18. Ibland får tåget ont i magen, eller signalfel, eller en fis på tvären, eller spårfel, eller försenat tågmöte, eller [insert vad f-n som helst] och då missar den här människan anslutande buss. Då ringer hon gärna den i familjen som slutar tidigast, kommer hem 16 varje dag och alltså är den som åker på att laga middag de flesta dagarna. Hon gnäller lite, och då pausar han matlagningen och kommer och hämtar henne i Svedala.
Och så har vi den fjärde människan, som pluggar i Lund. Han vet sällan själv var han kommer att befinna sig på kvällarna. Särskilt inte under nollningsperiod för teknologer. Då kan det komma sms som detta väldigt typiska:

Eller så kan det vara att han och hans likar ska ha spelkväll. På fredag. Eller om det är söndag. Eller kanske söndag kväll. Eller natt. Eller morgon. Detta vet man inte. Eller så dyker det upp en fest. Med mat. Eller kanske inte med mat. Det vet den här människan sällan.

Så ibland är vi fyra. Ibland är vi två, och så kommer en tredje senare. Ibland är vi fyra fast vi trodde vi skulle vara tre (men hallå, varför har ni gjort så lite potatis?) Ibland är vi först en, lite senare en, lite senare en och till sist en till. (Hälsad vare du, mikrovågsugn!)

Och just det ja: vi 50+-vuxna människor i familjen får rätt ofta för oss att dra iväg en eller två nätter på helgerna för diverse orienteringstävlingar. Då ska det ätas middag hemma av kvarvarande barn, och i husbilen av oss orienterare.

Så när det ska veckohandlas? (det är min uppgift) Då måste det först göras intervjuer inför helgen:
Vilka är hemma fredag? Lördag? Vilka behöver mat med sig? Kan vi bara skita i alltihop och köpa pizza? Igen?

Nu är det dags.

Jag gick just in på sidan "Om mig" här på bloggen, och ändrade texten till den här:

Mina barn håller på att lämna boet. Det är hisnande lycka (de är klara! de är vuxna! de är människor! vi har lyckats!) och nattsvart livskris (jag klarar mig inte utan dem? blir livet nu tomt och innehållslöst? var tog alla åren vägen??) på en gång. Och även om de är på gränsen till vuxenlivet så är det fortfarande mycket barn kvar i dem. De behöver mig ibland, behöver stöd och behöver fråga om livssaker. Och ibland stöter de bort mig, visar tydligt att jag inte ska lägga mig i deras liv och deras hemligheter längre. Det är allt på en gång, många känslor på en gång, tomhet, ilska och enormt mycket kärlek.

Om detta handlar min blogg nuförtiden.

Bloggen har sovit en längre tid men det är dags att väcka den. Det här med att barnen står på vuxentröskeln tar upp en stor del av mitt tankeliv nu (ja, det som blir kvar när jobbet ätit upp sin stora, stora del)(det är ett bra och intressant jobb, men det tar mycket) och jag känner att jag behöver skriva av mig om allt det. De små vardagliga sakerna och de stora, livsomstörtande. Det stora svarta hålet som hotar i mig som är nära släkt med sorg - men som i samma stund är enorm, lysande stolthet och total kärlek. De klarar sig utan mig... De klarar sig utan mig!!

Varför sätter jag igång med detta just idag, då?
Jo. Jag gick runt och trodde att det här nyligen påbörjade läsåret nog skulle vara det sista jag fick ha bägge barnen hemma. Sedan tar Lisa studenten och har aviserat au-pair-jobbande, troligen London men kanske östkusten USA, och Erik troligen kommit in i studentlivet så mycket att han vill sluta pendla och kanske genom kontakter, köande eller tur skaffat sig sitt första boende i Lund. Nästa sommar, alltså. Låååångt tills dess.
Men nu helt plötsligt: ett möblerat rum dyker upp som Erik kan hyra om han vill. Från första oktober.
Han: Nice! Jag kan cykla till LTH! Kan komma hem efter fester utan problem!
Jag: Absolut! Skitbra! Himla praktiskt!
(Jag, inombords: Waaaaaaaaaaaaah! Neeeeeeeej! Jag är INTE redo! Inte än! Inte nu! Får jag följa med?)

