Det finns inga bra väder och bara dåliga kläder

Det här blir då fyrtioåttonde gången i mitt liv jag ska fira valborg med att stå och titta på medan ett risbål raskt brinner ner till marken.

Hur varma dagar det än funnits fram tills siste april, och hur mycket våren än nu har kommit så är det så att jag ungefär fyrtiofem av de där gångerna stått vid det där bålet och känt mig ungefär så här:



Eller så här:



Alltid för kall.

Vad är det med valborg? Varför dippar alltid temperaturen ute då? Precis när alla optimistiska människor drar på sig vårjacka och lätta kläder och går ut i kvällen för att välkomna våren genom att stå och titta på en brasa?

I Klågerup tänds elden av scouterna. Det är fint, och trevligt och så - men platsen där bålet är måste vara den kallaste platsen i socknen. Det blåser alltid på kullen där bålet ska tändas. Från alla håll. Och så kommer de där stackars scouterna i sina scoutskjortor. Jag fryser bara av att se på dem. När bålet sedan har tänts brukar jag galoppera fram till ungarna (numera bara den äldste ungen) med deras jackor i högsta hugg likt någon som kommer med såna där katastrof-silverfiltar till de överlevande i någon olycka, och så svepa dem om dem. Rädda liv! liksom. Grejen är att de tycker jag är jobbig, att "det var väl inte så kallt" och "lugna dig, mamma".

Kanske bara det är jag som fryser på valborg, då? Kanske jag får ställa mig ända inne i elden i kväll? Ska ta på mig ännu mer kläder.

Trevlig valborg på er! Underställ, långkalsonger, sockar, mössa, regnställ anbefalles.

Den var vit. Åtminstone för två timmar sen var den det.

Det är svårt att klä på sig just nu. Det är kallt på morgonen, men varmare på dagen, och så verkar alla människor i ens omgivning helt plötsligt explodera i färger och lätta tyger, blusar och finheter som en annan inte äger (eller åtminstone inte i passande storlek)(förb... ostbågar).

Men något som inte är att rekommendera är att göra som jag gjorde idag: jag tog på mig jeans och en vit pikétröja. Och för att inte frysa på morgonen så drog jag också på mig en svart luvtröja. Precis nyinköpt. Luddig och fin på insidan.

När jag sedan tog av luvtröjan satt ungefär hälften kvar av den på den vita tröjan. Förstås.

Bra där, Carolina!

(tur vi har tejp på bibblan. Den kan lindas runt handen och leka klädvårdsrulle.)(alltså, i avdelningen "saker man gjort när man undrar ´var tar tiden vägen, egentligen' ")

Om att aktivt säga nej till omöjliga kroppsideal....eller "nu ger jag fan upp"

Jag har gått upp i vikt det senaste halvåret eftersom jag helt enkelt ätit för mycket och rört på mig för lite. Och som vanligt på mig har alla dessa extrakilon satt sig koncentrerat runt midjan, och gjort att jag bara kunnat använda ett enda par av mina jeans. Alla de andra byxorna jag äger har hängt i garderoben och varit ett enda stort ropande dåligt samvete: Här är vi, men du kan inte använda oss! Vi var snygga en gång, några av oss är till och med tjusiga märkesjeans - men du, du är för tjock runt midjan! Skäms! Skäms, skäms, skäms....!

Igår upptäckte jag att det enda paret jeans jag får på mig och alltså har haft på mig varenda dag sedan i somras eller vad det är slutligen hade gett upp. Ett hål hade slitits upp i rumpan på dem (heter det rumpa på byxor? Grenen heter det nog, men det låter så fånigt så det är inte klokt). Och idag var jag alltså så illa tvungen att göra det jag avskyr mest av allt: köpa nya byxor.

Körde till NovaLund, gick in på Cubus och hade på faktiskt bara 10 minuter hittat två par jeans som passade och var sköna (stretchiga...). Blundade i provhytten.

