Vad en skolbibliotekarie kan få vara med om en vanlig sketen förmiddag i december

För en liten stund sen satt jag här på jobbet och gjorde hyfsat tråkiga saker vid mitt skrivbord. Då hördes några barn fråga "Var är Carolina?" utanför kontorsdörren.

"Här är jag!" svarade jag varpå de självklart meddelade att "Vi ska intervjua dig."

Inget utrymme för förhandlingar, alltså. Jag följde dem till ett bord ute i biblioteket. De tog av sig jackorna (dyblöta) och halade fram sina svenskaböcker som de gömt under tröjorna för att skydda dem från det ylande decemberregnet. Och så kunde vi börja.

Tre killar i tvåan var det. Om jag känner dem rätt så var det de tre tuffaste killarna i klassen. Två av dem hade mycket moderna kortklippta frisyrer med lång snedlugg som måste fösas åt sidan hela tiden. Den tredje är min favorit - han har fortfarande ansiktet, huvudformen och frisyren hos en tvååring eller så, och så med långa mörka ögonfransar.

Och de ställde sina i förväg gjorda frågor, av arten "vad ville du bli när du var liten?" (författare) "vad är din favoritmat?" (lasagne, fast de hade enorma problem att stava till det. lasanj kom nog närmast), och så skrev de alla tre ordentligt och mödosamt ner mina svar innan de gick vidare till  nästa fråga.

De var så gulliga att jag nästan dog. Jag fick klämma fast händerna mellan benen där jag satt för att inte klappa dem på huvudet.

Sen gick jag tillbaka till det där ganska tråkiga jag höll på med vid skrivbordet, men nu med ett leende i hela ansiktet. Hur ofta händer sånt här en banktjänsteman? En arborist? En parkeringsvakt? Att tre killar som nyss lärt sig skriva kommer och helt sonika meddelar att "vi ska intervjua dig" och så förgyller hela ens onsdag?

Sönne...

Jag upptäckte att det fanns en reva i sonens örngott. Han använder alltid samma örngott (jodå, vi tvättar det då och då...) - ett med ett manligt marint motiv. Eller, nja, det är ganska gulligt i blått och grönt med små fiskar och krabbor och sånt där. Han har haft det ända sedan han var nyfödd (och vi får väl nu anse det som färdiganvänt...).

Och den där revan fick mig att tänka på ett av mina käraste minnen från när Erik var liten. För honom var det en förfärlig och traumatisk stund, men jag kan aldrig tänka på det utan att börja le:

Jag mötte nämligen en helt olycklig och storgråtande liten pojke på väg ut ur sitt rum. I handen kramade han förtvivlat just det där örngottet med fiskarna & co. Han kan väl ha varit nästan två år eller så. Han höll upp örngottet mot mig och grät: "Sönne...!"

"Sönne" kallade han allt som var sönder, eller fel, eller trasigt. Och hur ska en liten kille kunna veta att den där kudden han gosigt sover med varje natt består av dels en kudde, dels ett örngott man drar utanpå? I handen höll han bara ett sladdrigt lik av en kudde - klart han var förtvivlad!

Det tog en stund att trösta. Vi stoppade in kudden i örngottet, och täcket i påslakanet och sängen stod där i sin nytvättade och lagade glans - men hur skulle han kunna lita på det?

(lika förtvivlad blev han för övrigt när vi vid ungefär samma tid i hans liv gjorde oss i ordning för att åka till KK i Malmö eftersom lillasyster var på väg ut i världen. Jag hade ont, förstås, och påklädandet gick långsamt och med många pauser. Erik såg det, och frågade mig darrande "Mamma sönne...?")

Ett lååååångt år kvar...

Det är inte ofta det jublas över nya filmer i den här bloggen (jag är ju som alla vet helt hopplös på det här med film, bio och TV). Men nya Star Wars-filmen, episode VII, som kommer om ett år? Den ska jag se! Och oj, vad jag längtar! I vår familj är det så att vi alla kan varenda Star Wars-film utantill, i detalj... så ni kan tro att det pratas om den är kommande filmen hemma vid matbordet.

Här är trailern för Star Wars: The Force Awakens, The Official Teaser:



Så här glad blev jag när jag fick se den...

Oväntade saker

Att veckohandla är väl så där lagom upphetsande att göra. Brödet först (så att det säkert blir ordentligt hoptryckt och trist där underst i kundvagnen)(varför placerar så många mataffärer brödet först i affären?). Frukten och grönsakerna, trista letandet efter de där småprylarna man inte köper så ofta (VAR har den här affären russin? Vid baksakerna? Efterrätterna? Fruktavdelningen...?), lassandet av mjölkpaket efter mjölkpaket, svettandet över det dyra köttet...

Men ibland finns det ljuspunkter. Ibland hittar jag något jag inte hade väntat mig - något som inte ingår i det ordinarie sortimentet, eller är något speciellt för just den affären. Som i fredags, när jag handlade på City Gross i Staffanstorp och råkade gå förbi en hyllkortsida där det låg mängder och åter mängder med genomskinliga plastpåsar med godis. Med lakrits! Färsk finsk lakrits! Åh, jag som fullständigt älskar lakrits! Jag KUNDE inte låta bli att köpa. Där fanns hur många sorter som helst - söt lakrits, salt lakrits, lakrits med häxvrålsfyllning, med hallonfyllning, hård lakrits och mjuk. Fastnade till sist för en påse vardera av lakrits med citronfyllning och lakrits med fruktöverdrag. Bägge sorterna är vansinnigt goda, och nu hoppas jag verkligen på att den där lakritsen finns kvar nästa gång jag handlar där. Annars får jag väl leta upp det där företaget på nätet - verkar vara någon specialimport av något slag.

(och aj, aj, aj, att jag skulle hitta detta just nu när jag är inne i en mycket-lågintensiv-träningsperiod...)(tandläkaren lär väl inte heller hoppa jämfota av lycka nästa gång jag kommer dit)

Kattblicken

Jag kom körandes till jobbet i morse, och var för en gångs skull i god tid. Det var nog tur, för alldeles precis innan jag kom fram till skolan skred det ut en stor, röd katt på trottoaren. Han (jodå, absolut en han med den röda färgen och den kroppen)(fast med ett rosa halsband, mycket omanligt)(hur kan någon sätta ett rosa halsband på en röd katt?) såg inte direkt ut som att han tänkte sig att stanna där och låta mig köra förbi. Nej då. Han gav mig Kattblicken, och stegade sedan självsäkert vidare ut i gatan.

Och som väl var körde jag inte fort alls, för jag fick ju helt enkelt stanna bilen och stilla vänta medan Herr Röd Katt sakta skred över gatan. Han skyndade sig inte. Nejdå. I stället sträckte han riktigt på sig så att jag kunde beundra hans stora och mäktiga figur. När ännu en bil fick stanna bakom mig så stannade han helt upp och gav oss ynkans människor ännu en Kattblick innan han ryckte på svansen och skred vidare.

Det var den här kattens Egen Gata detta, förstod man. Och valde han just denna stunden till att vandra över gatan till de yttre av sina domäner så fick helt enkelt bilar och människor vänta.

Åh, katter! Som de kan titta på en med den där Blicken i två sekunder och sedan avfärda en. Malliga djur. Det är inte utan att jag med en liten tår i ögat minns Hobbe. Den röda och obestridliga Kungen av Vismarlöv. Det var Hobbes Gata. Det var också Hobbes By, Hobbes Åker och Hobbes Hus. Egentligen är det otroligt att vi klarar oss utan hans ledning och grönögda Blickar. Men det får vi ju göra.

Kanske dags för gasbinda och tejp?

Nu ska jag be att få gnälla lite.

Men - dagens plåster. Är inte de väldigt usla? Spelar ingen roll vilket märke man köper tycker jag, för antingen så sitter de dåligt kvar. Eller så sitter de kvar så inihelvete, med megaklibbigt klister som blir som en svart sörja som säkert sitter kvar tills nästa sommar eller så.

De där plåstren barnen använde förr, med gulliga motiv på - de satt mycket bättre. Tjockare plast, lagoma storlekar och så som plåster ska vara. Men det är inte OK med färgglada plåster med Batman på längre. Inte på mig heller. När barnen var små funkade de för mig också, för alla fattade ju jo klart hon använder hello-kitty-plåster för de har små barn hemma och säkert de enda plåster de hade. Men skulle jag sätta på mig ett Shrek-plåster nu så hade det liksom varit för att jag gillar shrek-plåster, och gränsen måste väl dras någonstans, va?

Därför köper vi vanliga, hudfärgade plåster. Som inte funkar lika bra som barnplåstren. Som trillar av. Eller som tatueras fast i svart sörja.

Det var bättre förr. Det minns jag bestämt. Då, för länge sen, när inga barnplåster fanns och man kunde lita på ett hudfärgat Salvekvick.

Klart killen ska få det han önskar sig i julklapp....eller vänta lite här nu?

Igår levererade vår son sin önskelista inför julen. I vanlig ordning var den fullpackad med diverse detaljerade önskningar om olika spel till olika maskiner. Det är lite därför vi vill ha en skriven önskelista, för att få det så rätt som det går.

Det som bekymrar mig lite nu är den sista punkten. Zoomar in på den:

Jahaja. Vad gör en duktig förälder nu? Gör upp lite snabba erövringsplaner? Låter lille ponken få en yttepytteliten bit av Polen när han nu så gärna vill? Det kan väl inte skada någon...? Eller sätter oss i ett längre och utredande familjeråd, prata om krig och fred och modern historia och kärleken till människorna?

Till födelsedagen nu i våras var sista punkten på hans önskelista "thorium". Jag undrar i mitt stilla sinne vad grabben egentligen håller på med där inne på sitt rum dit dörren alltid är stängd?