Språkpolisen är helt förvirrad...

Nu är språkpolisen helt konfunderad och behöver hjälp.

Det är så att jag nyss publicerade ett inlägg på min bokblogg på LitteraturMagazinet om de böcker jag själv kallar "mitt i mellan-böckerna". Varpå det raskt plingade till i mobilen med ett meddelande på facebook från min mor som påpekade att "hörru språkpolisen - heter det inte mittemellan?"

Alltså, jo. Det gör det. Jag kollade på saol.se, korrektaste platsen av dem alla för en språkpolis. Och det heter "mittemellan". Möjligen med varianten "mittimellan" men mittemellan står förstast och rättast.

Men "mittemellan" känns så fel. "e", liksom?? "Mittimellan" känns överlastat. Jag skriver nästan alltid ut de tre orden "mitt i mellan" och känner mig hemskt redig för den skull. Men det är alltså fel.

En liten koll på nätet i allmänhet säger mig att jag inte är ensam. Det är ganska många som gör som jag. Fast det inte är rätt. Håller språket på att ändras? Varför heter det egentligen mittemellan med det där märkliga "e" som ju aldrig annars är någon preposition i vårt språk?

Och framför allt (eller om man nu vill "framförallt" i ett ord):

Vad skriver du? (för i talspråket blir det ingen större skillnad) Kommentarer, tack!!

Nu ska vi prata om cake pops.

Det här är ett inlägg om matlagning. Mer specifikt om bakning. Konditoribakning. Finlir. Haute cuisine för bakverksälskare. Det handlar om cake pops. Och om jag tar den slutliga sammanfattningen allra först:

Gör inte cake pops. Det är sanslöst mycket jobb.

Här kommer först ett youtubeklipp på hur grant och fint och tjusigt det kan vara att göra dessa små läckerheter och konstnärliga skapelser. Cake pops är, för den som inte vet, typ chokladdoppad kaka på pinne.



Lisa hade visat mig något liknande klipp där de gjorde cake pops, och hon var helt såld på hela idén. Mamma, vi måste göra! Mamma, vi måste köpa såna där pinnar man ska ha till cake pops! Mamma! (efter att hon fått en påse sådana pinnar till födelsedagen) När ska vi göra våra cake pops!?

Den här mamman, som sett youtubeklippet och fattat att det handlade om att sönderdela sockerkaksbotten, blanda med något kladdigt, mosa ihop det, rulla till bollar, köra i pinnar, doppa i choklad och efter mycket pill uppnå ett resultat som hon inte lockades vidare av (blockchokladdoppad sockerkaka på pinne, nån?) försökte på mammors elaka vis att ständigt skjuta upp detta evenemang. Nä, inte idag. Nä, inte till helgen, vi ska orientera. Nä, vi hade nyårfesten förrförra året och jag är fortfarande trött. Nä, inte nästa vecka för jag har en fis på tvären.

Men idag. Då hade Lisa en kompis här. Håkan och jag skulle vara borta på orientering till en bit in på eftermiddagen, och jag sa att OK. Intag köket. Gör era cake pops. Blanda inte in mig. Och så blev det. Här är en rapport (från mig som alltså var en - thank god - utomstående betraktare):

1. Man ska utgå från en sockerkaka som man liksom råkar ha liggande. Det hade säkert gått väldigt bra med färdigköpta tårtbottnar från affären, men enligt Lisa skulle det bakas en sockerkaka. (eftersom det här hushållet sällan har sockerkakor "liggande")
2. En sockerkaka bakades sålunda, helt utan föräldrahjälp. Den ställdes för att svalna.
3. Under tiden gjordes smörkräm i ordning. I klippet ovan används frosting för att binda ihop sockerkakssmulorna, men man kan också ha nutella. Eller smörkräm, som tjejerna valde. Mycket, mycket smörkräm.
4. När sockerkakan svalnat revs den ner i en stor bunke och blandades ihop med smörkrämen tills det blev som en deg.
5. Bollar formades. Telefonsamtal till mamma gjordes för att rapportera att huset nu var utan bakplåtspapper. Ganska mycket smet provsmakades. Varje boll som gick sönder var man tvungen att äta upp. Illamående uppstod.
6. Bollarna sattes ut i garaget för att stelna.
7. Bollarna togs in i köket igen. Hål gjordes i varje boll i lagom pinnstorlek. Blockchoklad smältes, pinnar doppades i blockchoklad och stoppades sedan ner i hålen i varje boll (chokladen ska få pinnen att sitta fast). Ut i garaget för att stelna igen.

