lördag 17 november 2018

Om älgande söner och hälar

Attans, vad tiden bara försvinner...? Min ambition att skriva ett kort inlägg här varje dag har ju rasat totalt. Både vad gäller "kort" (jag KAN inte) och "varje dag" (hallå? det är november. Say no more.)

Alltså är det nu redan lördag igen. En mycket, mycket bra lördag so far. Inledningen var att sova länge, och att sitta extremt länge vid frukostbordet - två av mina bästa saker.

Sen drog jag och sonen till Bokskogen för att springa. Och detta är något mycket bra - sonen är numera den som drar iväg mig på springandet. Tänk, va?! Att han började följa med på löpturerna i somras, kämpade en del med dumma skor och värme och en mamma som sprang om honom - men att han ganska snabbt hittade sitt löpsteg, glädjen i att få vara i skogen, poddlyssnande, tillfredsställelsen efteråt, hela springa-är-en-bra-grej-grejen. Nu vill han alltså inte vara utan det, och det är många veckor sedan han tog hand om bilnyckeln under löpningen eftersom han raskt älgar ifrån mig, är först i mål och den som hämtar våra vattenflaskor i bilen.

Annan bra, bra sak: att det här med att gå till kiropraktor faktiskt verkar hjälpa min häl och fot att läka i grunden. Värsta hälsporreinflammationen gick över i slutet av sommaren med hjälp av smörjande, antiinflammatoriska medel på insidan och utsidan, inlägg, tåhävningar, fan och hans moster - men foten har ännu varit stel och inte helt bra och det känns som att inflammationen när som helst kan komma tillbaka. Men nu, efter två kiropraktorbehandlingar (han vrider mina höfter och drar i min fotled...) så känns det annorlunda. Idag sprang jag och det gjorde inte ont. Jag kunde slappna av helt i foten, och vilken skillnad det blir i löpandet! Jäklar i det!

Jag är fortfarande anmäld till Stockholm Maraton i juni, och nu börjar jag tro att det kanske går att genomföra, trots allt. Snart kan jag springa långrundor igen, och nu kanske jag får med sonen på dem också! Yej!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar