torsdag 12 oktober 2017

Livsvärk? Livslängtan??

Igår läste jag en dikt som inte släpper mig, och som sätter ord på en värk i bröstet jag har nu:

En gång är den allra sista gången.
Det sista steget nerför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger: Nu var det sista gången.

En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet skrivet och postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Du vet inte när och vill inte veta.

Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det djupt i sin saknad.

(Viola Renvall)

Visst, den kan läsas som sorg efter någon som dött, men för mig nu handlar den om sorg efter det jag inte längre har. Alla dessa små, små saker man gör, och som man inte vet när det är sista gången man gör dem? Sista gången jag läste högt för barnen på kvällen i soffan. Sista gången jag fick blåsa bort det onda på någon som slagit sig. Sista gången ett barn kom intassande på natten och somnade mellan oss föräldrar i sängen. Sista gången...

Klart jag grät när jag hade läst den, dikten? Precis som jag gör varje gång sagostundsbarnen, alla dessa små med tusen frågor och runda ansikten, har gått tillbaka till förskolan när de varit här hos mig på biblioteket? Klart jag gjorde. Den sitter lite som en ständig värk i bröstet just nu, den där gråten, ständigt beredd att hoppa fram och skrika om allt som är borta.

Säkert är det hormonerna som spökar i någon slags övergångsåldersdans men jag får alltfler stunder numera när jag nästan får panik. Ont i bröstet och en allt större längtan efter allt det som var och allt mindre förmåga att kunna njuta av det som är. Det känns som att allt är sand som rinner genom mina fingrar, att allt är då och inte kvar. Då behöver jag gå ut i skogen och skrika lite. Eller gråta. Och oftast handlar det förstås om barn som blivit stora, som nu är fantastiska människor, men som jag inte har kvar som små. Och ja, jag borde inte, och ja, jag räknar upp allt det som är bra med mitt liv just nu och allt jag har, och ja, jag kan ändå inte göra något åt det. Kan inte gå tillbaka i tiden och uppleva igen, kan inte göra om de val jag gjort.

Det är svårt att leva här och nu, svårt att komma ihåg att även det du gör alldeles just nu också blir minnen att längta tillbaka efter. Livet är banne mig ett enda långt lagrande av minnen, och ju äldre du blir, desto fler minnen har du att välja på att grotta ner dig i och alltså blir det ännu svårare att lyfta blicken och se det som är nu.

Så. Ett par djupa andetag. Njut av det som är nu, hördu. Om tio år kommer du att yla om hur "du inte visste att det var sista sagostunden du höll för förskolebarnen" eller "sista gången du övningskörde med sonen för rätt vad det var hade han eget körkort" eller... o fasa.... "sista gången vi åt en vanlig vardagsmiddag hemma alla fyra för sedan flyttade barnen hemifrån".

Ja. Jag har en sån dag. 

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Har läst din blogg ett tag, fastnade för dina boktips och sen hittade jag hit. Gillar din blogg! Dikten är mycket fin, den berörde mig mycket. Hälsningar Katrin från Göteborg

Carolina sa...

Tack, och vad roligt att du har hittat hit till mig!!
Ja, jag tycker verkligen mycket om den där dikten jag med.

Håkan N sa...

Snart kommer barnbarnen...........

Carolina sa...

Ja, jag längtar! Barnen har dock informerat mig om att jag får lugna mig några år.