Är det nu vi ska börja ta upp det här med hur man byter fil?

Det går framåt med saker och ting. Jag tänker nu närmast på Eriks bilkörande. Från att försiktigt ha kört här ute på landsvägarna runt Vismarlöv, i max 40 km/h och med en mamma som vit i ansiktet sitter med hårt knutna händer i knäet och försöker se avslappnad och cool ut till att ha avancerat till den svindlande trafiken i Staffanstorps industriområde en söndagseftermiddag, till att köra i hektiska Staffanstorp city, uppgraderat till Svedala downtown och så småningom klarat av att göra jobbiga vänstersvängen ut från macken i Staffanstorp även med andra bilar inblandade... så har vi nu kommit därhän att mamman inte längre är fullt så vit i ansiktet och låter sonen köra på ställen där det faktiskt finns lite fler bilar.

Vi har kört i Malmös utkanter. Spännande.

Vi har kört ut från en parkering full av bilar och människor, varav flera var sådana Erik kände.

Vi har tvingat pojkstackaren att köra igenom McDonalds drivethrough inklusive beställning, betalning, bilkö och snäva svängar. Och den ömma modern satt och jagade Pokémons...!

Och idag? Idag ska jag och barnen köra in till Triangeln mitt i Malmös hjärta för att köpa fölsepresenter till den ömma barnafadern. Och Erik ska få köra. P-garage, flerfiligt och ta oss över Dalaplan... men på något ytterligt mystiskt sätt känner jag mig äntligen rätt lugn med det. Vi överlever nog. Han kör bra och försiktigt.

Det är framgång, det.

Tomma linjer

Säkert vittnar det här bara om vilken slags trygghetstörstande och beige person jag kanske är? Eller så vittnar det i stället om hur jag försöker pressa in alltför mycket att göra på jobbet, och är alltför optimistisk om hur mycket jag kan tänkas göra på helgen och kvällarna när jag är ledig? I vilket fall som helst så är den här torsdagen en dag jag blir helt myslycklig över att se i kalendern:

Den är helt tom.

Inga inskrivna möten, ingen sagostund, inget bokprat, ingen inskriven kvällsaktivitet. Tom.

(varpå jag genast helt överväldigad skriver en lång att-göra-lista på saker som ju nu kan göras eftersom jag har tiiiiiid.....)(och hinner göra kanske en femtedel?)

Det är likadant med helger för mig: de bästa helgerna och de jag ser fram emot mest är de när vi inte har planerat något. När min egen kalender och familjens gemensamma planeringskalender i köket är tomma. Ingen ska resa någonstans, ingen ska prestera något, inget särskilt ska hända.

Sen är det ju så att när det ska resas eller presteras eller tävlas eller vad det nu är... så är det kul och jag gillar och ser fram emot och allt sånt. Jag är inte helt omöjlig. Men det tomma och oinskrivna och obokade? Det är det jag gillar mest.

Vitsippekvällen för elva år sen

Det är nog så att jag kommer att ägna en hel del utrymme här på bloggen åt olika minnen från när barnen var små ett tag framöver. Jag går och tänker så mycket på det nu, och det faktum att åren rinner förbi, och att jag på något sätt vill fånga tiden, fånga minnena och samla dem till en skatt. Min blogg får bli ett slags fotoalbum med långa bildtexter, som jag kan bläddra i de där dagarna när jag saknar mina små barn. Alltså - jag har ju dem kvar hur mycket som helst och de är helt underbara i sina tonårsversioner - men de där småbarnsåren får jag aldrig tillbaka, och ibland gör det så ont i mig att jag måste gå ut i skogen och gråta lite.

Här kommer två bilder från 4 maj 2006. Det var en alldeles perfekt vårkväll, och vi var i Stenskogen utanför Höör en alldeles vanlig torsdag. Håkan och jag hade orienterat, och det här var på den tiden när barnen fortfarande var tvungna att följa med oss överallt, alltså även till orienteringstävlingar. De fick ju vänta på oss ganska länge (vi sprang en i taget och den andra stannade med barnen), så belöningen för alla inblandade var ofta en överdådig picknick. Här i Stenskogen tror jag nästan säkert att vi hade med grillade revbensspjäll, chips och sådana där frasiga frallor i form av horn, och vi hade med campingbord och stolar och satt där vid alla vitsipporna som blommade.

Och det här är vad jag faktiskt vill göra varenda gång jag ser ett hav av vitsippor:

Lägga mig i dem! Rulla mig i dem! Vara i dem!
Alldeles säkert är det fuktigt och lerigt under alla blommorna - men känslan va?! Jag gör det aldrig nuförtiden, men hela min kropp vill göra det.

