Decembermorgon. På alla sätt.

- Mamma? Varför måste det vara så MÖRKT??
- Bra fråga. Mycket bra fråga.

Sonen frågar, med viss desperation, och jag svarar, med samma desperation, ett icke-svar och tänker väl att det var därför Gud uppfann ostbågarna. Ut i mörkret ska vi, fast klockan bara är 07.15 och hela kroppen skriker "Somna om! Än är det långt till vår!" Erik ska övningsköra in till Polhem i Lund där han ska fortsätta sin dag, och jag ska vidare till mitt.

Övningskörning en decembermorgon med regn och hundratals billampor och annat som bländar i mörkret. Erik kämpar, och försöker komma ihåg allt med att blända av och på, vägfiler som inte syns på mörka gator, cyklister som inte heller syns på mörka gator och gångtrafikanter som varken syns eller märks förrän man kör över dem med bilen. Vi överlever. Gångtrafikanterna också.

Vidare till nästa roliga decembermorgoninslag: ett besök hos en öron-näsa-halsspecialist. Jag pekar på en cysta jag har i sköldkörteln. Den är sedan tidigare konstaterat ofarlig, men den är störig, trycker på matstrupen och gör ibland ont och jag vill ha bort den ur mitt liv medelst någon skicklig kirurgs skalpell. Läkaren (som säkert är tio år yngre än jag och snygg och när i herrans namn blev alla läkare och sådana där yngre än mig???) tittar, klämmer, känner och trycker sedan utan vidare förspel eller varning (eller, OK, han sprutade lite nässpray först) ned en slang via min näsa ner i halsen för att kunna titta på min hals inifrån. Gah! Skitläskigt! Tur att jag inte visste att han skulle göra det, för då hade jag varit nervös för det här läkarebesöket i flera veckor i förväg.

Den lilla kameran längst fram på slangen (alltså, dagens teknologi...) säger, precis som läkaren, att allt ser bra ut. Läkaren säger också att cystan kan opereras bort ifall den oroar mig och gör ont. Som den ju alltså gör. Ska han skriva remiss? Jag, som lätt tårögd fortfarande tycker det känns som att slangen sitter kvar inuti mina näs-svalg och halshålor, nickar och tänker att det nog ska gå bra, det hela. Operation i halsen, där finns väl inga vitala delar, och en halv sköldkörtel kvar är väl bättre än ingen alls, och what could possibly go wrong och vad som helst, bara jag slipper fler slangar genom näsan tacksåmycket.

Fasen vad pjallig jag är.

Vidare till jobbet. Startar datorn.  Datorn vägrar starta. Eller, datorn startar vissa delar av sig själv, utför en självdiagnostik (alltså, dagens teknologi...) och berättar för mig att nätverket har tackat för sig, packat och åkt på semester till Bahamas. Det skulle jag också vilja göra. Men jag ringer IT support ("har-du-startat-om-datorn-sitter-alla-sladdarna-i?" "Ja.") som hämtar hem nätverket från Bahamas och efter någon timme har kopplat ihop min dator med världen i allmänhet och bibliotekssystemet i synnerhet och muttrar över konsulter som gjort något fel i gårdagens nätverksunderhållsarbete och...

... hurra. Dagen kan börja.

Decembermorgnar? Jepp. Det var pga dem Gud uppfann ostbågarna.