Kopparskatten vi hade

Den stora, smutsiga och slitna kopparkitteln stod kvar i garaget efter gamla ägarna till huset när vi flyttade in för sjutton år sedan. Ett tag hade vi den i uterummet, men den fläckade golvet så ganska snart flyttade vi ut den till att stå på bygatan, precis vid trappstegen upp till vår tomt.

Där har den stått sedan dess. Jag har haft diverse tulpanlökar i den som har fått stå kvar. På hösten har jag haft ljung och silverek, på våren påskliljor och penséer, på sommaren olika blandningar av petunior, lobelia, dahlia och annat färgglatt som har fått lysa upp den där lilla platsen. Något fint att vila ögonen på när man kommer hem eller går till jobbet.

Under hela tiden trädgården och bygatan grävdes upp för att dra in vatten och avlopp stod den kvar, eftersom den var så tung att flytta, fylld med grova stenar längst ner och  jord ovanpå som den var. De stora grävmaskinerna grävde så fint precis runt om kopparkitteln som stod där som på en liten halvö. Jag har tyvärr inget foto, men den stod där som en sista utpost av normalitet i allt det leriga kaoset som rådde då.

Men foto lade jag ju upp på den häromdagen, då när jag stolt hade planterat penséer i den?

Skulle jag aldrig ha gjort. För nu har någon pengatörstande och desperat individ sett det där fotot på min blogg. Eller om denne någon har sett kitteln som av en händelse på någon rekognoseringstur i omgivningen, på jakt efter skatter? Kopparskatter, sådana man kan sälja inne i stan och få några slantar för så man kan köpa knark eller sprit eller vad det nu är man nu äntligen måste ha så att man gör sånt här:

Själva kittelkroppen är helt sonika uppryckt och bortforslad. Kvar ligger innanmätet och blommorna som ett sorgligt lik.

Lågt, eller hur? Jag blir så trött.

Inte Blåkulla på skärtorsdagen - nej, till London!!

På torsdag åker jag och Lisa till London. Bara vi. Det ska bli fantastiskt! Vi ska bo på ett litet hotell i Hammersmith, och vi tänker oss nog inte så mycket sightseeing eftersom vi gjorde det förra gången vi var där hela familjen. Nej, nu ska det mer vara att gå runt på Harrods flera timmar, gå i bokaffärer ännu fler timmar, sätta oss i Hyde Park med en glass, knalla runt lite där vi känner för och bara vara i London, liksom?

Ett viktigt uppdrag vi har är att hitta en klänning till Lisas avslutningsbal (kan någon fatta att hon slutar nian snart? va? va?) och det kan vara svårt att tänka sig någon bättre plats att leta efter en sån än diverse affärer i London.

Och ja! vi ska åka ut till Warner Bros Studios och besöka The Making of Harry Potter - för andra gången! Så bra är den utställningen! Dessutom får vi den här gången besöka alldeles nya Forbidden Forest.

Säkert kommer vi att vara osams varje kväll pga val av middagsätningsställe - jag vill testa nya grejer och Lisa vill helst inte testa nya grejer, jag gillar stark och konstig mat och Lisa gillar inte stark och konstig mat. Har en känsla av att det kommer att bli som Lisa vill. Det brukar bli det.

Det ska alltså bli fantastiskt. Fast eftersom jag är en så otroligt icke-resvan och helt o-cool resenär så är jag nu mest uppfylld av oro för allt det där praktiska. Anslutningar, pengar, biljetter, bagage och sånt som alla andra aldrig ens verkar nämna när de pratar resor. Jag fattar inte att jag själv blir så himla fastlåst vid allt det där, och blir arg på mig själv för att det är så. Men det spelar ingen roll hur arg jag än är och hur jag försöker slappna av - dagarna före en resa är jag så inne i angst och oro att jag har svårt att glädja mig åt att det ska bli kul att resa bort. Det är väl tyvärr inget som kommer att bli bättre med tiden heller eftersom jag bara verkar bli mer fastlåst vid fasta rutiner och trygga miljöer ju äldre jag blir. Om tio år kommer jag säkert att angsta så fort jag ska göra något så överväldigande läskigt som att köra in till Malmö för att gå på stan.

OK - skippa gärna gnället i förra stycket och jubla i stället avundsjukt över det fantastiska att mor och tonårsdotter ska på utlandsäventyr över påsk! Det blir bra. Förstås! När vi väl kommer iväg!

