Om nom nom nom nom

För något år sedan gick jag med hjälp av viktväktarna ner nästan 14 kilo. Det tog ungefär sju månader, och jag var förstås sugen på en hel del annat än det jag fick äta under en stor del av den tiden. Men det är så konstigt - det jag var mest sugen på var inte ostbågar. Eller mackor. Eller goda såser. Eller chips. Eller smågodis eller choklad.

Nej - det jag drömde allra, allra mest om var kakor.

Det konstiga med det är jag förut aldrig varit så där jätteintresserad av kakor. Visst, gott när det bjuds, men inte prio ett när det sugit i belöna-mig-själv-tarmen.

Men jag satt alltså där och tänkte på drömtårta, sockerkaka, gaffelkakor, bondkakor... smör och socker i olika kombinationer. Ibland blev jag så fnoskig att jag gick till köket och luktade i kakburken.


via GIPHY

Sedan nådde jag målvikten, och började äta mer normalt. Men kaksuget... det gick inte över??! Det verkar ha stannat för gott???! Jag är fortfarande mer sugen på kakor och kanelbullar på fredagskvällen än på godis. Och det känns faktiskt inte lika coolt att sitta och festa loss på havreflarn som att knapra på pringles.

Plus att jag förstås håller på att hämta in alla de där kilona.

Fan fan fan.

Ute på Revingehed, i kanten av ett stort kärr... om natten.

Om man vill kan man spendera en fredagskväll ute i naturen, i mörkret, med en pannlampa på huvudet, ett batteri i en sele på ryggen, flås i lungorna, stress i huvudet och fullt av fakking björnbärssnår runt benen som hindrar en från att ta sig dit man borde ha varit.

Jo, jag vet att det är bekvämare i läsfåtöljen med ostbågeskålen inom räckhåll.

Men Revinge by night är en himla kul orienteringstävling, en stafett med nio-manna- eller sex-mannalag som varje höst en fredagskväll skickar ut ett antal entusiastiska orienterare i mörkret på Revingehed. Ja, där som det brukar ske diverse militäriska övningar annars. Och då kan jag faktiskt tänka mig att offra min heliga fredagskväll för att få vara med. Vara nervös i grupp, liksom.

Här är en bild från starten:

Och här är en kartbild med min gps-rutt inlagd.

Och nu zoomar vi in på det där jämra kärret:

Är rutten grön så betyder det att jag har sprungit. Är rutten gul har jag sprungit lite långsammare, eller gått. Är rutten röd betyder det att jag står stilla och inte vet vad jag håller på med. Som alla kan se är min rutt alldeles söder om det rödstreckade området (en skjutbana, förbjudet område) bara gul ocoh röd samt går åt fel håll. Som man också tydligt kan se lyckades jag på ett käckt vis kringgå stigen/stråket/diket jag skulle följa ut i kärret och i stället av okända anledningar bege mig ut åt helt fel håll.

Där var det grenar, ris, blött och Väldigt Mycket Björnbär.

Ni kan själva tänka er ljudeffekterna vid de röda ställena på rutten, typ "helvetes j-la björnbär" eller "var f-n är jag??" "borde jag inte ha kommit till den där stigen för länge sen?" och så fullt av väldigt fula ord en skolbibliotekarie inte borde ha i sin vokabulär överhuvudtaget. Plus ångesten över att "de andra i laget står i mål och väntar på mig och det är BARA mitt fel att vi kommer att bli jättesist i den här tävlingen".

Jo. Men det ÄR kul med nattorientering... när man går rätt och kontrollerna sitter där de ska. Det händer ju. Ibland.

Tanka...

Jo, det är alltså en våg av bokstavskex här nu. (jag läste en bok där någon åt bokstavskex, och så mindes jag hur de smakade, blev sugen, köpte... och jadå. De smakar precis som jag minns.)

Men det är inte bara att lassa in, inte. Reglerna för bokstavskex lyder:

1. Gräv upp en näve kex ur lådan. 

2. Lägg ut dem på bordet. 

3. Försök bilda ord. 

4. När du är nöjd - DÅ får du äta dem. 

OK?

Här är det som min näve just fiskade upp ur kexkartongen:

(true story)

Jag tror mitt undermedvetna vill säga mig något. 

Livsvärk? Livslängtan??

Igår läste jag en dikt som inte släpper mig, och som sätter ord på en värk i bröstet jag har nu:

En gång är den allra sista gången.
Det sista steget nerför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger: Nu var det sista gången.

En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet skrivet och postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Du vet inte när och vill inte veta.

Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det djupt i sin saknad.

(Viola Renvall)

Visst, den kan läsas som sorg efter någon som dött, men för mig nu handlar den om sorg efter det jag inte längre har. Alla dessa små, små saker man gör, och som man inte vet när det är sista gången man gör dem? Sista gången jag läste högt för barnen på kvällen i soffan. Sista gången jag fick blåsa bort det onda på någon som slagit sig. Sista gången ett barn kom intassande på natten och somnade mellan oss föräldrar i sängen. Sista gången...

Klart jag grät när jag hade läst den, dikten? Precis som jag gör varje gång sagostundsbarnen, alla dessa små med tusen frågor och runda ansikten, har gått tillbaka till förskolan när de varit här hos mig på biblioteket? Klart jag gjorde. Den sitter lite som en ständig värk i bröstet just nu, den där gråten, ständigt beredd att hoppa fram och skrika om allt som är borta.

Säkert är det hormonerna som spökar i någon slags övergångsåldersdans men jag får alltfler stunder numera när jag nästan får panik. Ont i bröstet och en allt större längtan efter allt det som var och allt mindre förmåga att kunna njuta av det som är. Det känns som att allt är sand som rinner genom mina fingrar, att allt är då och inte kvar. Då behöver jag gå ut i skogen och skrika lite. Eller gråta. Och oftast handlar det förstås om barn som blivit stora, som nu är fantastiska människor, men som jag inte har kvar som små. Och ja, jag borde inte, och ja, jag räknar upp allt det som är bra med mitt liv just nu och allt jag har, och ja, jag kan ändå inte göra något åt det. Kan inte gå tillbaka i tiden och uppleva igen, kan inte göra om de val jag gjort.

Det är svårt att leva här och nu, svårt att komma ihåg att även det du gör alldeles just nu också blir minnen att längta tillbaka efter. Livet är banne mig ett enda långt lagrande av minnen, och ju äldre du blir, desto fler minnen har du att välja på att grotta ner dig i och alltså blir det ännu svårare att lyfta blicken och se det som är nu.

Så. Ett par djupa andetag. Njut av det som är nu, hördu. Om tio år kommer du att yla om hur "du inte visste att det var sista sagostunden du höll för förskolebarnen" eller "sista gången du övningskörde med sonen för rätt vad det var hade han eget körkort" eller... o fasa.... "sista gången vi åt en vanlig vardagsmiddag hemma alla fyra för sedan flyttade barnen hemifrån".

Ja. Jag har en sån dag. 

Om hus som är för små och om hårdhjärtade mödrar

Är det inte märkligt hur en artonåring och en nittonåring fullständigt kan fylla nedervåningen på ett hus? De sitter ju ändå bara och spelar något tv-spel? Killar i den åldern är på något märkligt sätt större än sina kroppar. (som dessutom på alla sätt redan är stora, långa och försedda med stora fötter som alltid slänger av sig stora grusiga skor) Har Erik en kompis hemma blir det fullt. Har han två kompisar hemma räcker inte huset till.

Hm. Det fanns en tid när man kunde umgås med andra bebis-föräldrar, och parkera barnen på en gemensam filt. Fast visst, OK, de tog ändå över rummet, samtalsämnena och all uppmärksamhet. Och det dröjde inte länge förrän de skippade den där filten och drog ut på äventyr typ dra ut böcker från bokhyllan, äta jord och slå huvudet i vassa kanter, och det där "umgås med andra föräldrar" var förstås väldigt mycket bara "ha gemensam uppsikt över barnen en stund och kanske hinna dricka kaffe någon gång under tiden".

Hm igen. Jag vet nog inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, faktiskt. Det att när man skaffar barn så får man stiga åt sidan ett tag. Typ 20 år. Eller skaffa ett större hus.

Och när man skaffar barn? Då får man också sätta igång och öva upp sin bitchighet och kallhamrade de-ska-härdas-attityd:

Telefonsamtal fredag eftermiddag ca 16.30. Den o-så-hårdhjärtade modern står i kassan på City Gross, har precis haft avstämning (som var OK) och tycker livet är rätt dyrt. Ute pissregnar det.
Dotter, från okänd Malmögata, på inspark, mycket upphetsad: MAMMA! ALLTSÅ JAG BARA KAN INTE ÅKA BUSSEN HEM SÅN HÄR! JAG ÄR DYYYYBLÖT! ALLTSÅ _VERKLIGEN_ BLÖT!
Hårdhjärtad moder, medelålders, står inomhus och fattar i vanlig ordning inget: Ja, det regnar ju. Har du fått färg på dig eller? Har ni kul?
Upphetsad dotter, helt inne i team-anda: FATTA MAMMA, JAG HAR SIMMAT I DAMMEN! MED KLÄDERNA PÅ!
Modern, förnuftig och trist: Herregud Lisa. Varför?
Upphetsad dotter: MEN MAN FICK JU POÄNG OM MAN SIMMADE I DAMMEN! SÅ DÅ GJORDE JAG DET!!
Trista förnuftiga modern: Jahaja. Men du har väl torra kläder med dig till ombyte?
Upphetsad, dyblöt dotter: Meh! Bara byxor! Och även om jag kan låna någons tröja har jag INGENSTANS att byta om! VÄGRAR göra det i parken!
Hårdhjärtad moder: Men då får du väl gå in på McDonalds toa eller nåt. Det fixar du. Åk du buss så ses vi senare.
Dotter som luften går ur: Ja det får jag väl. Då.

Sicken taktisk miss i val av förälder att ringa till där. Hade hon ringt sin ömma fader hade han nämligen kommit och hämtat henne. Sån är han. Sån är inte jag. Och får nu dottern lunginflammation när hon nu dragit in poäng till sitt insparkslag, ja då är det mitt fel och ingen annans. Eller hur?

Förresten luktade hennes regnjacka surströmming. Det verkar kul att börja på gymnasiet i Malmö.

Bokmärken som glömdes kvar

När man jobbar på bibliotek slutar man aldrig att förvånas över vad folk använder som bokmärken i böckerna när de läser - för väldigt, väldigt ofta glöms de kvar i böckerna, de där bokmärkena. Klart det ofta handlar om kvitton och biljetter, eller förstås om "riktiga" bokmärken, men jag hittar även vykort, inköpslistor, linjaler, foton. De finaste och de jag förstår är saknade och letade efter sparar jag på mitt kontor ifall någon skulle fråga efter dem. Som de här två:

Igår kom en lärare in och hade hittat några gamla fotografier i låneboken hon läste, alltså kvarglömda av någon tidigare låntagare. Det är två färgfotografier, ett bröllopsfoto och ett foto av samma par när de är på någon slags somrig utflykt i ett större sällskap. Bilder och kläder andas sent 50-tal, tidigt 60-tal, och jag tycker så synd om den som blivit av med dem för de är verkligen fina.

Och alldeles nyss trillade det ut ett brev ur en barnbok jag lånade ut till en annan lärare. Brevet ger en direkt hjärtsnörp vid läsning, eftersom det handlar om ett barn som skriver till en älskad hund som dött: "vi här hemma saknar dig jätte mycke det är därför jag skriver så mycket om dig" och så har barnet ritat en gravsten där det står "RIP hund". Hela det noga hopvikta brevet är förutom själva brevtexten översållat av hjärtan och hundens namn och "love". Hela jag blir bara ett stort "åh...lilla, stackars..." och vill krama.

Nu ligger hundbrevet och bröllopsfotot tryggt undanstoppade i mitt skrivbord. (bredvid mitt nödgodis) Jag hoppas de blir efterfrågade.

Läkande egenskaper hos fjunkindade barn

Det är lite tungt just nu. Mest i huvudet. Och det beror inte på något vin utan mest på att bihålor, hostmaskin och övrigt kroppsystem signalerar "du gick tillbaka för tidigt till jobbet". Jag var sjuk nyss, nämligen. Låg till sängs söndag och måndag och undrade varför kroppssystemen envisades med att straffa mig med hög feber bara för en eländig förkylnings skull. Tisdag mådde jag bättre och på onsdagen tyckte jag att jag skulle jobba. (Jag har ingen ersättare när jag är sjuk, så är jag borta är biblioteket stängt. Både skolbiblioteket på dagen och folkbiblioteket på kvällen. Det är illa.)

Well. Jag överlever. Men svär fyrtio gånger ve och förbannelse över denna förkylning som kommit så himla olägligt två veckor före jag och oäkte maken ska springa Lidingöloppet. 30 km utan att träningen hunnit bli särskilt ordentlig, och så med förkylning på det? Njaee....

Det är inte bara jag. Lisa var först sjuk, var hemma en dag från skolan ("mamma, jag KAN inte missa något nu i början") men kämpade sig igenom förra veckan på ren ilska. Erik blev sjuk samtidigt som jag och är ännu hemma från skolan. Oäkte maken däckade igår. Det är en synnerligen elak och aggressiv bassilusk, tydligen, vi blir annars sällan sjuka hela familjen samtidigt. Eller alls, faktiskt.

Men mitt i allt det här svullet huvud-tunga finns det ljuspunkter, förstås. Hela förmiddagen i dag har jag haft besök av ett antal grupper tredjeklassare. Redan förra året när de var små fjunkindade andraklassare blev de mina favoriter, och de fortsätter nu i storslagen fjunkinds-stil fast de blivit treor och Störst På Skolan (lågstadiet är en egen skola här i byn). De är så himla gulliga och snälla, och de lånar så många böcker. Och detta:
Redan förra året blev det en slags trend bland alla dessa 08:or (jo, de är ju födda 2008, de små liven) att Skaffa Ett Eget Lånekort På Biblioteket. Under skoltid får de låna i skolbiblioteket, men då bara två böcker åt gången, och med andra restriktioner som "lagom svårt". Med ett eget, vanligt lånekort får de ju låna precis vad de vill i biblioteket ("film också? och den här tjocka boken om Ronaldo??" "Jepp. Låna på du."), när de vill och hur mycket de vill. Jamen, ni vet. Biblioteket är fantastiskt. Och gratis. Och har man ett Eget Lånekort kan man dessutom använda sig av låneautomaten som står i bibblan, och den är Sanslöst Häftig Och Cool.
Så jag delar fortfarande ut ansökningslappar för bibliotekskort att tas med hem till föräldrar för påskrift, i parti och minut. Och nu på förmiddagen gjorde jag iordning tre nya lånekort, förevisade låneautomaten för tre nya lyckliga fjunkindisar. Samt delade ut ytterligare fem ansökningslappar till avundsjuka klasskompisar som såg på.

Sånt är läkande att jobba med. Fattar du det, kroppen?

Hot stuff