Jag är 47 år. Jag lär mig att laga mat!

Många gånger har jag gnölat och gnällt här på bloggen över våra trista matvanor. Ryggbiff på helgen och de tio standardrätterna i skiftande ordning på vardagarna. Tråk tråk tråk, fiskpinnar och potatismos, pannkakor och hamburgare till förbannelse. Sista åren har vi helt gett upp och helt sonika bara lagat barnmat i veckorna och själva tagit mackor eller så. En enda lång kolhydratrik och grönsaksfattig tillvaro, alltså.

Men nu har det hänt något.

Vi har börjat laga mat. Olika mat, varje kväll. Med många grönsaker och stor variation. Sådana saker som kål, couscous, rostade citroner och fiskgrytor har letat sig in i vårt hus.

Hurdå? Har våra kroppar övertagits av kost- och näringsmedvetna aliens?

Nä. Vi har börjat prenumerera på City Gross matkasse. Varje måndag kör jag till City Gross i Staffanstorp, där en lastbil klockan 16 svänger in och börjar hiva ut stora kartonger fyllda med mat. Jag kör hem med min låda och packar upp ingredienser och recept för fem middagar. Jag slipper sitta och krysta fram middagsförslag, slipper fundera över vad som ska handlas hem. Bara det är en bra sak.

Och det här: det är så överraskande och vansinnigt roligt att laga mat när man gör nya grejer. Att prova på att laga sånt man aldrig lagat förr, och tryggt följa ett recept för hur det ska göras, och tryggt veta att allt det jag behöver finns i skåpen och kylen. Och det allra mesta blir gott. En del saker riktigt, riktigt goda.

Så sitter man där och äter nudel- och kålblandningen med den perfekta sojasåsen till, med små köttbitar och krispiga grönsaker, kanske, och vet att det är man själv som har lagat. Himla fin känsla, det. Äter kålpudding, som man aldrig i hela sitt liv förstått grejen med, fast nu inser att det kan vara något av det godaste som finns om den bara är gjord på rätt sätt. (steka kålen först, i soja och sirap, sedan in i ugnen ovanpå köttfärsen...)

Och oäkte maken lagar också mat efter recepten och tycker det är kul. Och Lisa! (med moder i bakgrunden)

Det är som ett nytt slags liv. Matlagarlivet version 2.0 (many improvements, lot of bugs fixed).

Vi har sett att ICA också har matkassar, så vi ska testa dem ett par veckor. Sedan kör vi vidare med dem vi gillar mest - det är samma pris och samma koncept hos bägge.

Och barnens gnällnivå, då? Jo - den når nya och oanade höjder, förstås. "Vad är det där?? Det tänker inte JAG äta. Varför kan vi bara inte fortsätta med den vanliga maten? VA?"
De får fortsätta gnälla, alternativt växa upp och våga prova nya saker. Faktiskt. Även i den här familjen får de nu göra det till sist.

LGs interna fågel

Interna skämt är kul. Fast bara för de inblandade - det är det som är hela grejen med interna skämt. Du och jag, eller vi, fattar vad det är som är kul, och varför, och så blir det ännu roligare.

Alltså ska man aldrig försöka dra ett internt skämt med andra, utomstående, som inte var med från början, för det blir liksom aldrig riktigt bra.

Ändå ska jag göra det här. Ni som tycker att det här är seriöst pinsamt - bortse från detta inlägg. Ni andra - visst är det en kul fågel, ändå?

Skämtet är detta: hela sommaren har familjen LG gått runt och sagt "ech!". Det var sonen som började, och vi andra tog efter. Man kan säga "ech!" i olika tonfall, och det är ungefär lika kul (och tröttsamt varje gång). Försök inte förstå det roliga i detta.
Men - igår var sonen helt upphetsad. Han hade hittat ett filmklipp på nätet, med en fågel som säger ech! Fatta hur kul detta är! Fatta....eller...nä, kanske inte ändå.

