fredag 17 april 2015

Men tjena, det var länge sen! Hur är det med dig nuförtiden?

Igår var jag på en konferens om barn- och ungdomslitteratur, LitteraLund (jag ska dit idag också). Men när jag kom dit på morgonen igår, och knatade över gatan precis utanför stadshallen där det skulle vara - då råkade jag på en bekant. En som jag blev glad över att se. Det är ju så med en sådan här konferens att man träffar mängder med bekanta: gamla bibliotekariekollegor och nya, bokcirkelvänner, människor man träffat genom jobbet eller har någon annan relation till, andra bokbloggare... Och alla har vi ett gemensamt intresse: barn och ungdomslitteratur. Så det där med att träffa trevliga människor är faktiskt halva nöjet med ett evenemang som LitteraLund (ja, även för en introvert själ som mig själv).

Och här kom nu en sådan bekant - vad kul! Jag var nära att glatt hälsa på henne och till och med ge henne en varm kram - innan jag kom på att NEJ. Jag känner inte den här personen. Inte egentligen. Vi har aldrig träffats, och hon har definitivt ingen aning om vem jag är.

Det var nämligen Johanna Lindbäck, författare till massor av riktigt bra ungdomsböcker. Jag har läst allt hon har skrivit, plus att jag följer henne på sociala media. Hon är dessutom en flitig bloggare (på Bokhora bland annat) och så är hon årets Läsambassadör i Sverige. En kändis i barnboksvärlden, helt enkelt. Och det känns som att jag känner henne fast jag inte gör det.

Jag tänker att så där måste de ha det jämt, kändisarna? Att fullständigt okända människor hoppar på dem med ett glatt och igenkännande "hej! det var länge sen!"? För oftast tar det någon sekund för oss att sortera informationen i hjärnan när vi träffar någon på stan som vi känner igen, komma på varifrån vi känner den här personen. Det är ju lika bra att heja först och vara artig. Så stryker det med en eller annan kändis i den där artigheten.

Min vän Johanna


3 kommentarer:

Emelie sa...

Jag tror bara att hon hade blivit glad om du "hoppat på henne" med en kram och speciellt om du berättat hur mycket du gillar det hon gör. Vi borde mycket oftare säga till folk att vi gillar dem/vad de gör.

Carolina sa...

Jo, det har du rätt i. Grejen är att jag ju är alldeles för blyg för det. Hade jag hoppat på henne, kramat henne och sedan insett vem hon var hade jag drabbats av totalt hjärnsläpp och inte kunnat säga hur bra hon är och allt det där. Troligen mer ett "hö. hum.mmmmm." varpå jag mörkröd i ansiktet hade gått därifrån och krockat med en lyktstolpe. Mycket Carolina-ish.

Emelie sa...

Haha, jag hade troligen gjort nåt liknande tyvärr. Men det di däringa kändisarna nog också vana vid...