Mytte bass: part two

Nu har då PULS varit här med den största slang&sug-bilen som finns. (jag vågade ringa dem till sist) Det var nog i sista momangen för igår rann vårt trekammarbrunnsvatten ut över bygatan och luktade ungefär lika kul som trekammarbrunnsvatten brukar lukta. Ska nog vara extra snäll mot grannarna ett tag.
Han som skötte bilen sög ut saker och vatten och spolade och hade sig. Ett tag vevade han till och med ner en ficklampa på slang, liksom, ner i de där mörka djupen där allt bara borde försvinna.

Sen knackade han på dörren till vårt hus och såg allvarlig ut. Och jag tänkte att nu, nu säger han att vi tyvärr måste byta ut allting. Trekammarbrunn, trädgård, hus, make, jobb. Typ. Fast det sa han inte. Det han sa var iofs inte kul det heller, men jag var lite beredd. Han sa att röret som leder ut från brunnen till någon okänd plats var trasigt och måste bytas ut. Det måste grävas upp med grävmaskin. Ungefär här fick jag kallrysningar över hela kroppen. Grävmaskin för mig är stort, vägbygge, jobbigt, inget jag vet något om eller vill befatta mig med och dyrt, dyrt, dyrt. Jag tackade iallafall denne snälle man för att han sugit runt och gjort vad han kunde och så for han.

Går det inte lika bra med trädgårdsspaden, tro?

Nåväl. Med ett svart hål i magen så ringde jag Håkan. Och han blev inte alls upprörd. Nästan tvärtom. Vi har inte samma inställning till grävmaskiner, tydligen. Han räknade raskt upp några vi känner som faktiskt äger grävmaskiner. Bönder (dessa äger tydligen ofta grävmaskiner). Ja just ja, kom jag på, vi bor ju på landet! Vi känner bönder! De kan gräva till oss! Och byta rör tyckte Håkan inte var så farligt. Det var mycket bättre att få det här felet inringat, tyckte han, än att inte veta och möjligen få just byta ut hela trekammarbrunnen. Tänk - jag lever med en man som tycker att det inte är så farligt att byta ut ett avloppsrör samt att det är en baggis att få hit en grävmaskin. Jag blev genast mer kär i honom än vanligt.

25 maj. Fredag. På Ven.

Vissa dagar på jobbet är bara bättre än andra dagar på jobbet. Och att göra personalutflykt till Ven i slutet på maj när syrenerna och rapsen blommar och solen strålar från en klarblå himmel - tja, en slaskig dag i mitten på januari blir liksom inte lika bra hur kul det än är att jobba på bibliotek.

Idag kunde man alltså se 12 bibliotekarier och biblioteksassistenter stega ombord på båten till Ven. Det är inte ofta man kan se sånt, det var nog därför det var så många människor på båten som hade kamera runt halsen eller i handen.

Jag har aldrig varit på Ven förut. Det såg lite litet ut och jag undrade om allihop skulle få plats samtidigt på ön eller om vi skulle få gå iland i omgångar, liksom.

Fast det tog sig när vi kom lite närmare.

För att få tillträde till Ven på riktigt så måste man liksom klättra över en tröskel. En brant väg som trösklar sig upp på höjden. När man väl klarat av det provet så får man hämta sin hyrcykel. Alla hyr en cykel. Det finns många att välja på: med eller utan växel, med eller utan släp, med eller utan följecykel, cyklar i olika storlekar från pytte till mellan till lagom. Och så finns det tandemcyklar. Det verkar kul.

Men idag skulle jag få cykla på Nr 288, en gul Monark utan växlar men med broms (om man tog i lite).

Det är svårt att cykla vilse på Ven, för det finns liksom bara en väg, "Landsvägen" som går från det ena stället till det andra stället.

Bibliotekarier på väg.

