fredag 11 november 2016

Livet i november

Världen tuffar på där ute utan att bry sig om medelålders bibliotekarier som är dåliga på att uppdatera sina bloggar. Presidenter väljs, låtskrivare blir nobelpristagare, eller så dör de. Livet i Vismarlöv går vidare, och i det livet är det de mindre sakerna som blir stora. Eller vad vi ska säga. Här är tre tillfällen när livet kändes mindre OK:

1. Oäkta make via mobiltelefon med sisådär en halv sekunds fördröjning så att vi hela tiden pratar i mun på varandra. Oäkta make som alltså befinner sig i Ukraina på en jobbresa. Och inte ens Ukraina - Kiev utan Ukraina - långt ute på landsbygden bortom asfalt, ära och redlighet: - Hej. Den här resan går inte så bra. Nu sitter jag på ett sjukhus som är så skraltigt att jag inte förstår hur det fortfarande står upp. Det springer vildkatter här i korridorerna och ingen verkar veta vems tur det är att komma in till doktorn - alla sitter på pinnstolarna i väntrummen och hoppas på det bästa.

(nä, det var inte oäkta maken som var sjuk utan hans kollega... men sjukhuset var som det var)

2. SMS från sonen, strax före lunchtid. Han på en skola i Lund, jag ensam på ett bibliotek söder om Landskrona, ett bibliotek fullt med skolelever: - Jag mår inte så där värst bra. Kan du hämta upp mig, vågar inte åka buss?

(Tja, vad göra, med oäkte maken sittandes på ett sjukhus i Ukraina? Lämna biblioteket, eleverna och jobbet åt sitt öde och sticka ut för att köra bil ett tag. Om detta barn hör av sig och mår dåligt så GÖR han verkligen det - han är sjuk kanske en gång vartannat år)(när jag kom tillbaka kunde jag inte se lånedisken pga böcker - under min frånvaro dök två skolklasser upp... dålig tajming för att ut och köra bil alltså)

3. Fredagsmorgon. Blixthalka. Det som var fuktigt på vägarna igår kväll var nu is. Och vinterdäck.... nä, inte på än pga ett antal jobbiga skäl. Köra långsamt och försiktigt, hålla avstånd och hålla koll på vad alla andra höll på med. Jo. Gott och väl. Ända tills jag kommit en bra bit på vägen och började störa mig på att vindrutan var prickig av smuts. Är det då en bra idé att spruta spolarvätska och låta vindrutetorkarna göra rent? Är det det, Carolina??
Nej. Inte om vindrutetorkarna har frusit fast.
OK. Hela vindrutan full med rinnande spolarvätska. Sikt typ 0. Och vägen just nu, vid Kävlingeån? Så isig att den var vit, med uppkörda blanka hjulspår där bilarna kört.
Inte läge att få panik, bromsa eller styra åt sidan eller annat kul. Så jag fick inte panik. Jag böjde mig framåt och åt sidan så jag såg åtminstone lite av vägen, saktade farten ännu mer och körde tills jag kom in i Kävlinge industriområde där jag kunde stanna, gå ur och torka av vindrutan, dra loss vindrutetorkarna, darra lite, gå in i bilen och sakta köra resten av vägen till jobbet.

Livet är något lättare att leva i maj.

2 kommentarer:

Tantaugusta sa...

Herrgud, vilka grejer det händer. Hoppas mannen i Ukraina fick vård, att sonen slapp kräksjukan och att du får på vinterdäcken pronto.

Carolina sa...

Ja, det är väl sånt som får en att uppskatta de där dagarna när inget händer...? Jodå, mannen i Ukraina fick vård och nu har de kommit hem och kommit till vården en gång till, hoppas att det blir bättre med honom snart (min oäkte make far i stället tillbaka till Ukraina på måndag, nu med ny kollega). Sonen verkar ha klarat sig undan sjuka, var nog bara något tillfälligt och inte så farligt. Men vinterdäcken sitter fortfarande inte på. Nu ska det bli många plusgrader och regn där vi bor den närmaste veckan så känns lite onödigt att köra på dubbar ännu. Tror jag...