Lyckofjäril i magen

Jag sitter och väntar på när Lisa har övning med sin orkester. Jag har bok med (förstås) men kan liksom inte riktigt komma in i läsandet. Istället sitter jag här och känner mig rätt diffust nöjd och lycklig. Som om jag har gjort något väldigt bra.

Och jag kommer inte in i läsandet för jag sitter och funderar över varför jag mår så bra just nu - det kan ju vara bra att komma ihåg en annan gång när livet känns motigare. 

Det är inte vädret för det är lika svart som det brukar vara en kväll i november. Det är inte att jag tränat särskilt duktigt på senaste tiden och definitivt inte det att jag ätit nyttigt, varit återhållsam med godis och blivit smal och snygg. Jag har inte ens skrivit något käckt inlägg på bokbloggen idag, och jag har inte nanowrimo-at ännu (mer om det i ett annat inlägg senare). 

Nä, men jag kom på varför jag är så nöjd och lycklig. Jag har haft ett antal lektioner i skolan, i källkritik för sexor och åttor. Bibliotekarier gör sånt också men jag har inte gjort det förut, jag har bara haft bokprat. Och jag har varit nervös för de där lektionerna som ju väldigt mycket mer är "prata inför folk" än bokprat där jag är så säker på min sak att jag slappnar av helt och hållet. Källkritik är något allvarligare, mycket mer ren undervisning. 

Men nu är jag klar med alla lektionerna. Så jag sitter och är nöjd för de gick bra. Sista åttan jag pratade för var sonens klass. Och jag kunde förstås inte låta bli att nu vid middagen fråga hur han tyckte den lektionen gick (kan ju vara lätt pinsamt att mamma undervisar i klassen), om den var OK. 

Nä, du var bra, mamma. Du var faktiskt riktigt bra. 

Precis så sa han. Beröm från min fjortonårige son för något jag gjort i min yrkesroll. 

Det är därför jag sitter här nu och känner mig så nöjd med mig själv, och så där lycklig. 

Fantomlöss

För kanske tre eller fyra år sedan åkte jag och Erik (eller mest troligt först han och sedan också jag) på att få löss. Lusalarmen på lappar från skolan och dagis har kommit med regelbundenhet i princip sedan barnen var riktigt små, så vi har verkligen varit lyckligt lottade som har sluppit de eländiga krypen så mycket som vi gjort ändå. Lisa har aldrig haft löss, vilket jag är djup tacksam för - med det långa tjocka håret hade det nog gått åt två hela flaskor Paranix för en omgång, och man ska tvätta två.

Men, i vilket fall som helst, då när vi fick löss. Då upptäckte jag det först på mig själv. Visst kan det klia till i hårbotten ibland, men den här dagen var det väldigt kliigt. Det kändes nästan som om det kröp något framme i luggen, tänkte jag, och när jag tänkte det så fick jag en iskall misstanke. Krypa? I håret? Löss? Jag flög in i badrummet och kammade med en helt vanlig kam lite i håret över handfatet. Och visst - där trillade flera stycken av de där ljusgrå krypen ner. Och det behövdes inte många sekunders undersökning innan jag konstaterade att hela Eriks kalufs var fullsmockad med löss.

Gah! Akututryckning till apoteket för att köpa Paranix. Sprutade loss, kammade enligt alla konstens regler. Upprepade behandlingen efter några dagar och det funkade bra. Lössen tog sitt pick och pack och försvann från både mig och Erik.

Vi har inte fått löss sedan dess. Men vi har tagit varje lusalarm på mycket större allvar. Lisa har fått sitt långa tjocka hår igenomkammat med luskam ett antal gånger (fatta vad jobbigt det är) och Erik har också svurit nedböjd över handfatet (men mamma! Jag HAR inga löss säger jag ju!) Jag har trott hur många gånger som helst att "nä, nu är det inte bara som kliar vanligt i hårbotten, nu är det nog något annat...", kammat och inte hittat några löss. Det är lite som att vara inbillningssjuk. Hårbotten minns liksom exakt den där känslan av Huvudlus Som Springer Runt I Håret.

Man kan ha fantomsmärtor i amputerade kroppsdelar. Och när man har varit gravid känns normala tarmrörelser många år efteråt som ett barn som rör sig i magen - exakt samma känsla. Fantomgraviditet? Men kan man ha fantomlöss? I så fall har jag det.

Fantomlus. Naturlig storlek.

Bra kvinna reder sig själv.

Det finns stunder då man är mindre lycklig över att bo i och äga ett gammalt hus på landet. Till exempel alla de gånger det blir stopp i avloppet från köket. Vi är väldigt noggranna med att inte hälla ner stekfett och sånt i slasken, och vi tvättar orienteringsskor i en hink för att inte gräs och grus ska sätta igen avloppsrören från köket. Men - rören är gamla, och tydligen trånga. Och det blir stopp med jämna mellanrum.

Vi har haft rörmokare här ett par gånger som har rensat rent med diverse fiffiga långt-ner-i-rören-rens-apparater. Men de har samtidigt lärt oss ganska mycket som vi kan åtgärda själva innan vi ringer efter hjälp.

Nu har vi haft ett par veckor när det har varit aj-aj-nu-rinner-det-dåligt-ut-ur-vaskens-avlopp och väntat på stoppet. Och när vi kom hem från semestern igår var det i det närmaste totalstopp. Så idag tänkte jag att "a woman's gotta do what a woman's gotta do", kavlade upp ärmarna och tog itu med alla "egenåtgärder" rörmokarna rekommenderat.

Jag öppnade vattenlåset under vasken. Mmmm, mysig stund. Hur kan det komma slemmiga hårbollar ner från diskbänksvasken?

Jag tog loss resten av rören under vasken och gjorde dem rena från fett. En ännu mysigare stund. Vämjeliga, svarta tingestar trängde sig ut ur rören med slemmiga dunsar. (Jag ska aldrig mer äta stekt mat.) Jag lyste med ficklampan både neråt och uppåt och rören såg nu fina ut. Satte ihop allt igen efter bästa förmåga och hällde ut hinken med diskvatten som samlats under avloppet. Varpå vattnet inte alls ville rinna ut. Fortfarande stopp. Fast längre ner i rören. Typ under golvet någonstans.

Men då - rörmokartrix nummer 1 A - Big Berta!

Ner med den i det slemmiga diskvattnet! Hålla i plugg i avlopp nummer två! Smuts är härligt! Brunt vatten är kul! Katjunk! Katjunk! Katjunk! Sen: spola länge med hett vatten. Sen återigen Berta-katjunk ett antal gånger. Mer hett-vatten-spol.

Et voilà! Stoppet avlägsnat! Rören fria! Seger för Carolina!

Och tack till alla snälla rörmokare för ta-bort-fettet-först-tips, big-berta-med-vakum-tips, spola-med-hett-vatten-tips.

Tvättade händerna. Tvättade händerna. Tvättade underarmarna. Tvättade händerna.

Lookalikes

Nu har vi kommit hem från vår stugsemester. Det var innesittarväder precis hela veckan, så jag har inte ett enda foto att bjuda på. (det skulle bli lite enformigt att titta på foton som föreställer mig läsande på längden och läsande på tvären och Lisa framför TVn och Erik framför PS3 osv osv). Men när vi kom hem låg ett brev från mamma i posten. Hon hade hittat lite gamla kort när hon rensade förrådet, och skickade några till mig. Bland korten låg en serie porträtt på...

"Kolla, Lisa, här är Erik på jättegamla svartvita foton!"
"Jamen? När tog ni dem? Och vad är det för kläder han har på sig?"
"Lisa - det är inte Erik på fotona. Det är morfar, faktiskt. Och de är tagna på 50-talet."
"VA?? Nähä? ÄR det inte Erik?"

