söndag 26 april 2015

Om att aktivt säga nej till omöjliga kroppsideal....eller "nu ger jag fan upp"

Jag har gått upp i vikt det senaste halvåret eftersom jag helt enkelt ätit för mycket och rört på mig för lite. Och som vanligt på mig har alla dessa extrakilon satt sig koncentrerat runt midjan, och gjort att jag bara kunnat använda ett enda par av mina jeans. Alla de andra byxorna jag äger har hängt i garderoben och varit ett enda stort ropande dåligt samvete: Här är vi, men du kan inte använda oss! Vi var snygga en gång, några av oss är till och med tjusiga märkesjeans - men du, du är för tjock runt midjan! Skäms! Skäms, skäms, skäms....!

Igår upptäckte jag att det enda paret jeans jag får på mig och alltså har haft på mig varenda dag sedan i somras eller vad det är slutligen hade gett upp. Ett hål hade slitits upp i rumpan på dem (heter det rumpa på byxor? Grenen heter det nog, men det låter så fånigt så det är inte klokt). Och idag var jag alltså så illa tvungen att göra det jag avskyr mest av allt: köpa nya byxor.

Körde till NovaLund, gick in på Cubus och hade på faktiskt bara 10 minuter hittat två par jeans som passade och var sköna (stretchiga...). Blundade i provhytten.

När jag sedan kom hem så gjorde jag något väldigt skönt. Jag samlade ihop alla de där gamla jeansen som "kanske kunde användas någon gång senare när jag blivit smal igen" i en stor hög. Sedan gick jag ut till soptunnan och slängde dem.

Nu ligger de där ute och skriker i högan sky. Men vadå? Helt uppriktigt: skulle jag någon gång faktiskt bli smal om midjan igen - då skulle jag banne mig gå och köpa nya byxor bara för att fira. Nu slipper jag se de där eländiga dåliga samvetes-jeansen varje dag när jag öppnar garderoben. Yes!


6 kommentarer:

Evelina sa...

BRAVO!! Heja dig!! Och helt ärligt, hade man som vuxen kvinna på riktigt fått plats i jeansen på bilden?

Carolina sa...

Garanterat inte. De där på bilden är säkert i storlek "trådsmal". Ostbågsätare och andra mänskliga varelser göre sig icke besvär att komma i storlek "trådsmal".

Emelie sa...

Idag skrwv jag ungefär detta till min syster: Det är bra med semester. Man inser att det inte bara är en själv som sitter där med bristningar, celluliter, hängbröst och för lite muskler. Vanligt folk ser helt enkelt inte ut som modeller.

Carolina sa...

Nä, de gör ju inte det! Jag har samma aha-upplevelse varje gång i duscharna efter orienteringen där det verkligen finns blandade människor som är nakna. Gamla kroppar och nya, och de gamla är slitna på så många olika sätt. Och är de tjocka så är de det på så olika ställen också. Nästan INGEN ser ut som de där fotomodellerna.

Anonym sa...

Bra!

(Men du. Röda Korset/IM/Erikshjälpen hade kanske varit en bättre plats för jeansen? Synd att slänga okej kläder)

Carolina sa...

Jo, borde ha tänkt på dem, förstås (fast nej, de var inte ens ok längre. Väääldigt slitna en del av dem). Nästa gång jag får ett klädslängarryck ska jag bättra mig.