När jag sedan kom hem så gjorde jag något väldigt skönt. Jag samlade ihop alla de där gamla jeansen som "kanske kunde användas någon gång senare när jag blivit smal igen" i en stor hög. Sedan gick jag ut till soptunnan och slängde dem.

Nu ligger de där ute och skriker i högan sky. Men vadå? Helt uppriktigt: skulle jag någon gång faktiskt bli smal om midjan igen - då skulle jag banne mig gå och köpa nya byxor bara för att fira. Nu slipper jag se de där eländiga dåliga samvetes-jeansen varje dag när jag öppnar garderoben. Yes!

Fishy-fishy-fishy-fissssh

Som jag satt igår på jobbet och åt  min medhavda lunch så kom jag och tänka på ännu en bra sak som det här med att vi har City Gross matkassar har fört med sig. Vad mycket fisk vi äter nuförtiden! Lunchen bestod av rödspättefiléer som hade varit inne i ugnen och trivts ihop med fänkål och tomater, och så låg det ugnade morötter och potatis med i matlådan också. Riktigt gott och riktigt nyttigt alltihop.

I matkassen vi får är det alltid fisk en av veckodagarna. Jag har hittills inte varit med om att samma recept har använts två gånger, så på detta snart ett år vi har köpt matkassen har vi alltså lagat och ätit kanske fyrtio olika fiskmiddagar. Det har varit helstekt lax, fiskbiffar, panerad fisk, fisk i gryta, fisk i folie, fisk i ugn på längden och tvären, fisk tillsammans med asiatiska kompisar och fisk som simmat i vinsås. Helstekt lax, kokad lax och färserad lax. Kolja, rödspätta, torsk, lax... och alltid, alltid purfärsk fisk.

Jag gillar fisk! Men förut har det alltid varit så att jag har fått nöja mig med att äta det på restaurang - dels för att jag inte har varit särskilt duktig på att tillaga den (repertoaren bestod ungefär i panerad spätta, stekta fiskpinnar och gryta med torsk, tomater och purjolök), dels för att fisk inte stod högt i gunst hos valda delar av familjen.

Men nu serveras det alltså fisk på tisdagar hos familjen Landin-Grubb. Oftast tillagad av herrn i huset.

No more flappa-flappa-flappa

Telefonsamtal en strålande förmiddag i april:

Den som är helt ointresserad av bilars mekanik och inre organ: Håkan? Polon låter konstigt när man kör. Det började igår eftermiddag och blev mycket värre nu när jag körde till skolan. Det låter flappa-flappa-flappa-flappa liksom. Det verkar inte vara punktering och jag ser inget som hänger löst undertill (not till läsaren: detta är vederbörandes samlade diagnostikmetod för bilar, "se om något ser löst ut")

Den som förstår hur bilar hänger ihop och kan mecka med dem en hel del själv: Det skulle kunna vara någon av hjulbultarna som sitter löst.

Okunnig: Men går det att köra med? Kan jag köra till Svedala i eftermiddag? (underförstått: kommer ett hjul att trilla av, däcken explodera, jag köra i diket?)

Kunnig: Du kan testa att dra åt dem. Då måste du öppna handskfacket för att ta den xxxxx-iga xxx-manicken som ligger där (xxx = mekanisk/motorisk term som direkt får Okunnigs öron att krylla ihop sig och vägra ta in information). Med den lossar du xxxxx från hjulen. Sedan öppnar du luckan under bagageutrymmet och tar den xxxx-iga eller xxx-muttergrejen som ligger där, och drar åt bultarna med dem. Högervarv!

Okunnig: Ooookej...

Och nu kunde alla de intresserade elever som stod och väntade utanför skolans idrottshall beskåda när Okunnig, alltså jag (verkligen dramatiskt avslöjande, va?) stegade ut till min bil, hittade öppningsmanicken i handskfacket, öppnade bakluckan och efter några svordomar och rotande i det mystiska fack som finns under golvet där (obs, detta öppnar jag ungefär lika ofta som bambu blommar) hittade xxx-åtdragningsmanicken - en massiv grej i stål med mystiskt utförande.

