måndag 16 oktober 2017

Om nom nom nom nom

För något år sedan gick jag med hjälp av viktväktarna ner nästan 14 kilo. Det tog ungefär sju månader, och jag var förstås sugen på en hel del annat än det jag fick äta under en stor del av den tiden. Men det är så konstigt - det jag var mest sugen på var inte ostbågar. Eller mackor. Eller goda såser. Eller chips. Eller smågodis eller choklad.

Nej - det jag drömde allra, allra mest om var kakor.

Det konstiga med det är jag förut aldrig varit så där jätteintresserad av kakor. Visst, gott när det bjuds, men inte prio ett när det sugit i belöna-mig-själv-tarmen.

Men jag satt alltså där och tänkte på drömtårta, sockerkaka, gaffelkakor, bondkakor... smör och socker i olika kombinationer. Ibland blev jag så fnoskig att jag gick till köket och luktade i kakburken.


via GIPHY

Sedan nådde jag målvikten, och började äta mer normalt. Men kaksuget... det gick inte över??! Det verkar ha stannat för gott???! Jag är fortfarande mer sugen på kakor och kanelbullar på fredagskvällen än på godis. Och det känns faktiskt inte lika coolt att sitta och festa loss på havreflarn som att knapra på pringles.

Plus att jag förstås håller på att hämta in alla de där kilona.

Fan fan fan.



4 kommentarer:

Evelina sa...

Dåligt att du håller på att hämta igen, men på Bornholm finns det himmelsk kage! Kääääääe!!

Carolina sa...

När man precis har fyllt år får man äta mycket kääääee. Det har kungen sagt.
Och wienerbröd, förstås.

Emelie sa...

Jag har varit i stort sett sockerfri sedan 14/8 (några fuskhelger bara) men det har gått förvånansvärt bra. Tanken var att komma ur ett dåligt beteende. Men jag vet att om jag börjar äta mer normalt igen så kommer jag återgå till mitt vanliga moffande. Baka varje helg och naturligtvis äta godis på jobbet när det finns... Jag kan inte göra det halvdant. Det är förfärligt. Och jag är alltid mer sugen på socker än salt, även om nötter blivit ett poppis snacks i hushållet.

Carolina sa...

Ja, socker är som ett gift, verkligen. När man väl kommit ur det där beroendet, den där eviga cirkeln, är det lättare att låta bli. Och så, precis som med annat drogberoende, så hoppar man på det igen ändå, för att "jag vet ju att jag kan sluta hur lätt som helst". Buäh.