Nu ska skorna nötas igen.

I början på oktober skrev jag ett inlägg om hur Håkan och jag deltog i lotteriet där vinsten var att få anmäla sig till Berlin Marathon. Att man betalade för att anmäla sig och så, men att det var så många som ville vara med att de 40 000 startplatserna lottades ut bland anmäla intressenter för att allt skulle vara så rättvist som möjligt.

Sen blev det lite trist - Håkan "vann" en startplats. Jag gjorde det inte. Och vi ville ju springa båda två, inte en som sprang och en som stod och hejade.

Men - det finns ju reseföretag som säljer maratonresor där anmälningen till loppet redan är fixad och ingår i priset. Vi hittade Buss-Persson, och kollade in på deras hemsida ett antal gånger tills det äntligen stod att nu var anmälan till Berlin Marathon 2014 öppnad, och att det fanns platser kvar.

Jag kastade mig alltså på anmälningsformuläret och knep två platser. Och allt gick bra. Nu är både Håkan och jag anmälda till Berlin Marathon 2014. Och det ska bli så HIMLA KUL!

Förra gången jag sprang maraton var det första gången och jag var så otroligt nervös för om jag skulle klara det. Nu har jag sprungit ett maraton och vet att jag fixar det. Den här gången längtar jag efter det - efter den där adrenalinkicken, efter folkfesten runtomkring. Och resan, att få komma till Berlin igen - det var längesen. Vi ska bo vid Alexanderplatz, och resan ska inte bara bli springande utan lite sightseeing också.

Och nu är det bara att dra igång tränandet på allvar igen... Just nu är det på läge "springer lite så där ibland för att jag inte ska glömma bort handlingen i ljudboken jag lyssnar på då, och gympar lite när andan faller på". Men efter nyår ska jag sätta igång på allvar. Det tar tid och är jobbigt - men det känns också ganska skönt, allt det där springandet. (annars hade jag ju varit helt galen som anmälde mig till en mara till...) Det blir ett gift, det blir det.

Mina Asics Gel Kayano 19 som jag köpte i februari - har sprungit 866 km i dem nu...

Ett ganska så nördigt inlägg

Egentligen hade jag tänkt skriva om andra saker idag här på bloggen - dagarna bara rusar iväg och jag hinner inte med bloggskrivandet som jag tänker. Här ska skrivas om berlin marathon, om gymnasieval och annat sånt. Men i stället kommer så länge detta:

Hysteriskt intressant information om ett vägarbete som ligger mig nära om hjärtat

Fina bilder på Finaste Cirkulationsplatsen, och het info om att det har planterats lökar på den. Tänk, bara, vad man får veta intressanta saker om man läser på Trafikverkets hemsida. Vilket jag i och för sig inte gör så där överdrivet ofta. Pumpstationer! Grus! Belysning! Å, Jonatan, jag ser ljuset i slutet av tunneln. Jag ser ljuset!

Och så talar de om våren. Jag blir lite längtig.

(ja, jag vet att det här kan vara ett av de nördigaste inläggen jag någonsin skrivit)

Pokémon - gotta catch them all...

I går kväll hade jag egentligen tänkt sitta och läsa en god bok. Kate Mortons "En välbevarad hemlighet". Av detta blev intet.

Sonen kom nämligen med ganska nöjd min och tryckte ett Nintendo DS i händerna på mig. "Här, mamma! Spelet är igång, du följer bara instruktionerna och så frågar du mig om det är något du inte förstår."

Jag fattade direkt och lydde. Spelet ifråga var Pokémon. Det hela gällde ett vad, eller vad man ska kalla det, och det var bara att lägga boken ifrån sig och sätta sig in i pokemonvärlden och spela.

Det är nämligen så, att för två år sen nu kom pc-spelet Skyrim. Jag köpte det typ dagen efter att det kommit ut, Håkan några dagar senare (ja, vi var tvungna att äga två kopior pga rätt avancerade kopieringsskydd), och vi spelade, spelade och spelade tills någon gång in i maj eller så när vi klarat av det mesta i spelet och tröttnat lite.