Men vi har i alla fall fnissat ungefär hundra gånger det senaste dygnet åt fågeln som säger ech!

Nä, nä. Det är inte "goat" simulator.

Det finns ett uridiotiskt pc-spel som heter Goat Simulator. Alltså, va?? Man ska tydligen låtsas vara get? Gå lite ditåt. Äta lite. Gå lite åt andra hållet. Stå stilla och titta med liknöjd blick. Bajsa lite. Äta lite till. Bräka. Bråka med de andra getterna. Sova. Äta....ja, ni fattar.

Fast sedan förstod jag.

Äta (allt). Sova. Skita ner. Stå och se likgiltig ut. Öppna munnen för att säga meningslösa saker. Titta på en med den blicken. Meningslöst förstörande av saker.

Jag vet nu vilken målgruppen för Goat Simulator är: blivande tonårsföräldrar. För att de ska kunna förstå hur det känns.

Lyckoskryt

Vi ska strax åka iväg för att köpa kostym åt sonen (jamen, milstolpe, va?!) men jag måste bara poppa in här en snabbis för att skryta av mig. Jag håller nämligen på att spricka, och min närmaste omgivning (läs familj) har inte den rätta förståelsen, tycker jag.

Det är det här med att jag är med om att starta upp ännu en blogg. (va? finns det redan tusentals?) Jag har skrivit om det på Carolina läser..., att jag är med i nystartade bokbloggskollektivet Kulturkollo. Jag blev tillfrågad redan i april om jag ville vara med där, och blev väldigt glad för det. Min blogg är verkligen inte stor i bokbloggsfären, så det här kändes otroligt - de ville ha med mig. Mig! Och sedan har vi hela sommaren planerat, diskuterat, brainstormat och funderat hur detta Kulturkollo skulle se ut. Igår var det alltså äntligen dags för premiären. Skulle någon hitta vår blogg överhuvudtaget? Ännu en bokblogg ibland...ja, just det: tusentals. Kanske 25 besökare första dagen? Kanske 50? och fler de närmaste veckorna när ryktet spred sig?

Nä. Och här kommer det som får mig darrig i fingrarna: vi hade 1177 besökare på bloggen första dagen. 1177!! Hallå?! Var kom de ifrån?? Och gilla-markeringarna på vår fb-sida för Kulturkollo bara rasade in. Det var helt galet. Helt. Galet. Och vi har egentligen inte satt igång med våra bästa inlägg än, bara presenterat oss.

Jag är alltså så himla överlycklig över att jag får vara med på det här tåget. Att så många läser det jag skriver! Det är ren lycka.

(och familjens ljumma reaktion, då? jo, ungefär "gud vad du tjatar om den där bloggen. Du har ju redan bloggat hur länge som helst och hur intressant kan det egentligen vara med likes på facebook? Tss, chilla.")

Kulturkollos Carolina

Hej då, Mullehästen!

Ända sedan igår kväll har jag varit ganska ledsen. Jag sörjer att en gammal häst, som är nitton år och har problem med knän och höfter nu ska fnorka vidare till de gröna hagarna i himlen, fulla med "gres".

Hur kan man bli så ledsen för att en häst, som jag aldrig ens har träffat, ska dö???

Jo, för att Mullehästens matte sedan flera år har skrivit en blogg om sitt och Mullehästens liv. Och hon skriver något alldeles fantastiskt roligt och bra! Jag, som inte varit hästintresserad på nästan trettio år, har alltid kastat mig över hennes blogginlägg först av alla när jag öppnat Feedly. Denna häst! Denna matte! Dessa bilder! Åh, vad jag har skrattat...!

Men nu ska denna infernaliskt roliga hästvardag ta slut. Mullehästen har inte fått vara "ridhest" på hela sommaren, utan bara tagit skrittpromenader med sin matte gåendes bredvid. Jag har väntat på att konvalescensen skulle varit över, och bävat, eftersom den luddige, vite och tjocke ju trots allt är nitton. Hoppats, eftersom han trots allt ändå fnorkat över brevlådor och sprattlat loss som han brukar.

Men nej. Igår kom sista inlägget, där Mullehästens matte tackar för allt och berättar om sitt svåra beslut att Mullehästen nu har fått ha ont tillräckligt länge. Jag grät. Jag grät och grät och jag börjar gråta nu. Så sorgligt...

Detta är alltså en hyllning till min favorit-blogg: tack för alla fina och roliga inlägg som har förgyllt min vardag!

Här kommer länkar till några av de allra roligaste inläggen:

En strategisk avrastning (när Mulle gör sälen...jag skrattade tills jag grät)

Fnork (nitton helt logiska anledningar till att säga fnork och få panik)

Den moderna arbetsmarknaden (där matte visar stora färdigheter i simultankapacitet)

Spanska ridskolan v/s Mullehästen (Mullehästen är ju en lipizzaner, precis som de)

Jamen exakt (som är ett av inläggen där Mullehästen och matte för dialog)

Kossamu (Mullehästen idkar kofösning)

(foto: Raggsockans husse)

Åh, Mullehäst, vad jag kommer att sakna dig...

Da-da-da-daaa-dadadada da-da-da-daaa-dadadada....

Och där kom minsann fiolen fram! Den som köptes ny i början på sommaren - den spelades på när den köptes på Nilsson Fiolbyggare i Malmö, och så kanske ungefär en gång till. Sedan har den fått ligga ensam, ledsen och övergiven här hemma. Säkert har den frågat sig vilken slags ägare den har kommit till nu? Bara ligga där tyst och damma? Bli ostämd?

Ägaren är förstås Lisa. Och Lisa har firat sommarlov. Men nu förbarmade hon sig över fiolen, plockade upp den, stämde den och kände efter om hon fortfarande kunde spela fiol överhuvudtaget. Det kunde hon. Tonerna till Edelweiss steg mot taket klarare än någonsin förr (den har himla fint ljud, den där nya fiolen).

- Mamma? Att spela fiol är lite som att cykla, förstår du. Har man väl lärt sig, så kan man.

Jaha. Joho. Måhända. Men nu får hon nog cykla fiol dagligen ett par veckor, eftersom hon ska spela Gotländsk brudmarsch i början av september när min bror Petrus gifter sig med sin Johanna, på Gotland. Idag var det första gången hon överhuvudtaget hörde låten - först via Youtube. Sen? Ja, sen så spelade hon den. Igen. Och igen och igen.

Nu har jag Gotländsk brudmarsch på huvudet, och där kommer den nog att sitta hela kvällen. Den är fin! Kolla youtubeklippet som Lisa "lärde" den sig ifrån.

Lyxlivet här hemma

Jag undrar om inte ett av huvudsyftena med en husbilssemester i Europa kan vara att sätta lite perspektiv på den vanliga vardagen?

Det är så himla skönt att komma hem! Visst, vi har sett och gjort massor, och det har varit roligt och vackert och berikande på alla möjliga sätt. Men...att få komma hem och inte leva campingliv längre? Att åter ha den där praktiska maskinparken omkring sig, utan att betala några euro-mynt för att använda den? Helt underbart.

Tvättmaskin! Torktumlare! Hänga tvätt som torkar fast det regnar ute!! Åh, tvättmaskinen har nästan fått en härdsmälta så mycket som vi använt den det senaste dygnet.

Toalett! Vår toalett, tillgänglig när vi vill! Ren, och med mjukt fint toalettpapper! Fatta vilken lyx det är.

Rinnande varmt och kallt vatten direkt ur kranarna... dricksvatten, dessutom. Lyx!

För att inte tala om att äga en snäll diskmaskin. LYX!!

Och wifi. Och en dator som är bara min.

Och min säng. Mmmmmm...min säng.

Hej vardag!