lördag 17 juni 2017

Vissa stunder kommer aldrig tillbaka igen

Jag satt i min bil i natt på Klågerupskolans parkering. Det duggregnade, var förstås helt mörkt och för att hålla mig vaken spelade jag Candycrush. Precis på utsatt tid, 02.30, kom så bussen tillbaka från niornas avslutningsfest på Törringelund.

Ungdomarna gick av, det knapprades på mobiler, bilmotorer startades... men ingen kom till min bil. Bussen körde iväg och jag spanade efter Lisas klänning (det var så mörkt att det inte gick att urskilja ansikten). Såg bara alla ungdomarna i en enda grupp, men ingen av dem gick iväg? Jag hann börja känna både en vag oro (var inte Lisa med hem?) och lite irritation (hallå? mitt i natten? trött som ett as, fick sätta klockan på ringning 02.10 för att kunna köra iväg och hämta för absolut ingen chans att jag skulle kunna hålla mig vaken en fredagskväll så här sent, var nog inte någon riktigt bra bilförare på vägen hit...) - kunde de inte komma nu så vi kunde köra?

Sedan slog det mig... åh! Men herregud, åh! Klart att de stod kvar där, i gruppen? Mitt i regnet, mörkret och natten så stod de och tog farväl av varandra. Efter tio års skolgång tillsammans, efter att ha börjat förskoleklass som 6-åringar, tillsammans lärt sig läsa, räkna, uppföra sig, lärt sig städerna i Europa och att ha med sig fulladdade datorer och pennor till varje lektion, efter att ha bråkat, frågat chans på varandra, gråtit, skrattat, stört sig på lärare och varit trygga med lärare, stått i kö till matsalen och gömt sig i duschen efter idrotten, efter otaliga tidiga morgnar och hängande vid skåpen i korridoren... efter att ha sett varandra växa upp från små barn till nästan vuxna individer - så skulle de nu helt plötsligt inte träffa varandra längre.

De stod och sa hejdå.

Trötta mammor i bilar kunde gott vänta en stund till. Vissa stunder kommer aldrig tillbaka igen.




Inga kommentarer: