torsdag 9 augusti 2012

Kalmar ser ut som Kalmar brukar se ut....eller??

Jag och barnen har kört till Kalmar några dagar för att hälsa på hos mamma och Mats. Jag fick gå en bit när jag parkerat bilen eftersom Kalmar stadsfest pågår och det var fler än jag som ville ställa bilen centralt. Det var ganska många människor som vandrade in mot centrum, mest yngre människor som var ganska högljudda redan, och de pratade som man pratar här dvs kalmaritiska. Jag fick höra mer kalmaritiska än jag brukar när jag är här och det gjorde att jag på något sätt transporterades tillbaka till mitt 16-åriga jag. Osäker, lite utanför, absolut inte en av de där högljudda. Känslan fortsatte när jag gick för det såg ut ungefär som det brukade, tyckte jag. Danska wienerbageriet låg kvar där det alltid legat. Min körskola ligger kvar, har bara bytt ägare. Stagneliusskolan ligger och tronar där den alltid legat och tronat. Och Posten ligger där den...nej men vänta lite nu. Posten, la inte den ner? Vad är det som ligger här nu, tro? Saluhall?? Har de gjort om gamla anrika Posthuset till saluhall? Vad kul! Har något luddigt minne av postluckor i halvcirkel samt högt i tak - dit måste jag gå i morgon och kolla hur det ser ut nu.

Och 16-årskänslan bröts och jag insåg att det var 25 år sen jag flyttade härifrån, och att jag har tappat all osäkerhet whatsoever och om jag skulle vara utanför nu någonstans på något sätt så rör det mig inte i ryggen. Det är skönt att vara vuxen, faktiskt.






2 kommentarer:

  1. Tack! Underbart! Absolut samma känsla jag har de få gånger jag kommer in till Kalmar stad! skönt faktiskt att inte bo där... att få vara den man är (ja nu är det ju ingen som inte låter mig vara den jag är - ve den!!! i såna fall -) men att faktiskt känna att det är GUTT att återvända, för ett litet litet besök och tänka... vad bra jag har det. Det här var min stad ett tag... och vad kul jag hade! även om det var jobbigt i bland... Tack för igenkänningen! /Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så! Massor av minnen som poppar upp överallt där man går, många bra och en del mindre bra. Men man har liksom distans till dem. Det är som att titta på fotografier, liksom. Nu är jag någonannastans i livet och det är bra och skönt.

      Radera