Men den där majkvällen i Stenskogen? Efter revbensspjällen, kaffet och chokladen? Rullning och liggning i vitsippehav! Fotografering!

Ni kan tänka er, va? Ni ser att barnen bara har fleecejacka på sig, så det är ljummet. Det är ljust sent på kvällen, och koltrasten sjunger alldeles säkert. (jo, jag inbillar mig att den gjorde det...)

3 saker att förundras över

Saker att förundras över 1:
Den här BMWn jag kör runt i, den som är lysande och orange och ny (och bara lite tillknycklad i fronten av en hare jag körde på för några veckor sen)? Hur den, efter att ha fått klä på sig sommardäcken igår via datorn hojtade om att 1. den ville ha lufttrycket i däcken justerat, men att 2. det kunde den fixa själv bara jag valde "Återställ" via min lilla joystick vid växelspaken och sedan körde iväg med bilen. Så jag gjorde det, och bilen gjorde vad det nu är den gör för att justera däcktrycket. Jag begriper inte hur det går till. Men efter en stund meddelade bilen att den var färdig, tack så mycket, och vi ses till hösten när jag får på mig vinterdäcken.

Saker att förundras över 2:
Den där tvättkorgen vi har att lägga smutskläder i? Det är den som gör hela jobbet med att få kläderna rena. Det är så fantastiskt - man lägger bara sina smutsiga kläder i den, och efter en stund poppar de upp, tvättade, tumlade, sorterade, vikta och klara att ta på sig.
I alla fall är min son fullständigt övertygad om att det är så den fungerar.
Hur dumma är inte alla vi andra? Vad ska vi med dyra tvättmaskiner och annat sånt krafs? Vatten? Tvättmedel som säkert förstör miljön? När det ju bara är att låta tvättkorgen sköta jobbet? Va? Va??

Saker att förundras över 3:
Son, nyligen hemkommen från hajknatt i skogen med scouterna, förbereder fika.
Moder: "Det finns Hönökaka där om du vill ha."
Son: "Nej, fuck that. Jag är hungrig och  behöver riktiga mackor." *tar fram och tinar två styck vetekakor från Polarbröd*

Inte riktigt bröd.

Riktigt bröd.

Eller... vänta här nu...?

Vinkfönstret

Vi kramas hejdå på morgnarna, jag och mina barn. Alltid. Hur bråttom det än är till bussar, skola och jobb måste vi ha de där sekundrarnas hårda kram och ett "ha en bra dag". Annars skulle det kännas helt fel och dagen skulle kanske bli en katastrof. Jag vet inte - vi hoppar aldrig över det.

Ibland tänker jag tillbaka på när de var så små att de fortfarande gick på dagis. På Väderlekens förskola i Klågerup fanns det (finns säkert fortfarande?) något som kallades vinkfönstret. När jag lämnade barnen på morgonen, och alla jackor, mössor, vantar, galonbyxor och tillbehör var avskalade (och jag själv genomsvettig och stressad) så gick barnen och ställde sig i vinkfönstret. Jag gick till bilen, men skulle på vägen ställa mig utanför vinkfönstret och vinka hejdå till de där underbaraste finaste människorna i mitt liv som jag så väldigt gärna hade velat vara hela dagen med.

Jobbiga morgnar var det ett eller två gråtande barn som vinkade åt mig från det där fönstret.

(Det är inte lätt att gråta samtidigt som man kör bil, men det går.)

(ni vet, någon annan ska trösta mitt barn...?)

(fast det kunde de. Riktigt jobbiga morgnar, när det gråtits väldeliga från alla möjliga håll, och man ringde till dagis ett tag senare för att kolla "hur det gick", dvs om man borde säga upp sig från jobbet, köra hem i 160 km/h och sitta och äta godis med barnen resten av dagen... så var svaret alltid att "det går hur bra som helst, de är glada och leker nu med lego/dinosaurier/trolldeg/kladdig lera ute på gården")

De allra flesta morgnar var det trots allt två glada barn som vinkade åt en från det där fönstret. Barn, som skulle sätta igång med sin egen dag. Och vinkfönstret - jo, det var väl en slags hjälp för den här föräldern (och andra) att släppa taget, att i små, små steg i taget förstå att de här barnen? De är bara till låns. De är inte mina, de är sina egna, och de har egna liv.

(och det är så vansinnigt svårt att förstå, ännu fast de snart fyller 16 och 18)
(men ännu får jag krama dem på morgnarna)(några år till?)

Vinkfönstret är det till höger om den röda dörren.