Vår sons liv består huvudsakligen av datorspel. Jo, en hel del skola också, men den delen av livet han gillar mest består av datorspel. Och jag har puttat lite på honom sedan jag började med Skyrim och tyckt att "det här är något för dig". Men han har inte velat. Ett spel som mamma gillar - nja. Kan det vara något?

Å andra sidan tjatar han på mig om diverse spel han tycker att jag bör prova. Portal 2. Assassin's Creed (som jag har provat men inte fastnat i). Pokémon. Efter en ganska lång tjatperiod om just Pokémon så sa jag att "OK, jag lovar att spela Pokémon om du spelar Skyrim. När din karaktär nått level 10 i Skyrim så kan du komma med ditt DS så lovar jag att spela".

Sen kan ni förstås själva räkna ut varför jag satt och spelade Pokémon igårkväll. Han har nått level 14 i Skyrim nu, och verkar helt fast. Och mamma hade rätt.

(Hur långt ska jag spela i Pokémon, då? Jag har frågat, och fått till svar att jag bör ha klarat av två Pokegym samt äga minst sex Pokémons, då har jag spelat ungefär lika mycket motsvarande level 10 i Skyrim. Kate Morton får alltså vänta lite.)

Den här lille gynnaren är min start-pokémon.

Den är här! Den är igång!!

Vår efterlängtade rondell är klar nu! Eller, ja, det är lite finlir kvar som att refugerna ska fiffas till, dikena ska säkert bli finare, skyltarna ska säkert bli lite mer skyltiga eller nåt. Men själva funktionen rondell är nu på plats och igång. Och jag blir på gott humör varje gång jag ska köra över eller ut på 108:an.

Här har jag skrivit om hur jag längtat och väntat. Vi pratar alltså om korsningen i Klågerup där vi flera gånger om dagen har varit tvungna att köra över en stor landsväg där folk, fä, lastbilar och annat livsfarligt har blåst förbi i mycket högre än de 60 km/h som är tillåtna just där. Varje gång jag kört över har jag dragit en suck av lättnad över att jag klarat det även denna gång. att jag inte krockat med bilar körande på 108 eller bilar på väg ut på 108 och som rivstartat iväg i en vänstersväng mitt framför min bil när jag skulle köra rakt fram och hade företräde. Åtskilliga tvärnitar och kallsvettningar har upplevts i denna eländiga och farliga korsning.

Men nu! Nu! Nu glider man in i rondellen, kollar åt vänster, och KÖR. Åh, lycka! Åh, glädje! Åh, pilutta er alla trafikdårar som inte lärt sig högerregeln, nu kan ni äventyra folks liv i någon annan korsning!

Vi har en rondell!

(Tänk, vad glädjeämnena förändras här i livet. Då: Åh! Ratatas nya skiva har kommit! Eller, Åh! Killen jag är kär i hälsade på mig! Eller, Åh! Jag har fått Thåströms autograf! Nu: Jag får köra i en rondell varje dag!)

Om...vänta här nu, har jag bloggat om det här ämnet förut?

Carolina (med ganska trött och luttrad röst): Nu ska vi prata om våra bilar. Igen.

Bloggläsarna (flockas med lystna blickar och lätt skadeglada flin): Ooo, nu har de haft problem igen. Haha! Varför köper de inte nya bilar istället för att köra runt i de där vraken de har?

Carolina (morrar inombords: för att vi inte har RÅD förstås!): Igår skulle Volvon besiktigas. Det skulle ju kunna hända vad som helst där. Nya mystiska fel som skulle åtgärdas, rostskadorna som tidigare icke anats, märkliga värden från avgassystemet. Vad vet jag? Håkan och jag gjorde vad vi kunde kvällen innan - lade fram varningstriangeln, kollade så att alla lampor fungerade, fyllde på spolarvätska. Håkan: Tur att vi fyllde på bromsolja förra gången den där lampan tändes så att inte den börjar lysa nu, för då går bilen garanterat inte igenom besiktningen. Carolina: Ja, för (haha) man vill ju inte göra som kära grannen fick göra - gå hem från besíktningsstationen för att varningslampan för låg bromskraft på bilen lyste. Men det är ju ingen risk nu.