8. De blivande cake popsen togs in i köket igen. Nu smältes ännu mer choklad. Cake popsen doppades. Pinnarna lossnade. Cake pops-konditorerna ledsnade lite och började spritsa chokladen över bollarna med hjälp av en plastpåse i stället.
9. Garnyr sattes på de cake pops som faktiskt blivit cake pops och inte några exklusiva sockerkaks-smörkrämsbollar med spritsad choklad på toppen.
10. Ut i garaget igen för att stelna.
11. In igen för provsmakning efter middagen. Nu var klockan 19.30. När tjejerna började göra sockerkakan var klockan ungefär 10.30. 

Hur smakade de då? Jodå. Goda, tyckte tjejerna. Som saftig sockerkaka med blockhoklad på tyckte modern. Mums, tyckte storebror och tryckte två cake pops på mycket kort tid. Kan ni göra fler såna här?

Lisa och kompisen tittade på varandra. "Nä." var det mycket bestämda och enhälliga svaret. "Det var bara FÖR jobbigt. Och vi failade en hel del."

Himla bra, tycker jag, som aldrig mer behöver ha dåligt samvete för att jag skjuter upp eventuellt cake pops-tillverkande till en annan dag. Eller en annan vecka. Eller ett annat år.

Förresten föreslog jag att de kanske kunde göra vanliga sketna (men goda) chokladbollar nästa gång, och så helt enkelt trycka ner pinnar i dem? Fick standardsvaret: "Meh! Mamma!"

Språkpolisen måste få tala...9

Språkpolisen har slumrat länge i en vrå. Det har varit tyst och skönt. Men i morse vaknade hon till med ett elakt hånskratt, när jag satt och läste Sydsvenskan.

Där fanns en liten notis om att en ung kvinna hade hittat en piercing i sin Billys panpizza hon just satt och åt. Hårstrån hade hon hittat någon gång förut och det var ju rätt äckligt redan det, men en piercing! Blä! Nu skulle hon aldrig mer äta färdiglagad pizza, så det så.

En "piercing"? I pizzan??

Ordagrant  betydet verbet pierce - att genomborra, genomtränga eller att genombryta. Att göra ett hål, alltså. Det är rätt svårt att hitta "görandet av ett hål" i en pizza.

Med lite fantasi kan man tänka sig att piercing betyder själva hålet som har blivit gjort, att någon med talspråk "är full med piercing" liksom.

Det är rätt svårt att hitta ett borttappat hål i pizzan också, faktiskt. Finns det inte någon rolig bilderbok för barn på temat?

Men visst. Jag förstår ju att det som hittades i pizzan alldeles säkert var tingesten som prydde hålet i fråga. En ring eller pärla eller något, som suttit i någon annans näsa, eller öra, eller tunga (eller andra kroppsdelar :) ).

Men, hånskrattar språkpolisen, skriv då inte att man hittar "en piercing" i pizzan.

Och jodå, visst finns det en bilderbok om en jakt på ett hål...

Meh! Mamma! Vet du INGENTING?

Jag har ännu en gång mer eller mindre idiotförklarats av mina barn. (nån annan tonårsförälder som råkat ut för detta??) Den här gången för mina bristande kunskaper i engelska.

Alltså, jag är väl rätt duktig på engelska, tycker jag själv. Läser en hel del böcker på engelska, har ett bra ordförråd, kan formulera mig väl. Men det är det här med namn. Det är en sak att se namn i skrift - en helt annan sak att uttala dem på rätt sätt. Ta bara den här stackars Hermione i Harry Potter-böckerna som jag alltid tänkte på i huvudet som Hermione, uttalat på svenska precis som det stavas. Sen när filmerna kom fick jag höra talas om någon mystisk Härrmajåné. Det där kunde min hjärna inte riktigt ta in, så när jag läste böckerna högt för barnen så fick hon heta Hermione. På logisk svenska. Punkt slut. Barnen accepterade, för de hade ännu inte nått mamma-är-löjlig-och-pinsam-nivån i sina utvecklingar.

Men nu. Det här med dagens aktuella musikartister är jag inte väldigt insatt i. Jag läser namnen på dem på Spotify och i tidningarna och så där. (och JA jag vet vilka 1D är. Väldigt väl. Alla gruppmedlemmarnas namn och favoritfärger också) Men jag PRATAR inte om dem. Läser bara namnen inne i huvudet. Och då blir det förstås så väldigt fel när jag ska uttala namnen.

Igår satt vi alltså och läste högt ur en (väldigt rolig) ungdomsbok. Helt plötsligt skulle det pratas om Rihanna. Och jag uttalade det på god svenska, fast med lite engelsk svaj så där. Rijhänna, liksom. Varpå barnen nästan dog av skratt. Mamma!! Hur pinsam är du inte!!? Hon heter Rajjänna. Fatta!

Jag fattade, och kröp tillbaka till mitt näste under en stor sten där jag som åldrad förälder tydligen vistas 364 dagar om året. Att inte veta hur man uttalar Rihanna. Piiiiinsamt.

Rajjänna (kolla! jag KAN!)

Kändisspotting på en helt annan nivå

Jag var på bokcirkel igår. Och i trappuppgången utanför lägenheten där bokcirkeln skulle vara träffade jag en kändis! Och inte vilken kändis som helst, utan Sonny. Sonny! 

*plats för applåder och visslingar och avundsjuka utrop*

Vadå "vilken Sonny?"

Jamen, katten Sonny, förstås. Han som är med i serien Elvis, min favoritserie. Tony och Maria Cronstam, som gör den ofta självbiografiska serien Elvis, bodde tydligen i det huset förut, och när de flyttade stannade Sonny kvar. Vad jag förstår bor han hos en granne men tycker om att vistas i trappuppgången och hålla koll på folk. Folk verkar gilla att hålla koll på honom också och bjuda in honom, för han har en väldigt go och rund mage.

Släng er i väggen, filmstjärnor och sjungande kändisar av olika slag - Sonny är en riktig stjärna, och kan komma med krassa kommentarer till alla möjliga situationer. Favvo!

Bättre kattbilder har jag tagit, men han vägrade absolut att sitta still.

Här sitter han nästan still men inte helt. Han bara ville komma ända fram och kela.

Och här är en typisk Sonny-strip, hämtad från albumet "Fredagsmys" (av Tony & Maria Cronstam)

Jag blir så full av längt

Idag var det bara väldigt regnigt och blåsigt och mörkt och eländigt, och när jag gick ut en runda med Murre som vi lånade över helgen så gick jag och längtade till bättre tider. När blåsten och regnet piskar blött i ansiktet på en, händerna fryser och hunden tycker att det är kul att plaska i vattenpölarna fast han är en väldigt lurvig samojed som tar med sig hälften av vattenpölarna och bygatans grus inomhus - ja då får man faktiskt längta efter våren.

Tänk dig:

• en kväll i slutet av mars när ljuset verkligen återvänt på allvar. Du sitter och tittar ut genom fönstret och förundras över att det fortfarande är ljust ute och rosa vid horisonten i väster fast klockan nästan är åtta på kvällen
• en annan kväll när du kommer hem och kliver ur bilen, och stannar upp en stund, därför att det sitter en koltrast på grannens tak och sjunger så att ditt hjärta nästan håller på att brista
• den där första riktigt soliga dagen i slutet av februari när solen faktiskt värmer i lä, och du ser att vintergäcken har slagit ut
• första morgonen du kommer ut och inte behöver skrapa rutorna på bilen för solen redan har tinat upp dem
• tiden när jorden har slutat vara hård och det riktigt kryper i dig av längtan efter att få sätta igång och klippa ner alla vissna perenner så att de blommande krokusarna syns ordentligt
• när alla vägar och all asfalt har torkat, och när du inte längre behöver köra försiktigt för att du är rädd för halka
• när vitsipporna plötsligt och äntligen blommar. Tänk att det kommer som en lika stor överraskning varje år: "kolla nu blommar vitsipporna! och vad MÅNGA de är!!" Den där känslan av att man bara vill lägga sig raklång ner bland alla vitsippor (fast det gör man inte för då blir man oftast rätt blöt)
• och när maskrosorna blommar. I egna trädgården är de ett stressmoment, men det finns inte mycket som slår en blommande maskrosäng i underbarhet faktiskt
• första gången du ställer dig vid en syrenbuske och drar in doften av en syrenblomma. Då börjar sommaren närma sig.
• för att inte tala om när du än en gång stannar mitt i steget där du är, eftersom du hör årets första näktergal.

Man kan bli så full av längt så att man nästan spricker, faktiskt. Då hjälper bara ostbågar. 

I närheten av Höör en underbar vårkväll för ganska många år sen

En maskrosäng på Romeleåsen för ungefär lika många år sen. 2005?

Nu har vi nattat husbilen

Ni som har läst den här bloggen ett tag minns säkert att vi hade vissa problem med vinteruppställningen av husbilen förra säsongen? Att vi inte "valde" den lätta vägen, utan att den förblev stående på Fords bilparkering i Uppsala? Jag skrev en mindre roman av inlägg om det. Vill du friska upp minnet så är de här...

1. Kapitel 1 - den har gått sönder
2. Kapitel 2 - typ allt är sönder i motorn men någon annan ska betala
3. Kapitel 3 - den är lagad men det går inte så bra att få hem den
4. Kapitel 4 - den kommer hem. 6 mars. Dvs tre månader senare.

I år försöker vi ett mer praktiskt och lokalt upplägg. Vi har fått plats för att vinterförvara husbilen i en lada hos en bonde i Hyby. Det är typ två stenkast härifrån (av en armstark person). Idag körde vi dit den. Vi följde i år även den checklista vi egentligen hade tänkt använda förra året men aldrig fick möjlighet att testa. Så nu är vattentanken tom, gasolbehållaren urtagen, batteriet urtaget, tanken är full och lakanen är tvättade. Vi har också burit ut det vi kan tänkas vilja använda de fyra månader den står på vintervila, typ gps, kartbok, brobizz och Lisas hörlurar. Förra året, när Håkan trodde att det handlade om att den skulle bli kvar i Uppsala ett par dagar, så förvarades Håkans laptop och läsglasögon bland mycket annat i husbilen ända till 6 mars. Lätt problematiskt, faktiskt.

Endera dagen ska vi återvända till den och bädda ner den riktigt ordentligt. Alla de andra husvagnarna och bilarna som stod i ladan hade presenningar över sig och vi fick veta att det bor duvor uppe i taket på ladan. Så vi ska också bädda med presenning för att vi inte ska behöva göra ren den från duvbajs i vår. Den tycker också att det är mycket roligare att stå och sova tillsammans med andra husbilar jämfört med hur det var förra vintern när den stod ensam utomhus bland en massa näbbiga personbilar.

Och i år har vi alltså kunnat ställa av den! Får lägre försäkring på den varje månad! Och igår rasade fordonsskatten in för dec-mars, och den räkningen var på 2500. Den kunde jag riva! Fatta lycka! att få riva en räkning på 2500. Yej!