Den yngre generationen tar sitt ansvar

Jo, vi var ju i London över påsk, jag och dottern, och köpte böcker och te och balklänningar så det stod härliga till. Det har jag ju berättat om här på bloggen, och dränkt er i foton och så där.

Men... det var ju påsk?? Vän av ordning, kännare av familjen L-G och läsare av den här bloggen har då kanske oroligt gått runt och undrat hur vi kunde göra detta? Vad hände med en av familjen L-Gs starkaste och viktigaste familjetraditioner: påskäggsjakten??? Va? Struntade vi bara helt sonika i den och tryckte i oss fish'n ships till det sprutade ut ur öronen i stället?

Åh nej. Familjetraditioner struntar man inte i. Här har vi nu en Son, snart 18, som Trädde In Och Tog Ansvar. Denne utomordentlige son gick och köpte ett påskägg fyllt med godis, och sedan anordnade han påskäggsjakt enligt alla konstens regler - till sin far.

Bra va? Oäkte maken fick alltså klura med filmcitat och listiga ledtrådar (varav någon var skriven i morsekod) tills han hittade sitt gömda ägg.

(och om någon fortfarande oroligt undrar: jodå, barnen fick varsitt påskägg de också. Bara inte på påskafton, bara inte lika stora och löjligt välfyllda som annars och bara inte undangömda.)

The Making of Harry Potter

Det var egentligen för att återigen få åka ut till Warner Bros Studios i Leavesden och se The Making of Harry Potter som vi åkte till London, Lisa och jag. Förra gången var det 2012, Lisa var 11 år och inte lika tok-insatt i Harry Potter-universumet som hon är nu, så den här gången skulle det göras på riktigt liksom.

Det vi visste från förra gången var att det skulle ta tid - både att ta sig dit (London Overground, med byte, och sedan byte till särskild shuttle-buss sista milen ut till studiokomplexet) och att vara där. Nu gick vi in till själva utställningen vid 14 och kom ut fyra timmar senare, helt slut. Men lyckliga!

Det är så fantastiskt där! Alla miljöer de byggt upp, för filminspelningarna och nu igen för den här utställningen. Alla kläder, grejer, rekvisita, modeller, ritningar... allt jobb! Och så många människor det krävts att göra de där filmerna!

Här kommer nu några av alla de långt över hundra foton och filmsnuttar jag tog.  

Det fanns många små Harry Potters bland besökarna, iförda trollkarlsmantel, HP-glasögon och blixtärr i pannan, mycket hängivna och väldigt söta. Jag lyckades fånga en av dem på bild.

Alltså den här gigantiska och tjusiga drinkserveringen från the Yule Ball i Harry Potter och den flammande bägaren? Vilket jobb för något jag inte ens minns att det var med i filmen... Kostymerna minns jag dock, och de var också med här!

Gryffindors sällskapsrum. Många timmar har lagts ner på att få soffan att se sliten ut på rätt sätt.

Professor Dumbledores office, med sorteringshatten uppe på en hylla. Här fanns förstås också alla porträtt på tidigare rektorer, de han använder för kommunikation och att spionera på andra platser.

Foton och kul info om alla de verkliga djur som medverkade i filmerna - typ sju olika hundar för att göra Fang.

Dörren till Hemligheternas kammare. Den är riktigt hög, säkert över två meter.

Familjen Weasleys specialla klocka, den som berättar om familjemedlemmarna är i skolan, på väg hem eller kanske In Mortal Peril.

Dödsätarnas masker, var och en gjuten efter skådespelarnas ansikte och så med fler detaljer tillagda.

Lite partydags hemma hos Malfoys. Lord Voldemort sitter i högsätet utanför bild, Nagini ska göra ormmums av kvinnan som hänger i luften.

Förra gången testade vi Butterbeer som var riktigt läskigt. Den här gången testade vi Butterbeer-icecream, som smakade som... ja, mjukglass med kolasmak?

Basilisken. Eller om det är random drake. Men tror det är basilisken.

Alltså - älskar Diagongränden som är helt uppbyggd så att man kan gå igenom den och se in genom alla affärernas fönster och läsa skyltarna i dörrarna.

Utställningen avslutas med Hogwartsmodellen, som är gigantisk och vääääldigt maffig.

Den här gången köpte vi inte dem - förra gången fick vi bönor som smakade både jord, gräs och tvål...

När vi kom tillbaka orkade vi absolut inget mer än att ramla in för lite fish'n chips på stället som låg på andra sidan gatan hotellet - men det var ett bra ställe (Kerbisher & Malt), och mycket gott!