Carolina (fortfarande med trött röst): Ja. Och så blev det onsdag eftermiddag. Jag kunde gå ifrån jobbet i god tid, och hade gott om tid på mig att köra till besiktningen. Kände mig duktig och nöjd.

Bloggläsarna (lystet): Ja? Ja? Vad hände??

Carolina: Precis när jag kör in i rondellen i Klågerup (åh! vi har en rondell nu! Den är klar!! Den får ett eget hyllningsinlägg i morgon!!)(men det där var en parentes), ja precis då. Då TÄNDS DEN DÄR JÄMRA VARNINGSLAMPAN OM LÅG BROMSKRAFT! Den lampan som är ett enda rött utropstecken som betyder "sväng av vägen, stäng av bilen, invänta bärgare".

Bloggläsarna (fniss fniss): Så du fick promenera hem från besiktningen?

Carolina (morrar): Nä. För jag körde inte ens dit. Jag stannade bilen (duktig!), ringde till centrala bilbesiktningen och hörde om  jag kunde boka om tiden fast det bara var 20 min kvar till den. Och det gick bra. Sen körde jag (fy fy!) mycket försiktigt hem. Bromsolja fylldes på. Och nu måste vi lokalisera felet som gör att bromsoljan läcker. Åh, vad jag älskar att ha gamla bilar att köra runt med! Eller inte.

Bloggläsarna (med klagande stämmor, som i någon grekisk tragedi). Men ack! Köpen sig då en ny bil! Det finns något som heter avbetalning. Ve! Köra med okänd bromsverkan! Elände! Olycka! Skäms!

Språkpolisen är helt förvirrad...

Nu är språkpolisen helt konfunderad och behöver hjälp.

Det är så att jag nyss publicerade ett inlägg på min bokblogg på LitteraturMagazinet om de böcker jag själv kallar "mitt i mellan-böckerna". Varpå det raskt plingade till i mobilen med ett meddelande på facebook från min mor som påpekade att "hörru språkpolisen - heter det inte mittemellan?"

Alltså, jo. Det gör det. Jag kollade på saol.se, korrektaste platsen av dem alla för en språkpolis. Och det heter "mittemellan". Möjligen med varianten "mittimellan" men mittemellan står förstast och rättast.

Men "mittemellan" känns så fel. "e", liksom?? "Mittimellan" känns överlastat. Jag skriver nästan alltid ut de tre orden "mitt i mellan" och känner mig hemskt redig för den skull. Men det är alltså fel.

En liten koll på nätet i allmänhet säger mig att jag inte är ensam. Det är ganska många som gör som jag. Fast det inte är rätt. Håller språket på att ändras? Varför heter det egentligen mittemellan med det där märkliga "e" som ju aldrig annars är någon preposition i vårt språk?

Och framför allt (eller om man nu vill "framförallt" i ett ord):

Vad skriver du? (för i talspråket blir det ingen större skillnad) Kommentarer, tack!!

Nu ska vi prata om cake pops.

Det här är ett inlägg om matlagning. Mer specifikt om bakning. Konditoribakning. Finlir. Haute cuisine för bakverksälskare. Det handlar om cake pops. Och om jag tar den slutliga sammanfattningen allra först:

Gör inte cake pops. Det är sanslöst mycket jobb.

Här kommer först ett youtubeklipp på hur grant och fint och tjusigt det kan vara att göra dessa små läckerheter och konstnärliga skapelser. Cake pops är, för den som inte vet, typ chokladdoppad kaka på pinne.



Lisa hade visat mig något liknande klipp där de gjorde cake pops, och hon var helt såld på hela idén. Mamma, vi måste göra! Mamma, vi måste köpa såna där pinnar man ska ha till cake pops! Mamma! (efter att hon fått en påse sådana pinnar till födelsedagen) När ska vi göra våra cake pops!?

Den här mamman, som sett youtubeklippet och fattat att det handlade om att sönderdela sockerkaksbotten, blanda med något kladdigt, mosa ihop det, rulla till bollar, köra i pinnar, doppa i choklad och efter mycket pill uppnå ett resultat som hon inte lockades vidare av (blockchokladdoppad sockerkaka på pinne, nån?) försökte på mammors elaka vis att ständigt skjuta upp detta evenemang. Nä, inte idag. Nä, inte till helgen, vi ska orientera. Nä, vi hade nyårfesten förrförra året och jag är fortfarande trött. Nä, inte nästa vecka för jag har en fis på tvären.

Men idag. Då hade Lisa en kompis här. Håkan och jag skulle vara borta på orientering till en bit in på eftermiddagen, och jag sa att OK. Intag köket. Gör era cake pops. Blanda inte in mig. Och så blev det. Här är en rapport (från mig som alltså var en - thank god - utomstående betraktare):

1. Man ska utgå från en sockerkaka som man liksom råkar ha liggande. Det hade säkert gått väldigt bra med färdigköpta tårtbottnar från affären, men enligt Lisa skulle det bakas en sockerkaka. (eftersom det här hushållet sällan har sockerkakor "liggande")
2. En sockerkaka bakades sålunda, helt utan föräldrahjälp. Den ställdes för att svalna.
3. Under tiden gjordes smörkräm i ordning. I klippet ovan används frosting för att binda ihop sockerkakssmulorna, men man kan också ha nutella. Eller smörkräm, som tjejerna valde. Mycket, mycket smörkräm.
4. När sockerkakan svalnat revs den ner i en stor bunke och blandades ihop med smörkrämen tills det blev som en deg.
5. Bollar formades. Telefonsamtal till mamma gjordes för att rapportera att huset nu var utan bakplåtspapper. Ganska mycket smet provsmakades. Varje boll som gick sönder var man tvungen att äta upp. Illamående uppstod.
6. Bollarna sattes ut i garaget för att stelna.
7. Bollarna togs in i köket igen. Hål gjordes i varje boll i lagom pinnstorlek. Blockchoklad smältes, pinnar doppades i blockchoklad och stoppades sedan ner i hålen i varje boll (chokladen ska få pinnen att sitta fast). Ut i garaget för att stelna igen.

8. De blivande cake popsen togs in i köket igen. Nu smältes ännu mer choklad. Cake popsen doppades. Pinnarna lossnade. Cake pops-konditorerna ledsnade lite och började spritsa chokladen över bollarna med hjälp av en plastpåse i stället.
9. Garnyr sattes på de cake pops som faktiskt blivit cake pops och inte några exklusiva sockerkaks-smörkrämsbollar med spritsad choklad på toppen.
10. Ut i garaget igen för att stelna.
11. In igen för provsmakning efter middagen. Nu var klockan 19.30. När tjejerna började göra sockerkakan var klockan ungefär 10.30. 

Hur smakade de då? Jodå. Goda, tyckte tjejerna. Som saftig sockerkaka med blockhoklad på tyckte modern. Mums, tyckte storebror och tryckte två cake pops på mycket kort tid. Kan ni göra fler såna här?

Lisa och kompisen tittade på varandra. "Nä." var det mycket bestämda och enhälliga svaret. "Det var bara FÖR jobbigt. Och vi failade en hel del."

Himla bra, tycker jag, som aldrig mer behöver ha dåligt samvete för att jag skjuter upp eventuellt cake pops-tillverkande till en annan dag. Eller en annan vecka. Eller ett annat år.

Förresten föreslog jag att de kanske kunde göra vanliga sketna (men goda) chokladbollar nästa gång, och så helt enkelt trycka ner pinnar i dem? Fick standardsvaret: "Meh! Mamma!"