Skitbra grej som man kan få skickad hem till sig före resan - om man kommer på att det finns i så pass god tid att det hinner skickas hem till en före resan. Vilket vi inte gjorde. Denna gången heller.

Lastbilen och alla hjärtan

Det som hände i Stockholm igår - jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det här. Det är så många som skrivit så mycket och jag känner så mycket att... det blir så futtigt det jag får ut. Men jag kan inte bara strunta i att nämna det och sedan kräma ur mig något hurtfriskt inlägg om hur jag orienterade på Romeleåsen i morse och det gick bra, inte när Stockholm och våld och död och terror och skräck är ungefär det enda jag har tänkt på sedan i går eftermiddag.

Ibland räcker inte orden till.

Jag skulle tro att jag gjorde som de flesta andra igår - nåddes av nyheterna om vad som hänt i Stockholm och blev chockad. Försökte ta in det hela samtidigt som jag kollade att "mina" människor där uppe mådde bra. Levde vidare i min fredag samtidigt som jag kollade telefonen fyrtiotre gånger i timmen och hela tiden hade den där bävande känslan i magen av att det är här det händer. Grät.  Och så småningom överväldigades av all kärlek som fullständigt flödade över i alla sociala media: hjärtan, omtanke, frågor om "hur är det, var är du?", erbjudanden om att komma hem till, äta middag hos, få skjuts till... Lastbilen, skräcken och det fruktansvärda var fortfarande kvar, men liksom mer dränkt i hjärtan eller vad jag ska säga. Jag grät igen. Det var så det var igår.

Kärl-lek

Det var rätt länge sen broschyrerna om Kärl-lek kom, kommunens information om att vi nu skulle få nya soptunnor och ordentlig sopsortering direkt hemma. Två tunnor med vardera fyra kärl, papperskartonger, färgat och ofärgat glas, plast, papper, tidningar, metall i varsina fina egna fack förutom de två vi hade förut för matavfall och "vanliga" sopor. Jättebra ju! Slippa dessa högar med glasflaskor och annat i garaget vi alldeles för sällan kommer oss för att köra iväg med till återvinningsstationen!

Nu skulle vi bara komma på något smart och icke skrymmande sätt att praktiskt kunna sopsortera direkt i köket så att vi inte skulle behöva gå ut i garaget så fort vi hade ett tomt flingpaket eller tömt mjölkförpackningen eller vad det nu var. Hm. Var? Hur? En tur till IKEA för att kolla om de hade några bra lösningar? Plastbackar? Hmmmmm. Vi kommer säkert på något, tänkte vi, men inte idag för idag har vi inte tid. Och så fortsatte vi glatt att slänga allt utom matavfall och glasflaskor i vanliga soporna.

För ett par veckor sedan blev det skarpare läge eftersom ny tunna anlände, med tunna nr 2's kärl tejpade ovanpå sig, klara för ombyggnad. Nu var vi tvungna att komma på någon smart och praktisk lösning. Fast... inte idag eftersom vi inte hann åka till IKEA just idag och hade tusen andra grejer att fundera över och göra. Typ jobba.

Jaha.

I morse gick jag ut med en överfull soppåse och en matavfallspåse som luktade illa. Och möttes (jag förstår inte hur jag ens orkade bli överraskad) av två soptunnor med fyra kärl vardera inuti. Hade jag slängt min överfulla soppåse i det lilla facket för "övrigt avfall" hade den fyllts till en tredjedel, och nästa tömning är om två veckor. Right. Jag fick köra en in-promptu sopsortering stående på bygatan bråttom-till-jobbet. Mjölkförpackningarna var inte ursköljda (skäms), mycket i den där jämra påsen var typ odefinierbart blandat skräp liksom. Och jag hade inte tid. Gaaaah!

Gick in och gjorde en akut sopsorteringslösning i köket, medelst gamla självscannings-shoppingkassar från ICA, papperskassar och fina handskrivna lappar så osnutna tonåringar och oäkta makar kunde ta hela anordningen i bruk när de anlände hem från skola och jobb senare och jag inte kunde vara på plats För Att Instruera. Det hela är varken praktiskt eller genomtänkt eller ens lite smart gjort.

Men... jag hade inte tid. Klart jag vill att sopsorteringen ska funka som det ser ut på bilderna i Kärl-lek-broschyren - men ibland krockar verkligheten med det där ideala tillståndet där folk tycks vara lediga hela dagarna för att diska ur mjölkförpackningar och rulla ihop kaviartubar och stryka plastpåsar så de blir släta och allt vad det är.

Idag ska vi åka till IKEA för att kolla om de har några smarta lösningar. Eller möjligen till helgen.

En tisdagskväll i april

Min bästa stund på dagen brukar vara när middagen är uppäten och undanplockad och jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och en bok. Barnen brukar gå förbi med jämna mellanrum och delge mig saker ur sina liv, typ hur jobbigt det är med läxor och intressanta tilldragelser i musik-musikal-allmänna-kändisvärlden som jag halvkoncentrerat lyssnar på men inte begriper ett jota av (namn som gör namn med namn och därför gör andra namn upprörda... typ). De undrar också ganska ofta varför jag sitter vid just köksbordet och inte på något skönare ställe.

Jag älskar att sitta vid köksbordet! Ljuset är bra, och....eh, jag somnar inte lika lätt där som i läsfåtöljen. Men just ikväll kunde jag faktiskt slita mig därifrån innan det hade mörknat ute. Det stod ett gäng penséer i uterummet jag hade köpt på vägen hem, och de ville plantera sig just ikväll sa de.

Så den som gick förbi vårt hus nyss kunde se mig i icke trädgårdsanpassad klädsel och med alldeles för tunn jacka (så som man gärna plägar ljusa kvällar om våren) raskt trycka ner alla dessa nyinköp i mina just-nu-ogräsfria rabatter. Som att plantera färg! Fåglarna sjöng för mig och livet kändes faktiskt helt väldigt OK. Så som det plägar göra ljusa kvällar om våren.

Här är bilder. Ljungen och det där andra i kopparkitteln är kvar från i höstas men var fortfarande så fina att de fick stå kvar men maka lite på sig. Koltrasten får ni tänka er själva.

Nu ska jag gå ut och gå en sväng (fast nu är det mörkt men det gör ingenting - landsvägen hittar jag ändå).

"Hur mycket väger ett kilo då?"

Den här veckan har jag en påsktävling för alla skolbarn på biblioteket i Häljarp. Den går ut på att gissa hur många gram ett godisfyllt påskägg väger - den som gissar närmast vinner ägget.

Redan efter en dag ser det där stackars ägget lätt bedagat ut. Jag var förstås tvungen att slå in det i väl ihophäftat cellofan så att inga barnfingrar lyfte runt bland godiset, och detta cellofan och ägg har nu lyfts och känts och klämts på av ganska många barnhänder. Chokladkaninen jag placerat längst bak som en käck soldat ser numera ut som att den är på väg hem från en bättre fest, och cellofan och krusband har liksom knorvat ihop sig. Men - ägget måste ju stå framme på lånedisken så att alla kan få känna efter hur mycket det väger.

Nå, det roliga med att ha en sådan här tävling är att stå bredvid och smyglyssna på hur barnen tänker och diskuterar för att komma fram till en lämplig vikt att gissa på. Många pannor har rynkats i djupa veck, pennor har sugits på och mer eller mindre listiga idéer har kläckts:

Listig ung man: "Jag vet! Om jag håller ägget i ena handen och den här skolpappersmappen i andra...? Hm. Så tung känns den, och ungefär så här tung är den här...."
Listige unge mannens kompis: "Meh! Och hur ska du veta vad mappen väger då??"

Ung kvinna som möjligen inte varit fullt uppmärksam på mattelektionerna: "Hur mycket väger ett kilo?"

Annan ung person: "Det här ägget är liksom både lätt och tungt samtidigt."

En tjej stod och knapprade frenetiskt på sin telefon, helt inne i någon slags avancerad räkneoperation bara hon själv visste vad den gick ut på. Men hårt arbete snarare än slappa snabba gissningar kanske betalar sig? Hon har ännu inte lämnat in sin tävlingslapp, så kanske räkneoperationerna fördjupas under kvällen. I så fall känner jag att jag har främjat åtminstone en liten människas mattekunskaper.

Påfallande många barn (både de av den mindre sorten i sisådär åttaårsåldern och de i så pass avancerad ålder att de borde veta lite mer om gram och kilon och så där) kände länge och väl på ägget och slog sedan till med gissningar som 1g, 5g och 12 g.

Och en hel del berättade för mig hur de minsann tänkte besegra alla andra genom att själva gå och köpa godis av sorterna jag köpt och sedan väga godisbit efter godisbit. "Absolut!" tyckte jag. "Hur vet du hur många bitar jag har lagt i?"