De kunde också följa det rafflande arbetet när jag tog bort hjulmutterskydden, hittade två muttrar som - faktiskt - satt så löst att jag kunnat skruva av dem med hjälp av fingrarna, drog åt dem med xxx-manicken, satte på skydden igen, kollade övriga muttrar, stoppade tillbaka alla mystiska redskap på sina platser, stängde bilen och seglade tillbaka mot mitt skrivbord.

Sjukt nöjd med mig själv.

Ja, ja, för er bilkunniga människor och alla andra som är hyfsat praktiskt lagda är detta säkert en piece-of-cake och inget att ens orka blogga om. Men för MIG är det en stor och jobbig sak. Och smutsig.

Gnäll från ättestupans rand

I höst fyller jag 48 år. För några hundra år sedan var det minsann en aktningsvärd ålder - nuförtiden räknas jag som medelålders. Men minsann om inte den här kroppen just nu håller på med någon slags vi-har-uppnått-aktningsvärd-ålder-identitetskris. Den värker på diverse ställen. Jag känner mig väldigt gnällig när jag går runt och känner efter hur ont jag har och är inte alls glad över att vara en sådan där som ska radda upp en rad krämpor. Men så är det just nu.

Det gör ont i ena hälen. Typisk, typisk hälsporre som inte vill gå över. Det gör ont i fotlederna också, särskilt på morgnarna. En nyuppstigen Carolina som ska ta sig nerför trappan liknar mest något slags frankensteins monster som precis har fått liv än något piggt medelålders människoaktigt.

Springer jag för mycket får jag ont i höften. Springer jag för lite får jag snart inte på mig byxorna längre. (aptiten är det minsann inget fel på) Och givetvis inser jag att hälen inte blir bättre av att springas på alls.

Och så hostar jag sedan ett par veckor tillbaka. Jävelhosta. Virushelvete.

Men det som verkligen knäcker mig är att jag idag har fått något slags bristning eller något inflammerat muskelfäste eller nåt i bröstet, vid revbenen, av allt hostande. Varje gång jag hostar skär det som knivar in vid revbenen. Och jag kan inte göra ett enda dugg åt det. Massera? Nej. Voltaren? Vadå - svälja tuben? Sluta hosta? I wish. Sätta på ett plåster? Jo, tjena.

Precis just nu känns det som att stora delar av den här kroppen är färdiga för ättestupan. Urgamla, förbrukade.

Orden inne i huvudet

Ni vet sådana där ord man har läst i text men egentligen aldrig uttalat högt? Sådana man vet vad de betyder och så där, men de lever ännu bara i ens textvärld, liksom. Visst är det märkligt när man sedan hör hur de ska uttalas?

Häromdagen var jag och lyssnade på bland andra Ilon Wikland på barnlitteraturkonferensen LitteraLund. Och Ilon pratade om sin barndom i Estland, och att det vid ett tillfälle flyttade in en annan familj i deras hus. Fadern i den familjen fick de hålla sig väl med, eftersom han var någon betydande "pålli-truck". Pållitruck?! Jag fattade direkt vad hon menade, men fick ändå en aha-upplevelse. Skulle det alltså uttalas så? Ordet är "politruk", men i mitt huvud har jag alltid uttalat det som poliit-ruuk, med betoningen på i-et och som ett sammansatt ord. Pållitruck låter så...ja, en lastbil full med små polly-dockor, typ.

När jag var sisådär 9-10 år och slukade böcker på löpande band, så undrade jag mycket över detta"bacon" folk åt till frukost i böckerna från England (till exempel Fem-böckerna). I huvudet uttalade jag det precis som det stavas, "basoon". Hur såg det ut? Var det kött eller något annat? Att bacon var det samma som det "bejkån" jag själv hade ätit otaliga gånger hade jag ingen aning om, och oj! så förvånad jag blev när jag fattade att bacon skulle uttalas så...

Här har vi en politruk, alltså en "poliit-ruk"

Och här har vi då en "pållitruck"

Hm. Ja. Och så har vi de här. En lastbil full med såna, alltså?