Tanken var att jag skulle lägga in fotona på min far här bredvid några bra foton på Erik i liknande ålder - men jag kan faktiskt inte hitta ett enda bra foto där han inte har en keps nerdragen i ansiktet eller gör någon slags grimas. Så ni som känner honom - fattar ni att Lisa tog fel? Det är inte bara som Erik heter exakt som sin morfar (Erik Lennart) - de ser i princip likadana ut också.

Umbäranden på Hallandsåsen

Vi är på semester. Vi har inte rest långt, till Hallandsåsens södra sluttning, bara, där vi bor i en gul liten stuga nära Västersjön. Och hela idén med den här semestern är att vi ska slappa, lata oss, vila, chilla, ta igen oss etc etc. Sova länge på morgnarna. Läsa böcker. Äta oförsvarbara mängder godis. Spela PS3. Spela WiiU. Ta igen oss med en tupplur ifall det hela känns jobbigt. Bara laga lättlagad mat. Äta lite mer godis, och ostbågar. Byta till en annan bok.

Ja. Ni fattar.

För att kunna ta igen sig så här ohämmat behöver man tydligen väldigt mycket utrustning. Bilen var totalt fullpackad. Vi fick knappt igen bagageluckan, och ändå hade vi packning vid fötterna också. Kläderna var väl inte så mycket - joggingbyxor och möjligen en extra t-shirt att byta om med - men allt det där andra som krävs för att kunna lata sig. Jösses - att lata sig är en materialsport. Det krävs många böcker. En extra TV (så att ungarna inte behöver slåss om den som finns till TV-tittande och konsolspelande). Joggingkläder (så att man inte får total ångest över allt godisätande). Orienteringskläder, orienteringsryggsäckar (jo, för det råkar vara en orienteringstävling på Hallandsåsen på lördag, tänk så praktiskt!). Och så mängder av grejer från köket, sånt som känns onödigt att köpa nytt på plats typ olivolja, kryddor, flingpaket och sånt där. Egen huvudkudde är skönt att ha med sig också. När man ändå har en rymlig bil, liksom.

Men en sak hade vi missat att trycka in i packningen. Tändstickor. Tändstickor som i "överlevnadsutrustning". Tändstickor som i "kunna tända ljus om strömmen försvinner". Jo, för andra kvällen vi var här brakade ju stormen Judas/Simone loss, och den tyckte att Hallandsåsen låg i vägen så den tänkte sig jämna den med marken.
Nu lyckades den inte så bra med just det, men jestanes vad det stormade loss ett tag där. En hel del av träden i skogen bakom huset ligger numera på marken. Eller på varandra i ett läskigt plockepinn som vi inte vågar gå ut i. Och när det stormade som värst så blinkade ljuset till, och det var då vi började fundera. Om strömmen går - vad gör vi då? Finns här stearinljus? Ficklampor? Tändstickor?? Och, nej. Det fanns alltså inte en enda tändsticka i hela stugan. Fast Håkan hittade flera ficklampor så nöden hade nog inte varit så stor ändå.

De riktiga umbärandena började väl ganska snart efter att stormen kommit igång på allvar. För då försvann internettäckningen. Fatta! Skärmberoende familj på fyra i stuga utan ordentlig internettäckning i nästan två dygn! Man MÅSTE ju kolla mailen och man MÅSTE mata sina djur på bondgården och man MÅSTE kolla upp hur de där pokemonfigurerna bör tränas och man MÅSTE kolla facebooksidan man precis har startat upp och man MÅSTE ju blogga. Elände!

Nu är det onsdag eftermiddag och jag har 3G-täckning på mobilen igen. Och bara se! hur lyckligt jag knattrar loss i ett blogginlägg!

Jag vet inte - hur kunde man lata sig förr, då när det inte fanns internet?

"Hjälp Carolina att fira hennes födelsedag"

Att fylla år kan vara alldeles förträffligt - om man bara ser till att låta bli sånt där som att ha kalas och därför vara tvungen att städa och laga mat och vara trevlig och sånt jobbigt. Jag har gjort sånt jag tycker om idag på min födelsedag.