Från Landsvägen går några grusvägar åt andra håll men dem ska man inte in på. I alla fall inte om man är medlem i en grupp som har ett annat mål, nämligen Tycho Brahes minne som ligger mitt på ön.
Utställningen om Tycho Brahe finns nu i en ombyggd kyrka, vilket jag tycker är en vettig och bra användning av en kyrka. Idag var det väldigt varmt inne i den där kyrkan, så mina nyvunna kunskaper om Tycho är inte jättestora. Jag vet att han gillade att plugga och utbildade sig på många universitet runt om i Europa, och brevväxlade med såna som var värda att brevväxla med om man ville bli något inom vetenskapsvärlden. Sen vet jag att han skrev lärda texter om en ny stjärna, som resten av världen och speciellt prästerna tog som ett förebud på att världen hade syndat alldeles förfärligt och nu snart skulle få sitt straff. Jag vet också att Tycho hade en väldigt simmig blick. Det ser ut så på porträtten. Han hade nog tittat på för många stjärnor både här och där. Och så vet jag att han hade en syster som var lika smart som honom själv och hette Sophia men att hon (eftersom hon ju var kvinna - alla visste att kvinnors hjärnor hade mindre kapacitet) mest fick ge utlopp för sin begåvning på att anlägga en fin trädgård och brygga läkemedel. Samt att hjälpa Tycho lite grann i hans forskning när hon hade varit snäll.

Sen gick jag ut från Tychos kyrka och tittade på utsikten.  Så här ser den ut:

Från Tycho Brahes minne är det mest nerförsbacke om man ska till Kyrkbacken. Och det skulle vi, för nu var det dags för Hvenspetta. Neråt, neråt och sen brant neråt och så kommer man till Hamnkrogen. Hamnkrogen hade dock inte riktigt koll på att de hade äran av att få laga Hvenspetta till
tolv bibliotekarier. De blev helt överväldigade av detta och bad oss komma tillbaka om en kvart så de hann hämta sig (och fixa till fisken). På 15 minuter hinner man tydligen mycket. Här är min fisk:

Ja, den var god. Kräftan också.

Kyrkbacken ligger nere vid havet. Väldigt vackert. Väldigt brant nerförsbacke sista biten.

Då räknar man ut att när man har magen full av god Hvenspetta och maffig chokladtryffel så ska man upp för den där backen igen. Och resten av backarna till toppen av ön. Men om det var jobbigt så har jag glömt bort det för syrenerna doftade så gott och de små husen längs vägen var så vackra så jag förlåter allt.
Den här dagen tog slut alldeles för fort. Jag fick lämna tillbaka nr 288 innan jag riktigt var färdig med den och med att upptäcka alla vägar på Ven, tyckte jag. Jag lovade 288an att jag skulle återvända mycket snart och dessutom ta med min familj. Nästa gång vi kommer ska vi ut på alla små cykelvägar! Längtar redan.

Sista backen ner. Nu utan cykel. Nedanför backen väntar Hven-glass, hemmagjord. Inte dumt alls.

Solen lyser nog alltid på Ven, tror jag. En underbar dag.

Erik är nu officiellt tonåring

Jaha. Då är Erik även officiellt tonåring. Fast han har liksom varit det ganska länge redan, tycker vi som lever med honom. Humörsvängningar - check. Uppkäftighet - check. Kroppen blir större - check. Etc.

Tyvärr måste man gå i skolan även på sin födelsedag. Synd, tycker Erik, för annars hade han suttit hemma och spelat 3DS med sina nya spel hela dagen samt övat sig i att spela ocarina. Den som inte vet vad en ocarina är får spela lite mer Zelda. Ett mycket allmänbildande spel.

När våra barn fyller år så får de önska sig vilken middag de vill. Idag har vi alltså ätit fondue. Med 5 olika såser. På en vanlig sketen torsdag.

Födelsedagar borde vara röda i almanackan.

Såna där stunder man tycker om

Idag har jag haft två såna där stunder man tycker om. Först var Lisa och jag på Burlövs centrum för att köpa födelsedagspresent till Erik, och vi passade på att fika lite på Espresso House. Mor & dotter-stund, det är härligt det. Lisa pladdrar på om allt möjligt mellan himmal och jord (och avbryter sig ibland för att väsa till mig att "du skämmer ut mig, mamma" när jag gör något helt oskyldigt, typ går eller pratar) (tro mig, det är inte lätt att INTE skämma ut sig nuförtiden, tydligen). Man får veta allt möjligt när man är ensam med Lisa. Och man får höra mycket sång. Mest från Phantom of the Opera.

Nystukad handled. Olycksfågel.

Sen lyckades jag pricka in en sällsynt Mor & son-stund också! Vi passade Murre på kvällen, och Erik och jag gav oss iväg på långpromenad med honom i kvällssolen. Helt underbart. Erik pladdrar på han också, men han pratar mer om djupa livsfilosofiska frågor typ om våra liv är roligare än hundars liv (Tja. Hundar slipper ju läxor. Men vi kan äta godis när vi vill.) blandat med frågor typ om vi sa kråkstenar om vita glänsande stenar när vi var barn och vad de kan vara gjorda av. Stenarna alltså. Erik tycker aldrig att jag skämmer ut honom Om jag inte kramar honom så att någon annan kan se, förstås.

Tonåring om 4 timmar...

Klädval

Jag är en curlingmamma (ja, jag erkänner). Så fortfarande lägger jag varje morgon fram kläder till barnen. Ibland protesterar Lisa mot något och byter ut det (men varför kan du inte välja kläder själv, Lisa? Nä, det är bättre du lägger fram och så kan jag byta ut det som inte är bra. Visst. Det är så det är i livet - det är lättare att förändra något som redan är gjort än att skapa nytt.). Men aldrig att Erik byter något. Kläder är bara något man har på sig för att skyla kroppen, liksom.

Men i morse. Då kom han ner och hade tagit en anna tröja än den jag tagit fram. Jag bara kommenterade det, att han bytt, och han förklarade att den tröjan jag lagt fram inte passade så bra till byxorna. Visst, OK, byt du, tyckte jag.


Sen ser jag att Lisa sitter och låtsas-hyperventilerar i hallen och pekar på Erik. Vad är det? undrar jag. Men mamma! Märker du ingenting?! Han har ju koll på vad han har på sig! Han valde själv en tröja han tyckte passade till byxorna! Han brydde sig om vad han har på sig!!

Hon har absolut rätt. Det är en milstolpe. Vad är det som har hänt nu? Han fyller tonåring på torsdag - är detta det ultimata beviset på det?

Läger-påverkan på barn

Nu har vi varit och hämtat Erik och Lisa efter fyra dagars scoutläger. Solbrända, glada, trötta. Och större.
Det är märkligt men det är inte första gången det känns så.

De har vuxit.

De har klarat sig fyra dagar utan mamma och pappa. De har sovit ute, de har levt lägerliv, de har varit med jämnåriga under lite påfrestning. De har haft kul utan oss. Och det syns på dem.

Vi får passa oss. Ett antal scoutläger till så flyttar de väl hemifrån.

Fartig lördagsunderhållning

Här sitter man då och intar sin romantiska lördagskvällsmiddag. Håkan och jag ensamma. Oxfilé på bordet (när barnen är borta dansar oxfilén på bordet minsann). Vårkvällen är ljuv, grön och stilla.

Och så plötsligt kommer hon. Vår ca 70-åriga granne. Med sjalett om huvudet för hon är alltid väldigt mån om att lockarna inte ska förstöras. Hon kommer farandes på en Segway ute på bygatan!

"Farandes" är kanske lite att ta i. Jag vet inte hur fort de där kan gå, men snabbare än en rollator, kanske?

Och hon kör inte en gång, utan fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Roligare än så får vi faktiskt inte här på landet.



Grymt fartvidunder