onsdag 5 oktober 2016

Tankar från ett badkar

Där låg jag i badet igår kväll (jo, för jag har fortfarande rasande ont i övre delen av ryggen/skuldran, och det gör mindre ont just när jag badar), och läste en del, och funderade en del. Mina barn har många läxor och tycker att livet är ganska orättvist när vi vuxna kan slippa sånt på kvällarna. Och visst, läxor har vi inte längre även om vi har middagslagning, lampbyte på bilar, skrivande av inköpslistor, tvättande av kläder och triljoner andra trista vardagsmåsten som i stället fyller vår tid. Men just läxläsning och pluggande är vi färdiga med.

Så jag lutade mig läxfri tillbaka i badet och funderade vidare på det här med det livslånga lärandet. För mig själv tog det himla länge innan jag tyckte att jag hade gått färdigt i skolan. Det var grundskolan (med många läxor), gymnasiet (med ännu fler läxor), ännu ett gymnasieprogram fast på Komvux på kvällarna (med läxor...), en alldeles för omfattande utbildning på universitet som inte ledde till någonting utom väldigt fin allmänbildning (mer läxor än skoltid) och så en intensivare utbildning på universitet som ledde till att jag blev bibliotekarie (läxor som till och med tog över nätter, drömmar och allt).

Och av vad tyckte jag nu, lojt liggandes (läxfri, sa jag det?) i badet, att jag har lärt mig allra mest i livet? Kunskapen som satt sig mest och gett mig mest? Två saker, faktiskt:

Alla skönlitterära böcker jag har läst. På min fritid. Inte som läxa.
När jag med min fantasi har satt mig in i andra människors situationer, i andra miljöer, i andra länder, i historiska miljöer... när jag har varit där (utan att vara där), och läst utan att ha några krav på mig att lära. Då har det satt sig.

Och att läsa grundkursen, 20 poäng, i konstvetenskap på universitet.
Den satte allt annat jag lärt mig i samband med vartannat, lärde mig se de stora mönstren och förstå människor. Den kan, jämte alla böcker jag har läst, vara det intressantaste jag gjort i mitt liv.

Så, sorry, det där var väl ingen hjälp för hårt prövade, läxläsande barn? Skolan ger ju förstås livsnödvändiga verktyg - men att läsa böcker? För mig är det viktigast av allt.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det hade varit bättre med mer undervisningstid och mindre ensamarbete för ungdomarna. Men när de i snitt har fyra timmar och tio minuter om dagen i lektioner så blir det mycket eget arbete (läxor). Och skulle man sen kompensera för det korta skolåret (178 skoldagar och 187 lediga) blir det ännu mer arbete utanför skolan. Samtidigt lär man sig av mycket annat - precis som du skriver.

Carolina sa...

Det finns en del att tycka om läxor. Det kan vara ett bra sätt att lära in saker, helt klart. Men jag tror jag är inne på ditt tänkande, att det skulle ske mera på skolan. Om det gick att organisera mer bunden läxtid, på skolan och med tillgång till hjälp, hade det säkert varit bra. Men det är svårare i praktiken med lokaler, med fritids, med vissa som åker buss och andra inte, med att få personal...

Anonym sa...

Precis så är det! Faktiskt har jag en massa "onödigt" (beror på vem man frågar) vetande efter några decenniers bokmalande! Tror jag föddes med en bok i handen.... Framförallt den viktiga kunskapen att alla tänker inte som du - eller jag - och det är varken mer rätt eller fel, men bara väldigt intressant! Tack för en underbar blogg som jag hittade till av en slump (hade en akut längtan efter Mullehästen och råkade halka in här) och som jag kommer att läsa från början!
Hälsar en annan Skånetös förhoppningsvis mitt i livet

Carolina sa...

Vad roligt att du hittade hit, och så glad jag blir att du gillar det jag skriver! (nu är min lördag räddad, kommer att vara glad hela dagen!)
Och jag kan också få sånt där akut Mullehästlängt... saknar honom mycket (fast jag ju alltså aldrig träffade honom på riktigt).