Carolina dissekerar Smaugs ödemark

Vi var och såg på The Hobbit 2 - Smaugs ödemark igår. Det var en stunds underhållning, men absolut tyckte jag mycket mer om första Hobbit-filmen. Så här kommer något man inte ser så ofta - Carolina-funderingar om en film. Varför är ettan bättre än tvåan? (och jag spoilar friskt - har du inte läst Bilbo/The Hobbit eller inte sett filmen än men tänker göra det - läs det här efteråt)

Höjdargrejen för mig i den första filmen var när dvärgarna satt och sjöng framför Bilbos brasa. Jag älskade det, och det var mycket det partiet fick mig att till och med köpa filmen på DVD när den släpptes. I tvåan sjungs det inte alls. Varför kunde inte Thorin stämma upp en aldrig så liten trudelutt när de hittar dörren till Erebor? Dvärgasång är lika bra som när rövarna sjunger i Ronja Rövardotterfilmen.

Och det här med kungar. I ettan hade vi vättarnas kung, enormt fet och elak och väldigt rolig. Hela partiet när Bilbo & Co är i vätteland (Gollum och gisselekarna! Transportsystemet för meddelanden! Vägarna och broarna!) är fantastiskt. I tvåan finns också en kung, Thranduil, Legolas farsa, men han är inte fet alls och rolig vet han nog inte ens hur det stavas till. Partiet när Bilbo & Co är hos alverna kunde gott förlängts lite (på bekostnad av drake-jagar-dvärg-i-grottsalar-partiet) - de smiter därifrån nästan innan de har hunnit komma dit. Fast en sak händer förstås: dvärgen Kili blir kär.

Och inte i vem som helst - han blir kär i en skogsalvsflicka som heter Tauriel (och som inte finns med i boken - Tolkienkonservatisterna rasar). Det är klart att det måste vara lite kärlek med. Och Kili är himla snygg, det är han. Men innerst inne är jag själv lite Tolkienkonservativ känner jag. För alltså: 1. en dvärg som är snygg??!! Ung och snygg och med ett skägg som ser helt normalt ut? Och 2. en dvärg som blir kär i en alv?? Romeo och Julia - släng er i väggen. Dvärgar och alver ska vara osams och misstänksamma mot varandra och allt sånt. Det är bara Legolas och Gimli som ska bryta mot det där. Alv-dvärg-love? Nä, HUR skulle det se ut?!

Kili

Tauriel

Och när vi ändå är inne på kapitlet alver: Legolas visar sig ha lite humor. Han kan ironiskt höja lite på ögonbrynet. Han kan också vara kär! Och han kan vara en jäkel på att surfa - på spindlar, dvärghuvuden och hustak. What a guy! (Tauriel: tänk dig lite för här nu. Noga.)

Ett enda irriterande störningsmoment är Béorn. Vad tillför han? Ja, jag vet att han är med i boken, men här är han rätt onödig. (orcherna också) Och så ful! Så himla urtöntigt ful och löjlig han är - varför göra honom till något som ser ut som en misslyckad Wolfmanseriefigur av något slag? Så himla urfånigt! Han är hamnbytare, ja, men borde fått se ut som en storvuxen man enbart. Möjligen med skägg och sånt, men det här? Suck.

Mr Ögonbryn

Gandalfs uppförande är inte OK. Först lämnar han hela ligan med hobbit och dvärgar vid randen till Mörkmården, där vem som helst fattar att de inte kommer att klara sig själva mer än fem minuter. Sedan drar han till någon läskig mörk grav bara för att konstatera att den är tom. Den ende som kan åkalla den som låg i graven (herr Angmar, vet man om man läst lite Tolkien)(ruskig kille)(Angmar, alltså, inte Tolkien) till sig är Sauron, eller Den Störste Fienden eller vad de nu kallar honom. Varpå Gandalf genast hetsar iväg till Dol Guldur för att lära denne nekromant som härjar där, alltså Sauron, att veta hut. Ensam ska han gå in. Smart. Han till och med bekräftar att "of course this is a trap" varpå han traskar in med trollstaven i högsta hugg. Väl inne i den läskiga ruinborgen dunkar han med jämna mellanrum ner trollstaven i marken och ylar någon trollramsa om att "allt ont som gömmer sig här ska komma fram och visa sig". För här kommer Gandalf, minsann. När sen det onda väl visar sig, först i form av jätteorchen Herr Smutsare, så tar det ungefär 0,3 sekunder innan denne med en enda ordentlig käftsmäll har skickat herr Oövervinnerlig Trollkarl med öronen före in i närmaste vägg. Trollstaven tappar han. Men hallå! Gammal hjälplös man på marken - hur tänkte du nu? Det blir inte mycket bättre när han får tag på trollstaven heller - han skickar iväg lite blixtar men herr Smutsare bryr sig föga utan skickar med ett ondsint skratt ut sina orcharméer för en liten show-off i oövervinnerlighet. Sedan kommer Dol Guldurs herre, Sauron. Vilket Gandalf för länge sedan borde fattat att han skulle göra. Ändå ser han lätt överraskad ut när de möts, varpå han ännu en gång åker på storstryk och lämnas platt hängande på en vägg, typ vridande sina händer i förtvivlan. Trollstaven gör inte mycket nytta nu heller.

Ensam. In i Dol Goldur. Men vad trodde han? Ja, jag vet att han gör det i boken, men där är Dol Guldur "besvärjarens håla" och känns liksom inte lika imponerande som Sauron i full skrud. Bilbo skrevs innan Sagan om ringen. Medan The Hobbit-filmen görs efter Sagan om ringen-filmerna. Det blir lite konsekvensproblem av det där. Fast ibland blir det lite kul, som när Legolas frågar Gloin vem den fule killen på bilden som han har är och får till svar att det hans son, Gimli (varpå Legolas gör den där eleganta höjningen av vänster ögonbryn och säger "hm").

Sen har vi Smaug. Han är elak och listig och eldsprutande och allt vad han ska vara. Men eftersom jag är en omöjlig biotittare så hänger jag upp mig på det här:
Här ligger alltså Smaug nergrävd i allt sitt guld (likt prins John i Robin Hood, faktiskt). Erebors salar är intakta. Möjligen med ett eller annat brännmärke här och där samt högar av lik från när Smaug erövrade stället för en sisådär hundra år sen eller så.
Men nu kommer alltså Bilbo och väcker honom. Och Smaug lackar ur och ska ha ihjäl alla dessa jämra dvärgar som säkert är ute efter allt hans guld. Han jagar dem. Och spyr ut eld. Och vart han än går, springer och hoppar så faller Erebors salar sönder och samman. Pelare trillar. Väggar rasar. Statyer faller omkull. Efter typ tusen jagar-rundor (ja, det känns som att halva filmen går åt till detta) så är det inte mycket som är helt i de vackra dvärgasalarna. Snacka om renoveringsobjekt. Och det är då jag undrar - varför var det så helt när Bilbo & Co kom? Hade inte Smaug sönder en endaste liten pelare förra gången han jagade dvärg, då för hundra år sen? Eller har han bara blivit enormt klumpig av att ligga och sova så länge?

Och så den största undringen av alla: Vad i herrans namn ska den tredje Hobbit-filmen fyllas av??? För när tvåan slutar så är det inte mycket kvar att göra. Skjuta den elake "I am fire! I am death" i det lilla pilformade hålet under magen, slåss lite i sjuhärarsslaget och sen dra hem. Jag blir otroligt nyfiken på vilka sidointriger och nya personer som ska hittas på för att få ihop det här. Eller ska Hobbit 3 vara på 30 min??