Vandringssöndag Klåveröd

 Idag vaknade mitt huvud 05.50 trots att det var söndag, och satte genast igång med att grubbla över världsproblem i allmänhet och oro över barnens välbefinnande i synnerhet, och vägrade alldeles totalt att somna om. Lite dumt av den, eftersom jag inte somnade förrän någon gång efter 01.00 pga satt och såg på film för länge och spelade Harry Potter Puzzles and Spells på mobilen ännu längre. Vid 8 gav jag upp sovgrejen och gick upp. 

Bästa medicinen för allmän oro och sånt där är för mig att åka ut i skogen, så det gjorde jag. Idag blev det till Klåveröds strövområde på Söderåsen, en timmes aptrist bilkörning via 108:an och 106:an och Kävlinge, Teckomatorp och Svalöv vilket kan vara ungefär den tråkigaste landsvägen som finns - men: så värt det! För oj, vilka fina vandringsleder det finns vid Klåveröd! Vi har orienterat mycket i skogarna omkring där, men aldrig vandrat, och det var fina stigar med tydlig skyltning och mycket omväxlande skog. Jag började min runda vid Traneröds mosse där det var ordentliga spänger att gå på, och sedan fick jag gå genom mossig granskog, över betesmark med stenmurar, genom dramatiska stendalar och längs med Klåverödsdammen. Där satt jag för övrigt på en sten och åt raggmunk med fläsk och kände att livet var rätt förträffligt ändå trots att det är så tomt hemma i huset utan barn. 

Jag skulle tro att jag tog 50 foton eller så med mobilkameran... här är några av dem.

Fascinerande möte i skogen 1: barnkalaset. I ett vindskydd vid Klåveröds dammar pågick ett fullt utvecklat barnkalas med födelsedagssång och presentöppning och drivor av barn. Hela vägen från parkeringen till vindskyddet satt ballonger i träden som vägvisning. Fint, och rolig idé! 

Fascinerande möte i skogen 2: Familjen som cyklade mountainbike. Stigen var här ganska backig och full av stenar, och på vissa partier både stenar och lera, halt och slirigt och rätt jobbigt att ta sig fram. Här kommer då mountainbike-pappan, som har sitt kanske ettåriga barn i barnsits framför sig på ramen. Efter följer mountainbike-mamman, vars ekipage består av henne själv på cykel, samt ett något äldre barn (3? 4?) på egen liten cykel bakom, fastkopplad på hennes pakethållare med en sån där extra stång. Alltså. Tungt nog att dra på vid cykling på en vanlig asfaltsväg, och här med stenar och lera och backar...? För att inte tala om läskigheten när pappan cyklar i nerförsbackar, med stenar, och minsta barnet framför sig som någon slags sköld. 
Men de måtte verkligen älska sin cykling och inte vilja avstå från den ens under småbarnsåren. "Allt går, bara man har rätta utrustningen och viljan" liksom.