Och några barn gjorde den häpnadsväckande upptäckten att om man kollade noga genom cellofanet så gick det att urskilja på rabarberstångsförpackningarna vad de vägde. Heureka! Fyra gånger det, och så lägger vi till det andra godiset.... ehh... hm. Hur mycket väger det då?

Vismarlövs bygata 12 - före och efter

Förra året fick vi indraget kommunalt vatten och avlopp. Jag har skrivit många inlägg om detta, om hur jobbigt det är för en sån som jag att få den lilla tomten uppgrävd, häckar borttagna, uterumsgolv delat och grävmaskiner på så nära håll att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det hela.

Men sedan i september har det alltså varit klart, och sedan dess har trädgården legat och läkt sig. Rörläggarmänniskornas chef sade att vi skulle låta allt vara tills nu i år eftersom jorden skulle komma att sätta sig så det var inte lönt att lägga tillbaka sten och göra golv och så där förrän nu eftersom det bara skulle behöva göras om. Men nu! Nu är alltså trädgårdens långa konvalescens över och vi kan laga och plantera och göra nytt. Och här kommer först en himla massa bilder på hur det såg ut då under gräv- och grävskopetiden:

Januarikväll 2016. They're heeere...

Jan 2016. När du får oväntat besök. Typ.

Augusti 2016. Sonen gräver.

Aug 2016. Fadern gräver. Det är för trångt för att ta in grävmaskiner på bakgården, därför muskelkraft.

Aug 2016. Det som grävs upp måste läggas någonstans. Och får alltså ligga kvar där över vintern.

September 2016. Nu har vi Rörman i Svedala på besök. Och de är duktiga på det där med att gräva och lägga rör.

Sept 2016

Sept 2016

Sept 2016

Sept 2016. Visst är det en liten grävmaskin - men i vår pyttelilla trädgård BLIR den stor, liksom.

Det som kom först var att hitta trädgården under allt ris och visset ogräs och sånt som fick växa sig alldeles för stort förra sommaren och sedan vissna ner och dö utan att jag överhuvudtaget gjorde något åt det alls. (Jag vägrade trädgård hela 2016, orkade inte ens se den utan utvecklade ett tunnelseende bil-ytterdörr-in.) Håkan (och Erik en stund) tog sig an baksidans jord- och stenhög och förvandlade den till stenlagd gång, och jag drog igång fjärde världskriget mot pärlhyacint som tycker att den ska ta över hela rabatten, hela gräsmattan och så småningom säkert resten av världen, och i den vevan krigade jag även mot något jävelskap som har tagit över en annan rabatt, någon växt jag inte ens vet vad den heter men som också hyser lömska världsherraväldeplaner. Jag grävde, jag klippte, jag krattade, jag drog... och si! Mot kvällningen på söndagen fanns det mest påskliljor i rabatterna och man kunde se kantstenarna igen. Det har vi nog inte kunnat sedan sisådär 2013 eller så.

Här kommer då några efter-läkningstiden-bilder. Gräsmattan är knölig, men grön och full av... ja, gräs. Jorden ligger i rabatterna och inte i stora högar på andra ställen. Och både trädgård och bygata är befriande fria från grävmaskiner av alla de slag:

2 april 2017. Hela det där bruna området (ja, ända in till husväggen..) var täckt av pärlhyacinter. Pärlhyacinter är tillammans med kackerlackor det som kommer att överleva alla eventuella kärnvapenkrig.

2 april 2017. No grävskops.

2 april 2017. Allt det här var bara ett två meter djupt hål för ett drygt år sedan. 

De där stenarna... Min axel har mycket, mycket svårt att förlåta dem.

2 april 2017 - resultatet av Håkans dagsverke

Precis som det här. Gräsmattan har jag besått med nya gräsfrö, får se om det tar sig snart. Roligare än en stor hög med sten och jord i alla fall!

Nå. Nu kommer det inträffa penséer någon kväll i den närmaste framtiden.

Oooo.... nu kommer jag ihåg att jag visst ägnade tid åt trädgården i höstas! Den där Svarta Söndagen när jag gjorde i ordning området runt där grävmaskinerna först grävt ut för själva anslutningen, och trodde jag var Hulken och bar tunga stenar en hel eftermiddag för att kunna återställa rabatten. Den där stenbärningen som gjorde att jag hade ont i axeln ända fram till jul. Just det ja, den söndagen. Men nu är axeln bra igen, stenarna jag lade ligger fint, påskliljorna blommar och det var Håkan som fick leka Hulken i dag i stället.