Rondellkärlek

Ni vet den där rondellen i Klågerup som jag har förklarat min kärlek till vid ett flertal tillfällen i den här bloggen? Så här års är den så extra bra att den får en sådan som mig att göra fnoskiga saker.

Nämligen är det så att någon kommunanställd under planeringsarbetet fick ett ytterst begåvat infall och bestämde att det skulle sättas lökar över hela den där rondellen. Och bara krokusar. I färgfält. Det första året hann de inte ta sig så värst, men nu... oj vad det är vackert! Det är så vackert att det får en att köra vidare till jobbet med ett leende på läpparna varje morgon. Tänk att någon kan få en så bra idé!

Och den fnoskiga saken jag gjorde idag var att stanna bilen, gå ut och fota hela härligheten. ("nä, mamma, du gjorde inte det, va? Säg att du inte gick ut och ställde dig att fota rondellen? Mamma! Du är bara såååååå pinsam... Var det någon som såg dig?") Den här rondellen är en praktsak. Den ska förevigas.

Först när man närmar sig med bilen ser det ut som om det ligger snö på kullen där framme:

Men när man kommit helt nära så ser man ju att det är vita krokusar.

Kullen är delad i fyra fält, så nästa när man svänger runt i rondellen är alltså de lila krokusarna:

Och sen, när jag promenerade tillbaka till bilen? Då hittade jag den här lilla gullisen, som jag givetvis också var tvungen att lägga mig på knä och fotografera. Landin-Grubbska äran var liksom redan körd, tänkte jag. Och jag älskar tussilago.

Dagens tio

Inspirerad av Onekligen-Lisa kör jag en dagens tio:

Dagens aj: ena hälen när jag gav mig ut att springa idag igen efter att ha sprungit nattorientering (jodå!! plötsligt händer det...) igår kväll. Hälen ville vila, sa den.
Dagens gullegullegulle: killarna i tvåan som kommer in till biblioteket varje lunch. Dels för att de gillar att hänga där, dels för att de lånar och läser böcker. Men helt förutom det är de så himla gulliga och söta och kloka att jag vill krama dem hela tiden. Fast det gör jag inte.
Dagens kram 1: vår Erik som håller om midjan på grannens Erik när de på samma moppe åker iväg till scouterna.
Dagens kram 2: när Lisa går runt och bär på boken hon läser just nu som är så bra, så bra, så bra...
Dagens chock: när jag bokpratat för åttorna i fyrtio minuter och de...lånar några av böckerna! (obs! händer typ aldrig med åttor)(fast sedan kan de komma i smyg på rasten eller efter skolan har slutat och låna)
Dagens njut: att få lyssna på Anna-Maria Källs uppläsning av Trosells Hjärtblad. Så bra hon läser! Har en ny favoritljudboksuppläsare nu.
Dagens starka: wok-middagen med nudlar och nog lite för mycket sambal oelek. Fast gott.
Dagens gula: det ytterst i toppen på påskliljorna som slår ut vilken dag som helst.
Dagens unn: att jag låter mig själv fortsätta med min fantastiska och braiga och väldigt tjocka fantasybok trots att jag har åtminstone tre måste-böcker som måste läsas ungefär igår.
Dagens rygg-rys: När Lisa spelar Ljusa kvällar om våren på fiol, och det är just det utomhus. Åh, hon spelar så fint och jag önskar att ni kunde få höra när hon spelar den...

Såna därninga saker som gör livet värt att leva x 4

En sån här dag i mars, med sol och fågelkvitter och en plötslig lust att städa lite i trädgårdslanden. Och så sånt här:

Jag vill bli som Rune

Häromdagen när jag skrev ett självömkande inlägg om hur besvärligt jag tyckte det var att orientera och hur eländigt jobbigt allting var så fick jag en kommentar av Karin på Facebook: såg du inslaget på TV om den där 97-årige orienteraren? Det hade jag ju inte gjort, men oäkte maken letade raskt upp det på nätet åt mig. Det handlar om Rune Haraldsson, världens äldste orienterare, och du kan kolla på klippet nedan. Tävlingen han är på är O-ringen i Skåne förra sommaren, den etappen vid havet som nog kan ha varit den vackraste i hela O-ringens historia (och där just den här orienteraren satt i det dammiga, sandiga och varma sekretariatstältet över en dator och inte hade öga för vare sig sol, utsikt eller något vackert alls).


Rune Haraldsson - världens äldste orienterare from Peter Holgersson on Vimeo.

Men tänk att få bli så gammal som 97 år och fortfarande ha ork och vilja att ge sig ut i skogen för att orientera! Det är helt otroligt fantastiskt!

Det är ju så att orientering är en sport för alla åldrar (precis som Rune säger i filmklippet). Banorna och svårigheterna anpassas efter skicklighet och ålder på den som tävlar, och alla kan vara med. Och hela tiden jag har hållit på med orientering har jag fascinerats över just detta - att på väg till start gå bakom en liten knatte som håller pappa i handen. Han är så liten att orienteringströjan räcker honom till knäna - men ut i skogen ska han. Och strax efter den lille helt nye orienteraren kanske jogga om en dam i åttioårsåldern, som knatar sig fram mot start, hon också. Samma skog, samma start, samma kärr och stenmurar som ska besegras.

När jag och Håkan gick med i Malmö OK var vår störste stjärna i klubben Hans Lindin, som vann O-ringen i H80-klassen. Fatta - H80-klassen! Herrar 80 år och uppåt! När jag träffade denne 80-årige man, som liksom alla andra raskt promenerade alla kilometrarna från parkeringen till arenaområdet med den stora orienteringsryggsäcken på ryggen och såg ut att vara max 60 eller så, så tänkte jag att det där ska vara min förebild. Jag ska, om jag kan, också vara rörlig nog att ge mig ut i skogen när jag är 80 år. Det är klart att man aldrig vet hur kroppen ska bli, vilka sjukdomar och skador den ska igenom - men så länge jag själv kan välja så ska jag försöka ge min kropp förutsättningarna att vara rörlig och i god kondition.

Och visst gnäller jag om att jag ska sluta med både orientering och löpning när det känns motigt - men ännu så länge gör jag inte allvar av det där. Ännu så länge vill jag och kan jag springa, och jag har fortfarande bilden av den där guppande ryggsäcken märkt med ett stort stolt H80 framför mig på väg till ännu en orienteringstävling. Jag vill bli som Hans. Jag vill bli som Rune Haraldsson.

*och nu ska jag sticka ut och springa, förresten...*

05:55

Det finns två olika sätt att vakna kl. 05:55.

Det kan vara så här: du vaknar 05:55 av okänd anledning. Någon fågel som kvittrar utanför huset kanske, eller du är kissnödig, eller du drömde konstigt, eller din oäkte make har sparkat till dig lite ömt eftersom du snarkat. Du funderar omtöcknat på vad klockan är och hur många timmar det är kvar att sova innan väckarklockan ringer 06:05. Du tittar på klockan och inser det grymma faktum att den är just 05:55 och att din morgon ska sätta igång om ynka tio minuter. Du förbannar allt och alla och önskar att du hade en stoppa-tiden-trollformel.

Eller så kan det vara så här: du vaknar 05:55 av okänd anledning, troligen någon av dem jag föreslog ovan. Du funderar omtöcknat på vad klockan är och om det är lönt att gå upp och gå på toaletten. Du tittar på klockan och ser att den är 05:55, och du kommer lycksaligt ihåg att det är lördag morgon. Du går upp, går på toaletten, går tillbaka till sängen, ger fingret åt väckarklockan, drar upp täcket över öronen och somnar omedelbart om. Kanske din morgon börjar vid 9. Eller 10. Mmmmm.....

Den ena sortens uppvaknande hade jag i morse.

Den andra sortens uppvaknande kommer jag säkert att ha i morgon.

Halleluja, det är helg!

Nä, Bonnier Carlsen är inte författare till den där boken. Kom ska jag visa dig (igen...).

Jag är så glad att jag aldrig fick för mig att bli lärare när jag blev stor. För oj! vad jag är usel på att lära ut.
Jag har alldeles precis haft ännu en grupp elever från fyran här för övningar i bibliotekskunskap. Det är en period nu på våren när jag som skolbibliotekarie har informationssökningsövningar med fyror och femmor, både i grupper och i helklass, och när den här perioden är slut (nu faktiskt - detta var sista gruppen) så är jag helt slut. Och alltså glad över att jag inte är lärare.

Det är inte alls det att de är bråkiga eller stökiga - nejdå, det är snälla barn som lyssnar på det jag säger och gör som jag säger åt dem att göra. Jag har dem i smågrupper om max 8 elever, och då är det inte svårt att ha koll även på de där som har svårt att koncentrera sig.

Men det här: jag har så dåligt tålamod när jag lär ut. Jag har själv lätt för att lära, och kan inte förstå att det jag tycker är enkelt kan vara svårt för andra. Givetvis försöker jag inte visa det, utan visar barnen igen, och igen, och igen det som de inte förstår. Och i stället för att (som jag skulle vilja) ta dem i handen och direkt leda dem till hyllan för att visa dem var boken står (det är ju så enkelt) försöker jag dela upp informationen ännu mer, förenkla det ännu mer, förklara på ett annat sätt, ge dem ledtrådar... Och inombords bara skrynklar jag ihop hela mig för att inte morra av frustration. Vad är det som är så svårt?! Varför fattar du inte, unge, när de andra gör det?

Fast det säger jag förstås inte. Utan förklarar och visar igen. Och är alltså helt slut efter ett par sådana gruppövningar om 60 min.

Ni hör ju - jag hade varit en total katastrof som lärare som hade stått och haft mässande föreläsningar bakom en kateder, för att sedan håna eller bli arg på de stackars barn som sedan inte direkt hängt med på det jag sagt. Och jag är så himla imponerad av alla de som faktiskt kan lära ut, som arbetar som lärare, som gör det timme efter timme, dag efter dag, med ett oändligt tålamod. Jag hade ALDRIG klarat det.

Troligen jag i en parallell framtid där jag hade valt fel yrke.

Ondskans sandfält

Just denna dag med snålblåst och snöblandat regn valde jag att försöka mig på det här med orientering igen. Jag och Håkan åkte på en tävling vid Furuboda söder om Åhus. Fördelen med terrängen där är att det inte finns några blöta kärr eller klafs, eller slyiga buskar. Det är strandskog, med sanddyner, små tallar, många kullar och rätt fin skog. Kommer man helt vilse går det förstås alltid att gå ut till havet så vet man på ett ungefär var man är och kan börja om.

För det är det som är nackdelen med skogarna söder om Åhus - man går vilse ofta. Eller rättare sagt, hela tiden om man heter Carolina. För de är svårorienterade! Jag får inte ihop de gula fälten som är öppen mark (tror jag) med de svartprickiga som är sandfält (med diffusa gränser), och alla de där bruna knippena som ska föreställa höjder kan jag aldrig känna igen ute i verkligheten. Går de upp eller ner? Vilket knippe med bruna streck på kartan är det jag befinner mig på där jag står och försöker ta reda på var jag är?

Jag tror att själva idén med orientering är att man ska bli bättre och bättre ju längre man håller på - men med mig är det tvärtom. Jag blir bara sämre.

Idag inledde jag starkt med att springa fel till första kontrollen, och springa runt i de där sandfälten i en kvart innan jag hittade rätt. Därefter flåsade jag runt till de närmaste kontrollerna som jag faktiskt lyckades hitta (med hjälp av fega vägval, typ stigar och hus och små snälla farbröder som visade mig rätt). Sedan var det dags att gå vilse igen i de där sanddynerna/kullarna/krypande tallhöjderna/månlandskapet. När jag hade valsat runt där i tjugo minuter hade jag varit ute i skogen i 80 minuter och tyckte det kunde räcka med förnedring för den här gången. Jag gav upp och joggade mot mål.

Ännu argare blev jag sedan när jag lade in gps-rutten på kartan och såg att jag trots allt hade varit precis där den usla kontroll 13 borde varit. Men jag såg den inte! Jag misstänker starkt att elaka ekorrar hade tagit den, eller att den var gömd inuti ett träd eller något. Jag lägger in en bild med ett litet utsnitt från kartan där du kan titta på mina värsta krumbukter. Notera dock att jag står stilla mitt i ringen på 13, kliar mig i huvudet och undrar var jag är, medan kontrollen sitter typ på andra sidan busken.

Det är alltså de gula områdena, med antingen bruna krokiga streck, eller svarta prickfält, eller bägge, som är ondskefulla.
Vill du se hela banan jag sprang kan du titta här.

Den här orienteringskarriären läggs nog ned snart. Eller så springer jag på en av barnbanorna nästa gång. Den med skyltar av glada och ledsna gubbar längs med stigarna så att barnen vet om de är på rätt väg eller inte - den passar nog mig.