onsdag 28 september 2016

Jag och skogen och mörkret

Igår kväll chockade jag mig själv lite genom att följa med på nattorientering. Det är inte så ofta det händer och jag blir lika förvånad varje gång över hur himla mörkt det är i skogen. Ja, jag har en stor fet lampa på huvudet som lyser upp skogen - men den lyser ju bara upp de närmaste metrarna och allt är så märkligt trassligt och bökigt och skogigt. Lyser lampan upp en enda härva med grenar och träd som är i vägen så ser jag inte alls att bakom de där träden blir det glesare och mer löpbart, vilket jag hade sett direkt på dagen. Man har noll överblick på natten, och att försöka hitta stigar att följa är inte alls lika lätt som i dagsljus. De syns ibland inte alls.

Det är just allt det där som är så annorlunda som gör att nattorientering är svårt, men också att nattorientering kan vara så där otroligt roligt. Känslan av att "jag är ute i skogen helt ensam i mörkret, och fixar det!" Ganska ofta kan förstås nattorientering vara ganska läskigt, när "jag är ute i skogen helt ensam i mörkret och har ingen jävla aning om var jag är för har tappat bort mig på kartan". Då är man inte stor, det kan jag lova. Och jag har haft ganska många såna där borttappade stunder och därför blivit sämre och sämre på att ge mig ut på natten. Givetvis blir jag inte duktigare på nattorientering av att sitta hemma i soffan och äta ostbågar, jag fattar ju det. Så jag tänkte öva lite mer...

Så. Nattorientering i skogen utanför Sövde. Där finns inga kärr att drunkna i. Inga stup att trilla utför. Inga ändlösa skogar att gå vilse i. Det är en väldigt platt skog utan egentligen någonting att läsa in sig på mot kartan, men vilse kan man inte gå eftersom det ligger hus och vägar och en hel jämra sjö i närheten som en trygg inramning. Det började fint med att sladden till  lampan hade glappkontakt och lyste någon sekund då och då, men det kunde fixas så när jag sprang iväg hade jag bra belysning. Och en stig att följa. Åtminstone en liten stund. Men sen var det bara att ge sig av in bland grenarna och hoppas på det bästa.

Det gick rätt bra, ändå? Jag var aldrig vilse. Jag hittade alla kontrollerna. Jag snubblande inte på något. Jag träffade inga vildsvin. Och.... jag hade rätt roligt faktiskt. Ska nog öva mer den kommande tiden - hösten är nattorienteringens tid.

Starten på 10-mila, nattorienteringens egna julafton... 

2 kommentarer:

Evelina sa...

Heja dig! Så himla roligt att du kom igår! Jag kan varmt rekommendera Lunds Nattcup som går på hösten, en av årets höjdpunkter om du frågar mig! (Som jag missar i år 😖)

Carolina sa...

Ja, i år ska jag faktiskt försöka ta mig dit...! Just Lunds nattcup har förr stått för många av de där vet-inte-var-jag-befinner-mig-moments, på den tiden de tyckte det var OK att bara slänga ut kontrollerna på marken utan reflexer ibland, eller med ett litet reflexband lagt på marken ibland, och såna som jag inte hade totalkoll på var de var och var jag borde vara. Vet att det har blivit bättre, så nu testar jag igen :)