Allra först fick jag presenter från min fina familj. De hade varit finkänsliga nog att köpa exakt de saker jag hade önskat mig av dem, och alltså blev jag mycket nöjd. Nya tofflor som jag kan gosa runt med när toffelsäsongen börjar om några veckor. Ny bodybutter från Bodyshop - lite vardagslyx och sånt jag älskar. Och så operabiljetter, faktiskt. Det hade jag önskat, så att jag och Lisa kan gå och höra någon fin opera. Nu blir det La Bohème till våren.

Därefter såg min finkänsliga och fina familj till att raskt äta frukost medan jag såsade runt och gjorde annat (jag är specialist på att göra det helgmorgnar när vi inte ska någonstans) så att jag sen fick hela frukostbordet för mig själv, kunde bre ut alla tidningsdelar framför mig och äta frukost läääääänge.

Jamen, skönt, va?

Och sen plingade det på dörren, och utanför stod ett blomsterbud med en gigantisk blombukett från min Gotlands-familj. Helt underbar!

Kalas var alltså uteslutet - men äta gott vill man när man fyller år, så alltså åkte vi in till Elysée och åt fondue (familjen LGs gemensamma favorit-nom-nom). Svärföräldrarna kom också med, det var planerat. Vad som inte var planerat och som var en överraskning till mig från min finkänsliga och fina familj var att min mor och hennes man också satt vid restaurangbordet när vi kom. Ditresta från Kalmar bara för min skull, och bara för att överraska. Fint!

Presenter hade de med sig också. Min mors egenhändiga teckningar av Erik och Lisa:

Hm, ja, de heter Suddig 1 och Suddig 2. Ljuset var väl inte det allra bästa vid fotograferingstillfället.

Lägg sen till det här med den moderna tidens gratulationskort - alla gratulationer man får på Facebook när man fyller år. Den första plingade in strax efter midnatt, och sen blinkade telefonen hela dagen av alla nya facebookuppdateringar. Tänk att man kan bli så himla glad för en massa korta "grattis på födelsedagen" - men jag blir verkligen det! (och jag försöker återgälda med att gratta andra på fb när de fyller år, om jag kommer ihåg det)

Tack, finkänsliga och fina familj, jag älskar er! Och tack, alla andra för att ni har gett mig en bra födelsedag!

Läsktokfnatt à la matsalspersonal

En gång om året får personalen i Klågerupskolans matsal ett underbart tokfnatt och förvandlar hela matsalen till ett läskigt och fantastiskt äventyr. Det är på fredagen innan höstlovet, alltså inför Halloween.

Det hängs alltså inte bara upp några halvhjärtade skelett i några snören och fejkade spindelväv över tallriksställen - nej nej nej. För det första sätter de upp svart plast på alla väggar och fönster så det blir helt mörkt därinne. Sedan Dekorerar de. Och då menar jag Dekorerar med stort D. Det är liksom lite som att gå in i Aladdins skattkammargrotta, fast med skräcktema. Där finns råttfamiljer precis invid blecken med mat, där hänger skelett i alla möjliga storlekar, där är ljus i pumpor, höstlöv, ormar. Och dekoreringen ser dessutom olika ut från år till år. Höjdpunkten tror jag var när det var tema "pumpa" med pumpansikten i olika former varav en faktiskt kräktes (nära mjölken...).

Och givetvis är det inte nog med det. Hela personalen själva, plus inhoppade "statister" från skolans övriga personal, klär ut sig å det gruvligaste. Det gäller att inte tappa pyttipannan när Döden-dockan precis intill visar sig inte alls vara någon docka utan någon som sträcker fram en skeletthand...

Lägg så till läskig musik ur högtalarna och du fattar varför ungarna på skolan ser fram emot denna skollunch veckovis innan. De är skräckblandad förtjusta. Nästan väl läskigt, tycker de, men ändå å så väldigt spännande.

I dag tog jag en del foton - men det blir ju aldrig samma sak på bild, sånt där (och definitivt inte med Iphone-kameran). Utan blixt blir det för mörkt och svårt att se - med blixt på tok för upplyst och stämningspajande. Men försök ana er till hur det ser ut av de här: