fredag 10 januari 2014

I-landsproblem?? Jamen, tänk om det skulle HÄNDA något?!!

Tänk vad man förändras! På 90-talet, då när mobilerna verkligen började bli var mans egendom? Då skulle jag definitivt inte ha någon mobil. Vad skulle jag med den till? Jag tyckte inte ens om att prata i telefon, och skulle jag också kunna bli störd när jag var utanför hemmets väggar, liksom? Nä, nä.

Sen fick jag via mitt dåvarande jobb en egen mobil, trots allt, för att jag skulle kunna bli "nådd". Jag var mammaledig med Erik just då, och kom ganska snart på att det var rätt bra att ha den där apparaten med sig när man rörde sig ute i världen med bebis och saker och ting "skulle kunna hända".

Åren gick, mobilen byttes ut mot andra modeller och blev oroväckande snabbt något som alltid, alltid måste vara med i fickan eller handväskan.

Sen...ja, sen skaffade jag en Iphone för några år sen. Sen raserades alla möjliga motstånd. Den blev komplett och totalt oumbärlig. Pinsamt nog är jag nu en av de där personerna som glatt kan slita upp mobilen under restaurangbesök, på möten, under middagar och sånt där som många stör sig på att man gör. "Ska bara kolla!" liksom. Den är med mig på jobbet, när jag springer (ljudbok att lyssna på), på soffkanten när jag läser, i bilen (musik utan reklam!) och jag använder den ungefär tusen gånger om dagen till ALLT. Den till och med får sova bredvid mig, på nattduksbordet, eftersom den gamla väckarklockan var rätt opålitlig och till sist nyligen dog. Min Iphone - den är pålitlig, den. Och väcker mig dessutom exakt på minuten, vilket den gamla klockan inte besvärade sig med utan mer körde med något slags tio-minutersområde i närheten av det jag ställt ringningen på.

Men, för att komma till saken: Igår skaffade jag en ny Iphone. Den gamla var (faktiskt) utsliten. Skärmen funkade dåligt, hemknappen funkade inte alls och den var förfääääärligt långsam. Jag stegade in i telefonbutiken, förklarade min gamla telefon pensionerad och de var så snälla så. Gav mig en ny telefon och förklarade att den skulle gå att ringa i meddetsamma, bara jag hade satt i det nya SIM-kortet.

Inte tusan gick det, inte. "Ingen service"! trumpetade den surt ut när jag hade startat den. Allt annat funkade, alla mina gamla program, bilder och allt flyttade snällt över till den nya telefonen. Surfa gick, maila, allt det där. Men man kunde inte ringa. Trots allt är det ju en ganska viktig basfunktion med en mobiltelefon?

Den gamla telefonen lyste också ut ett övergivet "Ingen service". Förstås. Varför skulle den vilja hjälpa mig, när jag nu kastat den utför ättestupan?

I Telias telefonkö hamnade jag på plats 84 eller något sånt. Pallade inte. Telefonbutikens kundservice stängde redan 13. Jag startade om telefonen några gånger, läste på internet om andra som haft samma problem och beslöt mig för att Telia hade tekniska problem och att jag nog kunde vänta till morgondagen innan jag tog tag i det igen.

Men det kändes ju lite läskigt. Tänk att vara utan en fungerande mobiltelefon! Tänk om jag måste åka någonstans! Tänk att behöva göra det utan att kunna ringa om det hände något?!

Och tänk...då på 90-talet, och på 80-talet, och ännu längre tillbaka, typ på den tiden det gick dinosaurier på stadens gator och folk slog varandra i huvudet med stenblock? Då klarade jag och mina förfäder oss alldeles utmärkt utan mobil, faktiskt. Nu får jag noja om jag är utan den i några timmar.

Startade om telefonen igen idag på förmiddagen, och nu funkar den alldeles utmärkt. Så bra. Då vågar jag åka och handla mat.

Åh, mammas lilla älskling...är du sjuk, vännen?

5 kommentarer:

  1. Hahahaha! Jag har tänlt många gånger 2men hur gjorde jag då?" Men jag kommer ihåg i allfall att människor ABSOLUT inte fick komma för sent och jag som alltid kom 10 min för sent var välkänd för detta. Så konstigt!

    SvaraRadera
  2. *tänkt
    *"men hur gjorde jag då"

    Har tangentbordsproblem eller slarviga fingar idag märker jag...

    SvaraRadera
  3. Ännu en grej vi tidsoptimister (ja, jag är ännu en...) kan hylla mobilen för!
    Igår var jag som du - allt jag skrev blev fel. Jag skrev någon kommentar på facebook som jag fick gå in och redigera 3 gånger! bara för att det blev så felfeliga jättefel så jag bara inte kunde låta dem stå kvar :)

    SvaraRadera
  4. Hahaha det där gör jag jämt! Så blir jag lite irriterad när någon hinner gilla eller svara på det som jag skrev illa på. Jag vill ju inte att någon ska se det ju!!

    SvaraRadera