måndag 4 december 2017

Är det inte det ena, så är det det andra... oron finns där jämt.

All denna oro... Det var absolut ingen som sade till mig innan jag skrev på bli-förälder-kontraktet att jag skulle tillbringa de närmaste (minst!) 20 åren med att oroa mig för allt som kan hända med ens barn? Om jag hade vetat.... fast jag hade ändå inte kunnat föreställa mig omfattningen, så jag hade säkert skrivit på ändå.

Ta bara halkan i morse. Regn och blött hela söndagen, och så sjunkande temperaturer över natten och någon grad över nollan på morgonen. Då vet jag att vägarna troligen är ishala. Särskilt vägen från Vismarlöv till Klågerup, eftersom den fick ny asfalt nu i höstas, och den känns banne mig lätt hal även i strålande solsken och tio plusgrader.

Lisa ska ju cykla ner till Klågerup för att ta bussen där, och ger sig iväg ungefär 6.40. Jag tillbringade hela tiden fram tills dess med att bekymra mig för hur vägarna skulle vara.
"Ja, mamma, jag SKA köra försiktigt."
Det tog ungefär 60 sekunder från det att hon lämnade huset innan hon kom tillbaka:
"Jag trillade med cykeln redan på väg nedför trappan, det är HALT idag."

Hon åkte med oäkte maken ned till Klågerup, med cykeln upphängd bakpå bilen. SMS kom: "ska hälsa att det är pissehalt på vägarna". OK, en av två klar.

Jaha. Då sätter NÄSTA oro igång. Sonen ska åka med kompisen in till Lund, kompisen som är ett år äldre än honom och har haft körkort sedan något år. Om oäkte maken tycker det är halt... hur många gånger tänker sig min mammahjärna att dessa rara gossar kommer att köra i diken, krocka och förgås? Många, många, det kan jag försäkra.

Nå. Sonen åkte iväg och inget vidare hördes. Jag körde en stund efter att han lämnat och tänkte att "bra, då kan jag kolla längs med vägen så att de inte har halkat av eller krockat". Och inte förrän jag själv satte mig i min bil och började köra iväg tänkte jag på att "hallå, det är halt. DU SJÄLV ska nu köra 6 mil på dessa vägar upp till Häljarp, och ta det lugnt är du snäll".

Det var halt som snor. Alltså, verkligen så halt så att om man växlade upp eller ned på raksträcka så svajade bilen till. 5 min efter att jag kört förbi halkade en lastbil av vägen i en kurva mot Vismarlöv. Men... inga fjuniga tonårsgossar sågs i någon bil i något dike.

Tänk, förr? Då var jag galet rädd för att köra bil om minsta snöflinga fallit eller minusgrad inträffat - vi bodde i stan och jag var inte van. Nu, om det är halt? Äsch, jag kör långsamt - men kan inte sluta oroa mig för hur mina barn fixar det hela.

Och igårkväll? Då var sonen iväg hos kompisar i Svedala, och skulle åka med vännen-som-har-bil-och-körkort hem. Jag tänkte han skulle vara hemma vid 22. Han kom 23, och den timmen där i mellan satt jag som på nålar och tänkte mig viltolyckor i Bökebergsskogen mörka decemberkvällar. Och nej, jag varken ringde eller sms-ade honom pga ville inte vara pinsamt oroliga mamman. Men det var jag förstås ändå - inombords, med magen i en knut.

Och det här var bara barn-i-trafiken-inslaget av all oro. Sen finns det ju allt det andra... Hörni, som funderar på att bli föräldrar: ha starkt psyke innan ni skriver på. Eller låt bli att ha livlig fantasi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar