Ja, visst gör det ont när trumhinnan brister

Det är synd om mig. Eller i natt var det ännu mer synd om mig. Ena örat tyckte att det skulle ansluta sig till den övriga skröpligheten hos den här semesterlediga kroppen (som hostar och har ont både här och där - varför måste allt sånt här blomma ut på semestern? Va??) och ställa till med lite öroninflammation. Det är nog tio år sedan eller så som jag hade öroninflammation senast. Väl det, för jävlar vad ont det gör.

Jag har ju haft det många gånger i mitt liv, förstås värst när jag var barn och tonåring. Så jag vet exakt vad det är som ska genomlidas, hur lång tid det tar och hur ont det gör i slutet. Då, när trumhinnan till slut brister och det där outhärdliga trycket i örat sakta släpper. Och jag vet också exakt vad man kan göra åt det hela: ingenting. Ta en Alvedon. Lite näsdroppar. Och bara ta sig igenom eländet. Knyta händerna, krulla ihop tårna och andas djupt när det gör som ondast. Vänta. Tycka synd om sig själv.

Så jag låg där. Såg sommargryningen komma. Hörde de första fåglarna. Och låg så småningom och lyssnade till det mycket speciella ljudet av en trumhinna som ger upp. Det knakar och knarrar, liksom. Bloppar ibland. Och sedan, med spektakulära ljudeffekter (för en själv) så ger den upp. Då kan man äntligen få somna.

Och det var ungefär då, sisådär vid 05.10 (ja, jag kollade) som en vänlig person i grannskapet tyckte att hen skulle köra igång med sin motorsåg och kapa några grenar eller träd som akut behövde kapas. Detta höll hen på med ungefär en halvtimme. Varför?? Hur viktigt kan det vara vid den tidpunkten? Var det något rådjur som satt med tassen i kläm och måste undsättas? Störde trädgrenarna den tidiga morgonutsikten från personens fönster?

Motorsågsvrål och trumhinnesprickning. Bättre morgnar har jag haft.

Ja, mamma, jag har fått en läkartid på vårdcentralens helgmottagning. 14.15. Ska nog be om att få lite penicillin så jag blir av med åtminstone en del av kroppsskröpligheterna.

Ankan City

På nordöstra Fårö, mitt inne i skogen där två stigar korsar varandra, kan man besöka ankornas stad: Ankan City. Vill du dit gäller det att du tar sällskap med en person som vet vilken som är den rätta stigen, för Ankan City ligger i den vilda Ulla Hau-skogen och i den har jag gått vilse. Fast det var några dagar senare och en helt annan historia (men jag lovar återkomma till den, fast jag får ha skämskudden i beredskap).

Det finns alltså inga skyltar som visar var Ankan City ligger. Rätt vad det är dyker den bara upp där mitt i skogen. Tydligen grundades den av att några barn lämnade en gul anka som riktmärke i stigkorsningen. Den lilla ankan låg ensam och övergiven mitt i den villande mörka och ank-ovänliga skogen. Men snart kom någon som tyckte att ankan behövde sällskap och lade dit en anka till. Och sedan anlände allt fler ankor till den lilla informella ank-kongressen, som snart utvecklades till en liten stad med skyltar, affärer, båtar, hus och sjujäkla massor humor. Jag skulle velat vara en av dem som byggde upp Ankan city, för oj vad kul de måtte ha haft!

Nu ligger den där för den som hittar dit. Den är inte stor, ankstaden. Kanske en gånger tre meter eller så? Men du ska krypa nära den, och titta på varje liten ankgrupp för sig!

På skylten står: "Ser jag ingen kontroll spelar det ingen roll. Bara vildmarkens anka jag mött."

Ordningsmakten i Ankan City verkar ha mycket att göra. Och stränga straff?

Men kolla: ankornas eget lilla helvete??!

Åker de nu raka vägen i buren ovan, tro?

"Meh! Det där är väl inga ankor!" tyckte vi först. Sedan såg vi skylten. Det står ju "Zoo", hur klart och tydligt som helst...

Om det är en skönhetssalong...?

Det finkulturella inslaget.

Och här har vi ett Duck Wedding

Och i stadens yttersta spets finner vi hamnen. Och posten.

En dammig betraktelse

Igår kom vi hem efter att ha varit på Gotland en dryg vecka. (och ja, jag hade med en dator för att blogga om vad vi gjorde, men nej - jag pallade inte blogga när jag väl var där, och sorry sorry för detta men här kommer att komma bilder och utförlig skrift om väder på Fårö, ankor på Fårö och orientering på Fårö. Snart.)

Det är något som händer med ens hem när det står övergivet i så där många dagar. Lukter luktar. Växter gulnar. Och dammet? Det liksom lägger sig sakta ner. OK - vi lämnade inte ett välstädat hem, det gjorde vi inte. Men vi lämnade banne mig inte ett hem där det låg feta dammtussar i alla fönstersmygar och ett grått lager damm över matbordet. Eller en toastol med något som liknar grått grus i botten av vattnet. Men det fanns det alltså nu. Det är förstås så att när vi är hemma och rör oss här i luften så flyger dammet omkring utan att lägga sig, och när det ofta spolas i toan så fälls inte mystiska ting ut ur vattnet. Och när vi var borta lade sig liksom allting till vila.

Nå. Jag vaknade alltså i morse (Min Egen Säng...åh, så skön den är efter tio nätter i husbilssängen) drabbad av städlust. Husbilen först. Grus och goo och klägg och gräs skulle ut, allt skulle tömmas, miljoner kläder skulle tvättas och hela jämra husbilen faktiskt tvättas av på utsidan också eftersom den såg ut som vi hade kört Paris-Dakar. (men det där sköttes av oäkte maken, uppspetad på en stege) Sen rök jag loss på huset. Dammsugaren glödde. Tvättmaskinen var nära en härdsmälta. När jag ändå var igång körde jag Polon till biltvätten (den hade råkat ut för samma öde som husbilen, nämligen att stå parkerad under ekarna ute på bygatan. Det droppar något klibbigt från ekarna som fastnar på bilarna, och så fort det sedan kör förbi en bil på bygatan dammar gruset upp och fastnar i det där klibbet = löjligt smutsiga och svårtvättade bilar) OCH till Plantagen för att köpa nya blommor till fönstren. Nä, de gamla hade inte dött men de har stått och sett bottenlöst tråkiga ut ett bra tag så nu fick de gå i pension.

Nu står det Mårbackapelargoner i vardagsrumsfönstret (och nya blommor i köket också), allt är rent, måste-grejer-på-datorn är gjorda, posten genomgången och sommarkvällen brer ut sig.

I morgon ska jag INTE städa. I morgon ska jag läsa och njuta av sol och sommar. Och möjligen, möjligen visa er några Fårö- och Gotlandsögonblick här på bloggen också. Om jag kommer upp ur solstolen.

Samtal en torsdagsmorgon, ungefär kl. 8.05

Det är juli. Det har äntligen blivit varmt och soligt ute. Så där varmt så att man kan ha tunna kläder på sig. Ni vet, shorts? T-shirt? Sånt? Jacka behövs inte. Inte ens 8.05 på morgonen eftersom det redan då är arton grader varmt.

Moder (som tror att son fortfarande är sisådär åtta): Jamen Erik - har du nu tagit vanliga långbyxor på dig i alla fall! Och hoodie behövs garanterat inte - t-shirt räcker fint. Jag lovar.

Son (som är sexton numera och längre och kraftigare än sin moder): Det är lugnt. Det blir inte för varmt.

Moder (som ändå tror hon vet bäst, och som dessutom ser att sonen greppar jackan i hallen): Men du behöver i alla fall inte ha jackan. Det är varmt ute! Det är redan arton grader. Du Behöver Inte Ha Jacka På Dig. Tro mig!

Son (som är stor nog att ha sitt första sommarjobb och stor nog att tycka moder är överbeskyddande): Jag tar den på pakethållaren. Lugna dig.

Moder (som är hyfsat envis): Men herregud Erik - varför kan du inte klä dig efter väder i stället för efter hur du brukar vara klädd?

Son (som möjligen utvecklats till att bli ännu envisare än sin moder): Jag klär mig som jag vill. Du vill att jag ska vara klädd som DU hade velat vara klädd.

Moder (som ju alltid har rätt, eller hur?) Men jag klär ju mig efter väder åtminstone. Du vet: snö och kallt - varma kläder, sommar och sol - svala kläder?

Son (som förutom att han vuxit om sin moder numera också har lärt sig att argumentera emot sina föräldrar): Mamma - lyssna nu: Fryser jag tar jag på mig mer. Svettas jag tar jag av mig det som är för varmt. Nu har jag det här på mig. Blir hoodien för varm åker den av. Jag kan känna sånt själv förstår du.