Det här inlägget skulle kunna bli väldigt långt om jag skrev om exakt allt det jag skrek inom mig. För jo, det är bara ett möblerat rum, två mil härifrån, och han lär komma hem rätt ofta ändå... men det är ändå början. Han flyttar från mig. Och han kommer aldrig, aldrig att bli liten igen. Aldrig mer ropa på mig i natten och vara rädd för mörkret. Han har bara varit mig till låns, och nu måste jag släppa honom.

Heminredning à la LGs

I sisådär femton år har Lisas rum haft vita väggar, blått golv, blå hyllor, blå fönster och blå lister, samt Astrid Lindgrens sagofigurer målade på väggarna under många timmars slit med tungan i mungipan av dem som då var nyblivna föräldrar och nyblivna husägare med massor av energi. Nu har hon ledsnat på det blå, det vita och Emil i Lönneberga, och vill ha det mer vilsamt i färgerna, bättre förvaring, inte så dragigt (fönstren är rätt trötta) och något nytt. 

Så nu ska det bli nytt. Vi började med en rejäl rensning av prylar och kläder, och sedan föddes idén om att fönsterkupan där det tidigare stått en väl insutten bäddsoffa nu skulle byggas om till en läshörna kombinerad med bättre förvaring. Så: Lisa och jag for till IKEA (medan oäkte maken for till skogs för att initieras i ett exklusivt orienteringssällskap där medelåldern är 73 år)(typ sekt)(hehe)(men initieringsriterna Är Mycket Hemliga) och köpte på oss en rejäl trave platta paket:

De skulle förvandlas till tre byråer och ställas in i kupan som stommen till den där läshörnan.

I vår familj brukar vi dela upp arbetet så här:

Jag (som har idéerna men inte kan skilja en planka från en träbit och kallar alla verktyg för "manick"): Så HÄR kan vi göra! *visar fantastisk interiör skapad av proffsdesigner, hittad på typ Pinterest*
Oäkte maken (som kan benämna allt material med rätta termerna och vet vilket verktyg som funkar var men som helst vill spela World of Tanks 24/7) : Funkar inte. Jättemycket jobb. Typ omöjligt. Blöh.

Så nu hade jag visionen av en "reading nook" som jag sett otaliga bilder av på Pinterest, möbelpaketen från IKEA fanns och jag förberedde mina små rosenöron på de osande eder som brukar uppstå när oäkte maken bygger ihop möbler (han pallar tydligen inte se mig sitta och vända möbelnycklarna bakochfram och passa ihop brädbitarna åt fel håll)... men så blev det inte den här gången. För nu fick vår vän E syn på lådorna, och hon ba: "jag ÄLSKAR att bygga ihop saker från IKEA!" Så hon kom, med skruvdragaren i hand, och skruvade loss av hjärtans lust:

E: Jag bygger!
Oäkte make: Jag kollar!
Lisa: Jag kollar!
Rådig tvååring: Jag ställer mig ovanpå!
Jag: Jag... bloggar om alltihop!

E: Jag fixar!
Lisa: Jag deltar!
Rådig tvååring: Jag håller de fyra leksaksbilarna! Samtidigt! OCH prydnadsäpplet av trä!
Oäkte maken: Jag sågar "det-som-inte-heter-brädor-men-är-det" med min "det-som-inte-heter-såg-men-är-det"!
Jag: Jag städar toan!

E: Jag bygger!
Lisa: Jag håller!
Oäkte maken: Jag bygger!
Rådig tvååring: Jag bygger duplo!
Jag: Jag går och köper bröd i en annan del av byn!

Ja, ni fattar ungefär arbetsfördelningen? Nu är alltså stommen på plats:

Och nu ska vi bara (...)
- komma överens om vilka färger som ska vara på väggarna, på golvet, på gardinerna och draperierna som ska till
- sluta bråka om huruvida det ska vara heltäckningsmatta på golvet eller ej (jag: "jag har sett en bild på internet!" han:"det funkar inte")
- byta fönster till några som inte är blå, femton år gamla och som isolerar bättre (jag: "har en bild i huvudet av fantastisk utsikt och fint ljusinsläpp" han; "det är dyrt, svårt och inte helt säkert att det funkar")
- bygga bokhyllor på sidoväggarna i kupan. För jag har sett en bild på Pinterest. (fast eftersom det är snedtak och ojämnt och allt sånt så är det ytterst osäkert om det funkar att göra alls)(enligt somliga)(inga namn men han är numera invald i ett exklusivt orienteringssällskap)

Fortsättning följer, rafflande bilder utlovas och kanske vi skaffar ett eget konto på Pinterest.

Tack finaste E för all hjälp!