söndag 29 juni 2014

Min son...om tjugo år eller så

Vår son har många goda sidor och är oerhört begåvad på olika sätt. Jag älskar honom förstås till vansinne. Men...han är inte särskilt praktisk av sig, det är han inte. Inte heller blir han ihågkommen som killen med den totala sinnesnärvaron, och han är inte riktigt heller de snabba beslutens man.

Så när vi lite så där löst har spånat på vad han kommer att bli när han blir stor, så är det några alternativ som ganska direkt går bort:

Flygledare
"BMK147 request permission to land..."
"Hm, va? Land? Certainly...eh..wait a minute... *har hittat något synnerligen intressant på en av radarskärmarna...vilket får honom att fundera på ett youtubeklipp han såg en gång...var vad det nu det hette...*
"Excuse me, BMK147 repeat: request permission to land..."
"yeah, right, sorry, pls take lane 17"
"JEK348 request permission to land"
"PAR113 request permission to land"
"this is RTY189, still waiting for permission to take off...Excuse me sir, but what is happening? We have been waiting for approx 56 minutes by now"
"Oj, ehh..hang on...var var jag nu? *hojtar: "Lina? vilka landningsbanor är lediga nu igen?"* "PAR...isn't that Paraguay? Have you by the way heard about the latest Super-smash-game? I've heard it's to take place in Paraguay. You know about Super-smash? It is this game about..." följt av en längre utläggning om ett bra tv-spel.

Ja, osv osv...(och ber om ursäkt om min totala okunskap om flygledarna stressiga arbete, förutom det att jag vet att det inte är där Erik borde vara om 20 år. Eller någonsin.)

Hjärnkirurg
"Uum..har jag blivit färdig på den här sidan? Eller började jag på andra sidan? Någon som har sett min skalpell? Syster, borde jag sy igen här nu, tycker du? Har jag opererat någon annan idag, eller är detta min första patient? Har jag sett till min klocka sedan i morse...?"

Aktiemäklare, och inte heller något befäl i någon armé
"Borde jag sälja nu? Borde vi anfalla nu? Vad tycker ni? Åh, jag kan inte bestämma mig."

Förvirrad professor, instängd i ett rum tillsammans med sina matematiska beräkningar, har någon som berättar för honom att "det nog är dags att äta nu" eller "nu borde du nog gå och lägga dig, professorn"
Ja. Perfekt.


5 kommentarer:

  1. Visst är det härligt att alla är olika! vi behövs verkligen allihop i vår olikhet. Den förvirrade professorn vill jag inte vara utan, den alerta flygledaren går ju inte heller att vara utan om man är flygplan och inte heller hjärnkirurgen, eller sopåkaren, handelsbiträdet eller förskolläraren. Himla bra helt enkelt. Det gäller bara att alla ska hitta sin "nisch" i livet. Det tog ganska länge för mig... Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen skönt att alla sorter finns!
      Det tog lång tid för mig också att hitta rätt. Om jag nu verkligen HAR bestämt mig för att det är rätt...

      Radera
  2. På något sätt känner jag igen den där beskrivningen, undrar om den inte stämmer in på en nära, väldigt nära, släkting till Erik? Nån som inte visste om hen höll på att klä av sig eller klä på sig tex och som funderade mycket på de stora tingen redan som lill-liten. Hen fann ju sin perfekta plats i livet så småningom. (M)

    SvaraRadera
  3. Eller någon som tog på fel buss och hamnade i Färjestaden istället för Rockneby och som inte märkte det förrän bussen väl hade stannat. (M)

    SvaraRadera
  4. Men hen ifråga insåg hyfsat tidigt i livet att McDonalds aldrig kunde komma på fråga (eller flygledare, eller något annat som kombinerar stress och simultankapacitet).

    SvaraRadera