torsdag 26 april 2018

Kilometer efter kilometer, och liv, liv, liv

Just nu vill jag bara vara ute och gå. Eller springa. Eller stå stilla. Eller allra mest ändå bara gå och gå. Jag har blivit någon som älskar promenader. Det var jag inte förr, då var det bara: springa - eller stanna inne och sitta still. Antingen eller, liksom. Nu: promenader är det mest perfekta sättet för att tänka, för att lyssna på ljudbok, för att få precis lagom mycket motion läääänge (hur bra fattar man när man efter en långpromenad är helt trött i benen och måste bälga i sig massor av vatten), för att fotografera, för att lyssna på musik, för att inte ha några hörlurar alls och bara lyssna på fåglarna eller andra ljud som hörs utomhus. Det allra, allra bästa sättet att faktiskt ta sig tid mitt i vardagen för att bara vara här och nu och njuta. Jag älskar det.

Och förr brukade jag nästan få panik så här års när naturen bara: "Jag exploderar! Nu kör vi allt, allt på en gång! Träden, fåglarna, ljuset, blommorna... gasen i botten! Njut nu, människor, snart är det sommar och semester och snart är semestern slut och snart är det höst och ... stress!" Men nu, när jag promenerar nästan dagligen? Då är jag med. Då är jag där! Då lever jag träden som slår ut, slånbärsbuskarna som håller på att bli vita, gräset som är ljusgrönt, forsythian som blir neongul i skymningen, hör den där bofinken och den där bofinken, och koltrasten i det trädet och så igen lite längre bort. Och jag blir inte stressad. Jag är.

Jag gillar att gå när det är helt mörkt ute också. Bara jag, och ljudboken i öronen, och rörelsen. Ingen pannlampa - jag ser landsvägen ändå.

Tack, viktväktarna, för det var när jag började viktväkta hösten 2015 som jag började promenera. Nu fortsätter jag, trots att jag nått min målvikt. Promenaderna blev en vana och ett måste. Och dessutom: tack, Pokemon Go som gör att varje promenad är lite, lite roligare, med candies och ägg och möjligheter till "wow! den där har jag ju inte!" (återigen: ni som vet och förstår, ni vet och förstår...)

Här är två av de senaste dagarnas vägar. Jag älskar ju att fota vägar och stigar! Granskogen är i Bökeberg (och det var en löprunda, sent på kvällen), busksnåren är i Häljarp (från en lunchpromenad, de finns på Skåneleden där den kryper nära Saxån ett stycke).



2 kommentarer:

Emelie sa...

Vad skönt att du kommit till ro med stressen. Jag har full panik på att jan-mars går så överjävligt långsamt och sen rusar april-maj förbi som ingenting.

Carolina sa...

Jo, den känslan... jag har brukat känna mig så stressad av att njuta att jag nästan blir deprimerad för att tiden bara försvinner. Men det här funkar alltså för mig :)