Efter en stund skådar modern ut genom vardagsrumsfönstret efter sin älskade telning, som cyklar iväg mot sitt sommarjobb i Klågerup. Solen lyser på honom. Vinden fladdrar i hans hår. Och jackan sitter på.

OK - det är ingen relevant bild...men den är kul!

Ett påpekande

Jag vill bara påpeka för alla Klågerupsbor och andra som känner sig träffade att

BIBLIOTEKET I KLÅGERUP HAR ÖPPET IDAG.

Ja. Trots att solen skiner och det är juli och en alldeles förträfflig sommardag. Yours truly sitter här och har öppet så det bara stänker om det. Och det vore trevligt om det dök upp åtminstone några besökare som liksom motiverar att jag sitter här och inte någon annanstans.

Hittills har det kommit två flugor och en förskollärare. Förskolläraren hämtade en pedagogisk fackbok och såg mycket trött ut när hon såg hur mycket text hon skulle plöja igenom på sin semester. Flugorna var desto livligare. Stora och frodiga flög de ungefär jämsides in genom det öppna fönstret och surrade upprört omkring i arbetsrummet en kvart eller så och hittade varken bajs att äta eller ruttet kött att lägga sina eländiga ägg i så nu har de flugit ut igen.

Kom igen nu! Vi har öppet till 13! Så där HIMLA fint är det väl inte ute?

(jo)

6 saker jag funderar på en tisdagslunch

- Varför underlakanen jag köper nuförtiden inte alls är lika bra som de som fanns "förr". De är tunna, och skrynklar ihop sig till ett dragspel i mitten av sängen. (ja, även dra-på-lakanen) Var hittar jag bra lakan om jag ska köpa nya?

- Tre dagar kvar på jobbet innan semestern, eller överhuvudtaget faktiskt. I augusti börjar jag på ett nytt jobb! Känns konstigt att lämna - men kul att börja nytt! Men de här tre dagarna? Jag går runt och klappar lite på böckerna i hyllorna. Hejdå! Vem ska prata om er nu, tro?

- Att Erik ligger hemma och har feber och ont i halsen. Så synd om, och så synnerligen otajmat - han har tre veckors sommarjobb på Klågerupskolans fritidshem som han gillar. Att just då bli sjuk är inte kul.

- Fluglarverna i soptunnan. Nej, jag kan inte sluta. De är där. Jag hatar dem. De gör mitt liv osäkert.

- Om jag ska lyfta ut en stol i trädgården och sätta mig att läsa i solen hela eftermiddagen. (jo, för jag tänkte ta kompledigt efter lunch)

- Och på vilken dag vi ska ta och köra till Emporia och testa den där nya glassbaren som heter något med "amerikanskt" och "mycket". I morgon eftermiddag, tror jag. Eller om vi då tar och kör till Svedalabadet? Eller bägge?

Det här händer heller aldrig i december när det är mörkt och kallt

... och helt förutom ogräset och surre-djuren i luften: äcklet när jag slängde en soppåse igår i soptunnan. Och i facket för matavfallspåsarna ser att en av påsarna spruckit upp och att det där myllrar av fluglarver.

Åh. Jag Hatar Saker Som Myllrar. Fluglarver hatar jag allra mest. Jag får rysningar över hela kroppen bara av tanken på dem.

De hade inte hunnit sprida sig uppåt än, men det kommer de att göra. Målet för deras tillvaro är väl att ta sig upp ur soptunnan och ut i världen för att bli Nödvändiga Husflugor med tiden. Jag vill bara inte se dem under deras framfärd. Eller vara inom tio meters radie från soptunnan medan de är där.

Igår kväll ville jag bara liksom stänga dörren till uterummet, slå igen ytterdörren och låsa den ordentligt och stänga alla fönster i hela huset. Så att de inte kunde ta sig in här. Jag föreställde mig hela fluglarvshopen som en myllrande massa som följde mig i spåren och vars enda mål var att krypa upp längs min rygg och in i mitt hår. Typ.

Fast Håkan påstår att de inte har några sådana planer alls. Att de inte har någon större intelligens. Att de inte kan öppna dörrar eller ta sig upp till vårt sovrumsfönster.

Jag tror honom inte.



(och, ja, klart jag ska spola rent soptunnan när Sita har varit här och tömt den på onsdag. Men det spelar liksom ingen roll - de där jävlarna kommer ju ändå att dyka upp flera gånger. Så är det när man slänger matrester och köttrester i en varm soptunna av plast på sommaren.)